Det är kallt!

Det har ju blivit en del kallare de senaste veckorna. Kylan ute har jag inga problem med. Men kylan inne. Jag kan tycka att det är liiite segare att gå upp för att jag är så kall precis när jag lämnar den varma världen under täcket och de första minuterna innan jag har vaknat till och fått igång lite blodcirkulation. Det är hela anledningen att jag tvekar bråkdelen av en sekund längre innan jag rusar upp när det ringer, för det är ändå lite frestande att stanna i värmen. Men handen på hjärtat, jag har aldrig ångrat mig när jag har gått upp i kylan eller mörkret eller båda för att ge mig ut för att springa. Men jag har ångrat mig många gånger när jag bestämt mig för att ligga kvar. I just den sekunden känns det som jag unnar mig att ligga kvar, fast jag egentligen vet att det bästa jag kan unna mig är att faktiskt gå upp och springa i frasande snö, springa när himlen är röd och solen går upp, springa så att det bildas frost på ögonfransarna, springa så att snön ryker. Det är ju det jag unnar mig.

Så här ljust är det nar jag kommer ut efter lite sovmorgon...

I morse unnade jag mig båda. Jag drog mig en stund så att uppstigningen blev en halvtimme senare än jag tänkt, och unnade mig sen en fin morgontur på ungefär 6km. Bara lite lugnt för att hålla koll på att jag fortfarande höll The Halsont på behörigt avstånd. Han/hon/det visade sig inte och jag fick turen för mig själv. 

Höjdpunkten på träningsschemat den här veckan är ju så klart det inplanerade backpasset i Göteborg, då vi ska se om jag klarar av att pressa mig så att jag kan få känna på lite riktigt hög puls, stumma ben och ordentlig träningsvärk. Japp, på söndag är det det som jag ska unna mig!

Mjölken till gröten var slut, och det är ju ändå fredag, så det blev lyxomelett med fetaost till frukost!