onsdag 29 juni 2011

Efterlängtat leende


Jag har funderat ganska mycket den senaste tiden på varför löpningen inte har känts lika rolig som förut. Efter att jag var sjuk sjuk sjuk var det så jobbigt att komma tillbaka igen och det har mest känts segt och jag har väntat på dagen då det ska lossna, och den har liksom aldrig kommit. Inget driv i benen och inte i huvudet heller, och jag har bara sprungit långsammare och långsammare och det har ändå känts segt, och inte den där omedelbara glädjen som jag brukar känna. Varför???

I huvudet har jag kommit med den ena förklaringen efter den andra. Vad sägs om ’det är våren/sommaren’, ’det är för jag har sprungit den här rundan för många gånger’, ’jag kanske hade ätit för mycket alternativt för lite innan’, eller kanske ’det är för ljust på morgonen’? Alla mycket sannolika förklaringar, eller hur…? Nähä, kanske inte då.

Igår insåg jag att jag har ju tänkt helt bakvänt. Ju segare det har känts, desto långsammare har jag sprungit, bara distanspass, nöta nöta nöta, och tänkt att jag ska springa snabbare när det känns lätt att hålla det långsammare tempot… Visst, det var ju tanken att få upp veckosträckan, men jag glömde det faktum att det måste vara roligt också. Ack ett sånt misstag… Och ibland är det ju så att det inte hjälper att springa långsammare, det blir inte lättare för det.

I morse bestämde jag mig för att köra uppvärmning med barfotateknik, dvs landa mer på framfoten och mer smyga fram (jag kommer att skriva mer om det här senare), och sedan fartlek, dvs variera tempot som jag känner för det när jag känner för det. Inte kolla på tider eller tempo, bara springa omkring och leka! Det var som att trycka på en knapp. Helt galet. Redan efter de första snabba stegen i tempoökningen kände jag glädjen komma tillbaka och ett stort leende på läpparna. Det är ju så här det ska kännas!

Jag vet inte hur långt jag sprang, eller vilket tempo jag höll som snabbast, och jag tänker inte kolla upp det heller. Det jag vet är att det kändes så bra, och att jag fortfarande ler   :)





tisdag 28 juni 2011

Vilodag för mig…

… o längre vila för andra…

Henrik har brutit nyckelbenet. Det är ju inte goda nyheter. Han är mest upprörd över att det inte blir något Vansbrosim. Jag är mest upprörd över att han inte kan springa med mig. I vilket fall har axeln nu blivit Henriks tjockaste kroppsdel, och den ska läka i minst fyra veckor. Jättetrist.

Hela incidenten hände när han cyklade hem från jobbet igår. Jag har länge misstänkt att det är farligt att cykla hem från jobbet, och nu är det mer eller mindre bevisat.

Usch, vad deppigt det blev. I morgon måste jag göra nåt kul för att vända skutan! Japp, så får det bli!

Så länge så peppar jag mig inför läskiga lördag som närmar sig med stormsteg.... 


Ps. Man kan tydligen inte klättra heller när man brutit nyckelbenet…

måndag 27 juni 2011

Kokt redan från start

Efter att ha firat midsommar på västkusten kom jag hem mitt på dagen igår och tänkte ’finemang, blir ju perfekt med ett långpass mitt på blanka eftermiddagen!’. Vädret hade ju varit lite fram och tillbaka, och det kändes nästan lite kyligt när jag gav mig iväg, så tog med en långärmad tröja för säkerhetsskull. Kändes kanske inte som helt rätt val när jag höll på att gå under av att bli kokt i solen, desperat slickande min egen svett…

Hade tänkt mig en runda på 25km, och tänkt ur hur jag skulle utöka 20km-rundan och piffa till sista 5km för att få till det så där bra. Hade med mig vätskebältet med fyra fyllda flaskor, två stycken nötcréme för att testa ut dom, långärmad tröja som sagt, och keps på huvudet som skydd mot solen. Jag hade inte hunnit långt innan jag blev varse att det var betydligt varmare än jag räknat med, och att benen kändes tunga som bly… Efter 6km var det otroligt frestande att svänga av hemåt igen och låtsas som om ingenting hade hänt och att jag aldrig ens haft tanken på att springa längre än så… Men. Tog mitt förnuft (?) till fånga och fortsatte enligt plan. Det var segt, och det gick långsamt, och försökte upprepa i mitt inre att det är när vi gör saker som är jobbiga och tar emot som vi växer och utvecklas. Just den stunden kändes det i och för sig inte som jag ville utvecklas. Det kändes som om jag ville lägga mig ner och äta en pizza. Ja precis så. Och samtidigt.

Sista rakan. Slut på vatten, slut på energi.
Men lite vilja kvar  :)
 Tre timmar senare hade jag dock lyckats ta mig runt och hem igen. Jag önskar att jag kunde säga att känslan var fantastisk, men det var den inte. Jag var mest glad att ha klarat mig igenom passet utan att svimma av vätskebrist, men det var ju också en ganska bra känsla   :)


Sammanfattningsvis:
  • Sjukt nöjd med att ha klarat av att springa 25km. Mitt längsta träningspass utan sällskap!
  • Nötcréme är jättegott, hade glömt… Mmmm. Gott att smaska på, men vet inte om det egentligen gjorde från eller till under just det här passet, men funkade hur bra som helst att ha med sig och väldigt bekvämt att bara slita upp en förpackning och tycka i sig! (Ja, det kändes lite barbariskt men bra på samma gång.) Ska definitivt ha med mig ett gäng på lördag.

I övrigt har jag lyckats arbeta upp lite nervositet inför helgens utmaning, Hornstull-Järna. Gah! Supersnabba löplust-Louise som också skulle springa har fått en spricka i ett revben efter en go-cart incident och osäkert om hon kan vara med. Jag hoppas så innerligt att hon ska bli bra så att hon kan vara med och springa. Både för hennes egen skull, men jag måste också erkänna att för mig skulle det kännas bra att ha henne där för stöd och peppning. Sen hade jag ju mer eller mindre övertalat Henrik att följa med trots att han borde lägga sin energi på att simma eftersom Vansbrosimmet tydligen är om två veckor, men han har lyckats krascha med cykeln och mosa axeln. Men, det är ju fyra dagar kvar, och gott om tid att läka och att sluta vara nervös! 



onsdag 22 juni 2011

Varför utsätter vi oss för det här egentligen?

I kväll var jag och springkompis Henrik ute och rekade en ny 20km runda. Tog det lite lugnt och passade på att snacka om livet, löpningen och utmaningar, och hur svårt det kan vara att förklara för andra tjusningen med att springa och utmana sig själv, och testa gränserna för vad man klarar av. Henrik har i och med Vätternrundan i helgen som var nu klarat av En svensk Klassiker, och fler än man kan tro vill veta Varför utsätter du dig för det här egentligen?

Henrik med kartan i "bakfickan". Jag bad
inte att få tillbaka den efter passet...
Jag förstår precis varför. Jag tycker inte att det är konstigt. För mig skulle frågan lika gärna kunna vara Varför inte? Grunden ligger så klart i att vi tycker om känslan att vara ute, att känna endorfinerna bubbla i kroppen, få slita lite ibland och få uppleva ett helt fantastiskt flyt andra dagar. Det får oss att må bra. Den andra komponenten är viljan att tänja på gränser. Se vad vi klarar av. Lämna komfortzonen för en stund för att få uppleva den oslagbara känslan när man har klarat av något som en gång känts så långt borta. Till saken hör ju att gränserna flyttas hela tiden, och i och med det så ändras utmaningarna. Det är sällan någon som höjer på ögonbrynen när någon annan förklarar att de kan springa fem km och nu har som mål att kunna springa sju. Att vilja genomföra En svensk Klassiker eller ett ultralopp genom en öken är ju på många sätt samma sak, bara för en annan person vid ett annat tillfälle.

Medan benen pinnar på funderar jag över vilka utmaningar jag kommer ta mig an framöver. Först upp är och se om jag kan bli Ultra genom att springa 55km den 2a juli då Hornstull-Järna går av stapeln. Det är utannonserat som sommarens softaste långpass, men vi får väl se hur väl det stämmer   :)

Upplevelser. Lika mycket värt som träningsvärk.
Solen går ner och världen är vacker.



tisdag 21 juni 2011

I vilken ände ska jag börja?


Jag har sagt ganska många gånger vid det här laget att jag ska komma in i gamla goda vanor igen, men det var visst lättare sagt än gjort…

Det är jobbigt att träna mycket när jag inte äter optimalt, och det är jobbigt att ha energi att laga bra mat när jag är seg av för mycket dator och för lite spring. Blir ju lite av ett moment 22… Efter tre dagars konferens från fredag till måndag är jag både osportad och osoven. Visserligen blev det en långsam 4km vända i söndags eftermiddag, men det var nog mer som en promenad i springkläder. Så, jag bestämde mig för att skynda långsamt och ta tag i saker i så rätt ordning som jag kan i alla fall. Först och främst, sova ut och ta igen förlorad sömn, sedan äta lite bra mat och sen se om kroppen kan tänka sig att anstränga sig efter att den har fått allt serverat.

Det blir två stycken sova-ut-nätter med 10 timmars sömn, ikväll har jag lagat morots och ingefärssoppa med apelsin i, och i morgon kväll blir det tillbaka-i-löparskorna. Känns som en bra plan. En sak i taget. Och sedan beta av.

Dags att börja beta!

Snart i soppan...






onsdag 15 juni 2011

Vad får det lov att vara?

Eh, två avokados och smärta i vaderna tack!

Ibland blir det lite mycket på en gång. Ibland blir det bara för mycket. Igår var jag stressad som 17 av allt som måste göras på jobbet, vilket resulterade i att jag hoppade över det planerade långpasset igår kväll och jobbade istället. I morse skulle jag ha sprungit 11km. Det gjorde jag inte. När både kroppen och huvudet hamnat ur balans, och jag slutar att fungera rationellt gäller det att sätta ner foten. För mig funkar det bra att
  • prioritera bort allt som inte verkligen behöver göras
  • fokusera på en sak i taget och under den tiden – glöm allt annat
  • jobba hemifrån – världens bästa arbetsmiljö!
    Halv fyra hade jag läget under kontroll och funderade vad jag skulle göra åt mitt krashade träningsschema. Bestämde mig för att bara ignorera gårdagen och köra på som om ingenting hade hänt. Boostade mig med två avokados, och sedan gav jag mig ut. Benen var trötta och ljumskarna stramade och vaderna smärtade som *#!. Men efter si så där en 20 minuter var hela kroppen uppmjukad, och sinnet kändes lätt. Jag ska inte önska att vi får regn resten av sommaren, men det var helt underbart att springa i den friska, fräscha, krispiga, svala luften som blev kvar efter regnet.

    Träffade på den här festliga liraren längs vägen! 




    lördag 11 juni 2011

    Det blev lite… ehh, spännande!


    Det är viktigt att hjärnan får vila på helgen. I alla fall från sånt som den måste tänka på i veckorna… Bästa sättet att vila hjärnan är att göra nåt jobbigt med kroppen, så att den helt enkelt inte orkar tänka så mycket   :)

    Jag gillar aktiv vila. Kanske är det för att jag är bra på aktiv vila och, låt oss säga, mindre bra på vila vila. Inaktivitet. Det är säkert viktigt det med, men jag har så mycket att hinna med, så vila vila får jag utvecka någon annan gång. Idag har varit en helt perfekt dag på alla sätt och vis. Mycket aktiv vila, och dagen avslutades med en helt ny erfarenhet!

    Helgen spenderas hos föräldrarna, och dagen började med tidig morgonjogg i sällskap av världens bäste pappa. Eftersom jag inte springer så ofta på stigarna däromkring längre, så hade jag också glömt hur långa olika slingor var, så morgonjoggen blev 7km istället för 10 som jag tänkt mig, men vad gör väl det – det tar jag igen i morgon på långturen, hehe. Hann med att äta frukost i lugn och ro och sitta i skuggan under ett träd och läsa en stund innan det var dags att ge mig av för att möta upp numera Söderbönan Sofia. Planen var att vi skulle ta oss till Häggsta för att klättra på solvarma klippor, fika, bada och snicksnacka! Jag har inte klättrat ute sedan i Påskas, så vi började på riktigt lätta leder och gav oss på de lite svårare när vi värmt upp. För att inte skrämma upp sig själv med att säga saker som ’nu är det läskigt’, eller ’nu är jag rädd’ när man ändå vill kommunicera till den andre att man inte är helt bekväm med situationen så använder vi kodordet ’nu blev det lite spännande’. På sista leden blev det ganska spännande för mig. Men det är så klart också det som är poängen. Att utmana sig själv. Att blir mer bekväm med att det känns lite spännande. Utan stress, utan press. Bara finfin klättring som en stund var ganska så spännande. Efter en lång och helt fantastisk klätterdag avslutade vi med ett svalkande dopp.

    Dagen avslutades med SM i free running / parcour på Arena Satelliten i Sollentuna. Såg affischen i fredags och tänkte ’det här kan ju vara kul’, och det visade det sig att det var det! Helt grymma killar (ja, det var bara killar i tävlingen) som akrobatade sig så att jag blev helt stum. Mitt favorittrick var killen som ställde sig i handstående på en plint (ni vet en sån där man hade på gymnastiken) och sedan hoppar ner från den. I handstående! Grymt imponerande.

    fredag 10 juni 2011

    Inte snabb, men envis!



    Igår var det långpass på schemat. Första sedan innan påsk. Hade tänkt mig 20km. Kändes lite nervöst nästan innan jag gav mig iväg. Men med tanken ’det är bara distansen som räknas, inte hastigheten’ så gav jag mig iväg vid halv åtta tiden för att slippa den värsta värmen. Befann mig hos föräldrarna, så världens bäste pappaBRAVO var cyklande support med massa vatten och extra energi om det skulle behövas. Sträckningen var superfin. Längs mälaren norrut och sedan i en liten loop tillbaka. Efter 16km var det tungt så tungt i benen, men intalade mig själv att det bara var en liten svacka och att jag strax skulle känna mig piggare igen. Säger man nåt till hjärnan så borde den ju tro på det, eller hur…? Lättlurad eller inte, benen matade på och vips hade jag passerat 20km. Sista två km var jag väldigt trött i fötterna (fotsulorna!) medan resten av kroppen kändes förvånansvärt bra. Turen blev totalt 22km, och under den tiden hann jag slurpa i mig en hel liter vatten! Grymt skönt att få km i benen och en behaglig trötthet efteråt…

    Idag var det egentligen 10km distans planerat, men med lite för mycket annat att göra skyfflade jag om i schemat och vilar idag istället för i morgon. Ska hinna med att slappa lite, och njuta av årets första svenska jordgubbar  :)



    Svenska gubbar med en klick kvarg - mums!




    onsdag 8 juni 2011

    Morgonstund har guld i mun

    Det är ju alltid sant, men speciellt gällande att springa på sommaren. Att springa i värme är inte min paradgren. Senaste veckan har temperaturen legat kring 30-strecket, och det var först igår som det blev lite svalare. Dvs kring 25…

    I fredags var jag ute och sprang på eftermiddagen i 30-graders gassande sol. Jag kom tillbaka en timme senare som en kokt kräfta med svetten sprutandes ut ögonhålorna trots att jag sprungit jättelångsamt, och kom på mig själv med att sakna snöpulsningen i minus 15grader… Från den ljusa sidan tänker jag mig att det måste ju vara bra att träna på sånt som jag är mindre bra på. Som att springa i värme!

    Det går ju dock inte att komma ifrån att det är en ökad påfrestning på kroppen, och det här är tipsen jag fått för värmelöpning:

    Undvikartips:
    • Spring på morgonen eller sent på kvällen
     Tips till stundens hetta:
    • Drick, men hellre lite i taget och många gånger
    • Ha på sig en blöt keps eller tröja om det är riktigt varmt
    • Spring efter pulsen istället för tempo
    • Spring långsammare och gå om det behövs
    • Spring kortare sträckor

    Sammanfattning: det som de här tipsen egentligen försöker säga är att varma sommardagar inte lämpar sig för löpning…

    Så långt det går satsar jag på undvikartipset och ger mig ut på morgonen. Morgonen är ju verkligen den bästa stunden på dagen för mig. Innan resten av världen har vaknat och jag kan njuta av lugnet längs en grusväg i skogen. Det är vardagslyx som är helt gratis som jag kan unna mig nästan alla dagar i veckan.







    måndag 6 juni 2011

    Back to basics

    Jag håller som bäst på att lägga upp träningsplaneringen för sommaren – vad jag ska ha för strategi, pussla med passen, vad kan passa in när jag befinner mig här eller där, och så vidare. Tre veckor framöver är i alla fall hyfsat klara. Det kommer att bli tre veckor av nötning. Att samla på mig steg. Steg som blir till kilometer som blir till mil. Målet är att bara öka på mängden på träningen, inte intensiteten. Det här innebär så klart att det inte kommer att bli några intervallpass, och inga tempopass heller.

    Springa-snabbt-skorna premiärades idag! Om det nu inte kommer
    bli nåt springa snabbt på ett tag så kände jag att de borde få komma
    ut i friska luften i alla fall...


    Intervallpass och tempopass ska ju göra en snabbare, även om jag verkar vara immun… Men det bästa med de här passen är att de är så himla roliga! Det spelar ingen roll om jag springer fram och tillbaka på samma lilla grusväg, är det intervallpass så är det sjukt kul ändå! Och vad har då det här med saken att göra om jag nu ändå inte ska springa några intervall- eller tempopass? Jo, grejen är ju den att då måste jag ju hitta på nåt annat sätt att göra att varje pass känns kul. Kort och gott, vad ska jag hitta på istället så att jag inte blir less och bara nöter samma gamla runda om och om igen? Jag tänker mig att jag ska utforska nya marker, och hitta en massa nya fina stigar att springa på. Ikväll testade jag en ny variant på en gammal runda för att utöka den från 7.5km till 10. Jätteenkelt och superfin runda blev det! Landade på 10.7km, så inte illa höftat!


    Nu är benen trötta. Kroppen är så där mysigt utmattad. Dags att sova och låta kroppen återhämta sig…


    Distansmålet den här veckan är 70km. Det kommer att bli fyra distanspass, två långpass och en vilodag! Känns bra hittills i alla fall   :)