söndag 30 september 2012

Lidingöloppet 2012 – Livet på andra sidan


Uppstigning 07.00. Halsen tjock och ond. Kroppen lätt febrig. Efter förra höstens träningsuppehåll som kändes som det aldrig höll på att ta slut var det inte ens ett svårt beslut. Lidingöloppet är fantastiskt och det är en oslagbar känsla att stå där på startlinjen, men nånstans är jag också glad att jag hade vett att inse att inte ens Lidingöloppet är värt att riskera att förvärra ett redan suboptimalt träningsläge. Jag älskar att träna, jag vill inte behöva vara utan det längre än en vilodag, och att prioritera långsiktigt är så otroligt mycket viktigare. Känns i ärlighetens namn ganska bra att jag kunde bestämma mig för att inte springa, inte ens känna mig speciellt ledsen, utan istället se till att vi hade en kanondag då jag istället fick följa med supportteamet Patrik och föräldrarna. Ja, för det fanns ju andra som skulle springa – träningskompisarna Henrik och Wanja!

Supersnabba Henrik har Lidingöloppat förut när han gjorde klassikern. I år är han i tidigare startgrupp och har i och med detta ett lite jobbigt utgångsläge. Jo, för det är ju så att han kommer att bli omsprungen!!! (Helt sjukt att jag känner nån som sprungit Lidingöloppet utan att bli omsprungen…) Vi har så klart kört lite träning på det – jag har halkat efter när vi springer och sedan helt oväntat dragit om. Ja, bara så att han skulle få träna på känslan! Det är ju dumt att tokspringa redan från start bara för att alla andra gör det… Det verkar ha haft begränsad effekt, för Henrik drar iväg som vore han jagad av en galen gasell. Supportteamet är dock rutinerat vid det här laget, så det är ingen fara på taket. Patriks jobb är att beräkna tiden så att vi är på rätt ställe vid rätt tidpunkt, pappa är chaufför, mamma vägvisare, och jag, eh, jag är i alla fall den mest högljudda hejaren! Vi är några minuter tidiga på varje ställe, och jag skriker och hejar allt vad jag orkar. Försöker ropa att han ska ta det lite lugnt, men han ler bara och flyger vidare.

Vi lyckas heja på Henrik på nio olika ställen inklusive spurten vid Grönsta gärde! Han går i mål på galet fina tiden 2.25.21. Han har ett snabbare snittempo över 30km kuperad bana än vad jag har under 10km flack. Jag är imponerad, stolt och glad över bäste teamkompisen och lite skrämd hur det ska gå att springa som duolag under fjällmaraton nästa år. Jag måste ju också hänga med…

Vi plockar upp Henrik efter att han har gått i mål, han får torra kläder och en macka innan vi flänger vidare för att heja på Wanja som gör Lidingölopps premiär! Vi är inte helt säkra på tempot och missar henne tyvärr vid Fågelöudde, men som tur är slinker hon inte under vår radar vid Bosön. Supportteamet är tillbaka i matchen och hinner heja på två ställen till innan Wanjas fot sätter stop för springandet. Mindre än fem kilometer kvar, men tyvärr blir det promenad i mål. Vi möter upp vid sista vätskekontrollen, langar en överdragströja och jag sällskapar en liten bit innan vi beger oss till målområdet en sista gång idag. Där hittar vi Wanja som genomfört sitt första Lidingölopp! Och det samma år som hon gör maraton- och ultrapremiär, och hinner vara mamma till två supersöta rödhåriga små barn. Galet imponerande!

Henrik får äntligen duscha, och Wanja hittar tillbaka sina överdragskläder. När mörkret lägger sig har vi klämt in alla i bilen och är på väg mot Ropsten. Det har varit en jättebra och väldigt rolig dag. Inte den dag jag hade hoppats på, men trots allt en dag som jag är jättenöjd med. Det är ingen slapparuppgift att vara på supportteamet, och jag är glad att kunnat vara med och hejat fram mina fina vänner.

Lidingöloppet 2013. Då ska jag ha hamstring och rumpan under kontroll. Inte dra på mig nåt skitvirus. Jag tror att anmälan öppnar om nån dag eller så… Hoppas vi ses då!

 Här kommer bildkavalkad från årets Lidingö!

På plats vid Lidingövallen
Nummerlappsutlämningen
Kändisspotting! Ulrika Flodin som vann K30 2010 (i blå jacka). Två år och ett barn senare kommer hon in på en imponerande sjätteplats!
 Nummerlappspåsättning
 Härlig mix av människor vid startområdet 
 Så här ser det ut när startgrupp ett drar iväg 
 Coolaste kameran! 
 Henrik vid Bosön
 ... och i slutet på Abborrbacken
 Teambild efter målgång
 Första hejastoppet för Wanja!

 I slutet av Abborrbacken - ni ser ju hur peppad hon blir av den galna tjejen i rosa mössa...
 Sista vätskekontrollen









fredag 28 september 2012

Lidingö eller inte Lidingö...


Jag borde vara peppad och full av energi. Men det är jag inte. Jag är i ett irriterande mellanläge. Jag är inte riktigt sjuk, men inte heller frisk. Feber i morse och rösten lät som knäckehäxan. Just nu känns det ganska ok. Jo, jag vet. Det borde vara enkelt att säga att det bara är att skippa Lidingöloppet. Hur viktigt kan det vara liksom??? Det är vad jag hade sagt om jag skulle ge ett råd till nån i mina skor. Men är det inte nån annan, utan jag, och jag försöker febrilt att fatta varför jag så gärna vill springa trots att förberedelserna har varit snudd på obefintliga och jag inte är 100 frisk. Lidingöloppet har blivit speciellt, och jag vill känna den där känslan då jag står på startlinjen i ett hav av löpare som alla kommer att trängas på stigarna runt ön. Jag vill inte ta beslutet av inte starta ikväll. Jag ska sova, och om det känns bra i morgon bitti, så springer jag. Annars kommer jag för första gången att åka till Lidingö för att heja fram andra. Det ska ju också vara kul har jag hört.

Time will tell. Ska i alla fall ladda Garmin i fall ifall…

Tårta = kolhydratladdning...? Ja, nu blev det så i alla fall. Inget annat är ju rätt så varför inte...

torsdag 27 september 2012

Kriget mot rumpan


Det har inte blivit så mycket skrivet om träning den senaste tiden. Mest beror det på att det har känts lite för deppigt att tänka på hur dagarna till Lidingöloppet minskar i snabbare takt än kroppen vill bli bättre. Och det är tyvärr inte alltid jag kan säga att jag ger den de bästa förutsättningarna heller…

Status baken: Åtta timmar i högklackat i fredags var döden för en rumpa som min, men vad gör man inte för att se lite snygg ut en gång om året eller så. Fattade ju inte innan heller hur dumt det var… På lördagen hade jag så ont att jag inte kunde sitta ordentligt, och söndag kändes inte bättre. Rehabövningarna gick sämre och både baken och baksida lår var stelare än en isstaty. Måndagen nådde jag nåt slags lågvattenmärke när jag skulle försöka sitta och jobba. På eftermiddagen hade jag så ont att jag la mig på golvet helt enkelt. Funkar ju för begränsat antal arbetsuppgifter och helst bara vid hemmajobb. Nåt positivt måste jag ju ha att säga… Just det! Det som är bra är att baksida lår känns finfint och känns inte alls i stort sett när jag springer! Yey för det!

Efter gårdagens besök hos naprapaten kändes det som hoppet ändå tändes igen, och passade på att shoppa en till yogamatta för att kunna göra rehabövningarna på jobbet också, och en liten boll för egenmassage av rumpan. Testade först med tennisbollar, men de var både för stora och för hårda, så hoppas att igelkottsbollen ska funka bättre.

Så precis när allt började kännas lite bättre så vaknade jag i morse med en hals tjock som tjära. Cheeeesus! Cut me some slack! Men som Patrik påminde mig om, det är faktiskt två dagar kvar – det är luuuuungt!





söndag 23 september 2012

Träning som provocerar


Frågan kom upp i förra veckan under ett snack med bäste träningskompisen Henrik. Varför blir människor som inte tränar själva så provocerade av hur vi tränar och väljer att leva våra liv?

Jag kan se att träning och tävlande på elitnivå inte är hälsosamt. Den träning jag håller på med har väldigt lite gemensamt med en elitsatsning. Jag har väldigt svårt att tro att det sättet som jag tränar på skulle kunna kvalificeras som ohälsosamt. Trots detta är det ganska vanligt med kommentarer som ”Det kan inte vara bra att träna så mycket som du gör”, ”Vad ska det vara bra för att springa hela tiden?”, eller bara generella kommentarer om att jag är lite galen. Lite galen kan jag köpa. Inte hålla med om, men jag kan förstå hur vissa av de saker jag gör kan verka galet för nån som inte har nån relation till eller intresse för träning. Att det skulle vara ohälsosamt har jag svårt att se, och ännu svårare att se varför människor orkar bry sig om att öppet ifrågasätta mina val. Människor som väljer att röka, äta snabbmat och dricka öl stup i ett verkar inte på samma sätt behöva försvara sina val. Nä, men ingen har ju hävdat att det är hälsosamt med nån av de grejerna heller, tänker du nu. Så sant så sant. Men jag kan ju tycka att om människor som ägnar sig åt uppenbart ohälsosamma aktiviteter slipper kommentarer kanske jag också kunde få slippa. Visst, jag har en ambition att leva ett hyfsat hälsosamt liv, men om det bara var det jag var ute efter hade det nog sett ganska annorlunda ut. Den främsta anledningen till att jag tränar så mycket som jag gör är att jag tycker att det är roligt och att jag mår bra av det. Att det per automatik för med sig ett ganska hälsosamt liv är lite av en added bonus. Ska jag få ut något av träningspasset morgonen efter så dricker jag inte så många öl på after worken, så är det bara. Och på samma sätt för det med sig att jag äter ganska bra, för all träning blir roligare när kroppen är full av energi från bra grejer.

Men det som förbluffar mest är att människor uppenbarligen inte bara tänker de här sakerna, utan säger dem också. Kanske är det en genuin oro att jag tar i för mycket, eller kanske brist på förståelse för att jag faktiskt kan tycka att det är roligt att springa timme efter timme. Kanske skapar det en upplevd distans som egentligen inte finns där. Kanske för att det jag gör verkar svårare än vad det är. Jag vet inte.

Men det jag vet är att det är mitt liv. Mina val. Jag gillar dom i alla fall   :)


Jo, precis så här glad blir jag av att springa!
Klart jag vill få ha det så här bra så ofta som möjligt. 











lördag 22 september 2012

En parentes


Veckan som gick är en sån där som jag tänker tillbaka på lite inom parentes. För lite sömn, för lite träning och för dålig mat… Inte många rätt. I går disputerade en kollega, men på nåt sätt tror jag att veckan har varit minst lika hektiskt och stressande för oss som skulle fixa insamling, present och spex till festen som för honom. Vi gjorde en liten film på Tillbaka till framtiden-tema, och jag ska nöja mig med att konstatera att jag nyvunnen sympati för alla där ute som gör dålig film…

Trots allt slutade veckan på en morgonpromenad, ett yogapass, två löprundor och på fredag morgonen fick jag äntligen till veckans enda gympass. Fredagslyxade med lunch på Primaten. Lite dyrt, men ska jag köpa lunch är den överlägsen – gott och nyttigt och så värt det lilla extra det kostar!

Bästa salladsbordet. Kvalitet istället för kvantitet.

Haloumipizza. Det kanske både låter konstigt och ser konstigt ut, men det är yummy!



En vecka kvar till Lidingö. Låret känns ständigt bättre. Rumpan gör det tyvärr inte. Känns lite segt och deppigt faktiskt. För att muntra upp mig spelar jag den här varianten av gamla klassisken Lola som alltid är en humörhöjare! Mitt mål var att se ut som Paloma Faith på festen igår, men jag lyckades nog inte helt, hehe. Kanske lika bra det...





torsdag 20 september 2012

Långt där borta i horisonten


Den stora grejen nästa år blir AXA Fjällmaraton. 10 augusti 2013. Det är ett tag till dess. Jag kommer att springa andra lopp, både före och efter fjällmaran, men det är främst den som kommer vara i tankarna när jag lägger upp träningsplanen för året. Schemat jag skissar på sträcker sig till 11 augusti 2013. Den sista dagen är en vilodag  :)

Mitt mest långsiktiga träningssschema hittills har börjat ta form. Självklart kommer jag inte sitta nu och detaljplanera för nästan ett år framåt, men jag gör en första grovplanering för vad som ska hända under olika perioder, mängdökning och variation, etc. För mig funkar det absolut bäst att ha en ganska noggrann planering även om den sen ändras. När klockan ringer i svinottan behöver jag aldrig fundera på vilket pass jag är sugen på, tänka på om jag tränar för mycket eller för lite - jag har ju redan tänkt på det. Men känner du dig inte pressad av att ha planerat så mycket, som du sen kanske inte följer? är en fråga jag ofta får. Nej, träningsschemat är ju till för att underlätta, inte för att ge stress och press. Inga pass är skrivna i sten, och tanken är att det ska vara en dynamisk planering. Jag kan bli sjuk, och resten av livet följer inte heller direkt ett fast schema, så pass kommer att flyttas om och slängas bort, men det gör ingenting. Detaljplanering gör jag för närmsta fem-veckorsperiod, och beroende på hur den går så skissar jag på nästa fem-veckorsblock. Ligger jag däckad med influensa en vecka så är det bara att jag gör om planen lite, det ingår liksom.  

Men först, innan några nya scheman startar så ska jag (förmodligen) springa Lidingöloppet, och sedan får vi se var landet ligger. Har precis tittat på hälsodeklarationen som skickas ut till alla anmälda. Det fanns det ingen ruta om piriformisproblem, så antar att det betyder att det är lugnt att springa, hehe.



lördag 15 september 2012

Att ta dagen som den kommer


Jag ska inte sticka under stol med att i vanliga fall hyllar jag allt vad planering heter och står för. Jag menar, hur får människor som inte planerar något gjort??? Att planera lite mer, lite noggrannare, det är nästan alltid lika med bättre. Nästan alltid. Det är så klart också viktigt att kunna ändra sin planering och göra en ny. Och ibland är det viktigt att strunta i den.

Idag skulle jag ha vilodag från träning och jobba. Jag kände mer för att fånga dagen, och strosade runt i Änggårdsbergen tillsammans med Patrik större delen av dagen. Letade Hitta ut-kontroller och hade picknick. Så mycket bättre plan en dag som den här. Planlös dag med plats för tid över att snickra på ny planering.

Dagens bästa alternativa plan, eller snarare förslag på alternativ karriär, kommer från Evalena queen of black: Stuglöpare! Jajamen. Tror det skulle passa mig perfekt. Fröken Stuglöpare. Nästa år kanske. Så jag hinner planera.

De enda svampar jag hittade, så de fick vackert stå kvar...





fredag 14 september 2012

Kallt, trångt och tyst


Äntligen fredag. Hjärnan har loggat ut och kroppen står på perrongen på Stockholm Central och väntar på Göteborgståget tillsammans med andra som ser fredagströtta ut. Det är kallt, trångt och tyst. Det sista av sommaren blåste bort idag.

Det har varit en tung vecka. Vi förlorade en kollega. Ett tomt skrivbord. En tom stol. Bara frågor men inga svar. Samtidigt vänner som står som stadiga klippor när hela världen gungar. Det jag tänker ta med mig är att det lilla jag kan göra varje dag är att försöka vara en så bra medmänniska som jag bara kan. Tänka på att vi vet så lite om de människor vars liv vi passerar igenom.

Och jag ska glädjas åt det liv som jag har att fylla med vad jag vill. Livet är flyktigt. Lev det väl.

Ta hand om er själva och varandra. Trevlig helg på er.







tisdag 11 september 2012

Matfundamentalism


Ett eller noll, svart eller vitt, bra eller dåligt, rätt eller fel. Vilket är det??? Svara då!!!

Behovet av okomplicerade svar verkar öka i samma takt med att de ekorrhjul som vi springer i snurrar snabbare. Vi verkar inte längre ha tid att tänka efter själva och bilda oss en egen åsikt. Det här gäller inte minst på hälso- och matfronten. Det är ju så skönt med alla dieter som talar om vad du får och inte får äta. Följer du bara det, så har du gjort rätt. Tagit ansvar för din hälsa och kanske blivit lite smalare och snyggare dessutom. Så där ja, och så var samvetet rent. Verkligheten är dock sällan så enkel att en råvara, ett näringsämne eller en grupp av produkter kan klassas som enbart positiva eller negativa för hälsan. En anledning är att det beror på vad det är som undersöks – tittar man på förekomst av cancer är det just det du kommer att få svar på. Samma näringsämne kan ha en helt annan effekt om du istället tittar på blodfetter, diabetes eller vad det nu må vara. Kroppen är komplicerad, och att genomföra studier och visa på samband som utesluter att andra faktorer påverkar är snudd på en omöjlig uppgift. Den populärvetenskapliga rapporteringen i dagstidningar har också förmågan att dra lite för stora växlar på enskilda studier, som ofta visar att ett samband gäller under specifika betingelser. Att samma skulle gälla i människokroppen är inte givet, även om det så klart kan vara så.

Senast i dag kan vi läsa i DN om Hälsokriget om mjölken. Vilka har rätt??? Är mjölk bra eller dåligt? LCHF-anhängarna ger tummen upp och veganerna tummen ner. En studie visar att mjölk kan skydda mot typ 2 diabetes, medan en annan visar att överdriven mjölkkonsumtion kan orsaka prostatacancer. Efter att ha haft dåligt rykte pga av alla mättade fetter har mjölken fått ett nytt uppsving, och nu senast under OS marknadsfördes mjölk som den naturliga sportdrycken. Äntligen kan vi dricka mjölk igen med gott samvete. Eller? Det mest komiska i artikeln (ja, eller hur jag ska uttrycka mig…) kommer mot slutet. Inte ens branschorganisationen Svensk Mjölk förespråkar en ohejdad konsumtion. Nej, självklart inte. Det är hade väl varit lika konstigt som att rekommendera ohejdad konsumtion av mat i allmänhet. Som tur är har de intervjuat en vettig och balanserad person i Håkan Jönsson från Lunds Universitet, som verkar ha det sunda förnuftet i behåll.

Förr eller senare kommer dagen då ditten-och-datten-dieten inte är populär längre, och vi inte hittar svaret i nästa innediet. Att ta reda på information själva, bilda oss en egen uppfattning och känna efter. Vad mår jag bra av? Tänka på vad vi stoppar i oss i övrigt, så att det sammantaget är vettigt och inte stirrar oss blinda på enskilda produkter. Jag är inte för att utesluta något från det jag äter. Vissa saker äter jag mer av, andra mindre. Många saker äter jag extremt sällan, men ändå nån gång. Att testa mig fram och hitta balansen som funkar för mig. Mat som ger energi, som är god och som jag stoppar i mig i lagom mängd. Inte nåt som jag står ut med den här månaden, utan en blandning som jag kan tänka mig att leva med i längden. Det kanske inte behöver vara svårare än så, men det är inte lättare än så heller...

För övrigt påbörjade jag Voltarenkuren i går kväll och hoppas på att den ska göra susen!

Budapeststubbe. Inte varje dag, men en dag.