fredag 30 september 2011

Och så var det ju det där med bra idéer…

Kommer ni ihåg att jag hade en superbra idé för ett tag sedan? Lite som ett kinderägg, tre önskningar i en, – Spanien, träffa min underbara vän Emma och springa min första mara?

Nu några månader senare tänker jag lite mer, eh, hur ska jag säga… var det här verkligen en så himla bra idé som jag tyckte från början? Alltså, jag vill gärna fortfarande känna mig odelat positiv till den här händelsen, och mest är jag nog fortfarande positiv, men i ärlighetens namn så börjar jag nu känna mig lite nervös. Kommer jag att klara det här? Vara tillräckligt förberedd...? Kanske vore ännu konstigare om jag inte var nervös i och för sig…

Har försökt kolla upp lite mer info om loppet. En liten detalj som jag tydligen hade missat är att det finns en maxtid på fem timmar. What’s the rush? liksom. Visst, håller jag 6.30-tempo, vilket jag verkligen borde klara, så tar det drygt fyra och halv timme, men jag har ju ingen aning om hur jag kommer att reagera på att springa så långt. Alltså, utan att stanna och äta glass och bada på lämpliga ställen. Men det är väl bara att köra på och se vad som händer   :)

Kollade upp hur ofta det kommer att finnas vätskekontroller och så också. Det är 15st vätskekontroller, vilket jag tycker låter ganska mycket även om jag inte har nåt att jämföra med. Vid varannan är det Powerade förutom vatten, och mot slutet serveras glukos eller frukt. Vid två av stationerna ”serveras” också vaselin, hehe.

Saker som jag funderar på…
Ska jag springa med vätskebälte?
Gjorde det på Lidingöloppet förra året, men inte i år. Måste säga att det ändå är grymt smidigt och skönt att kunna smådricka hela tiden, och sen bara fylla på en flaska lite snabbt vid själva vätskekontrollen om det behövs.
Energi
Första depån som har annat än vatten och Powerade är vid 25km, och då står det frukt, som vi kan hoppas är banan kanske. Är i vilket fall ganska säker på att jag vill få i mig lite mer substans innan dess, så ska fundera vad jag kan ha med mig, och vad jag ska försöka få langat till mig längs vägen.

Annat att fixa?
Ska köpa sånt där stick som jag fick låna av Arne under Hornstull-Järna, Sportslick tror jag att det hette.
Komplettera flaskor till vätskebältet – (de har en förmåga att slita sig i skogen så de blir färre och färre…)

Kommer nog på fler saker efterhand, men känns bra att börja flytta mentalt fokus mot att jag faktiskt ska till Spanien och springa 42 195 meter om ganska precis två månader! Det kan bli spännande, jobbigt, lite nervöst, och hur himla roligt som helst!


När jag går över mållinjen ska jag spela upp den här i huvudet! 





onsdag 28 september 2011

Noll koll


Hela den här veckan kommer att bli någon slags återhämtningsvecka, mellanvecka. Hitta-tillbaka-vecka.

Jag tittar på träningschemat som jag gjorde mitt i semestern. Alltså, jag skulle inte säga generellt att jag har extremt höga tankar om mig själv, eller är drabbad av någon slags hybris, men ibland kan jag ju undra… Ambitionsnivån på det är schemat är kanske något över vad jag borde ha siktat på. Liiiite bara… Eller nej. Rätt mycket faktiskt. Det kan ju ha varit där någonstans problemen började... Men jag tänker att det måste betyda att jag har lärt mig jättemycket på kort tid. Som att en stark kropp byggs upp gradvis. Det har jag ju i och för sig lärt mig ganska många gånger nu, men repetition är ju kunskapens moder eller hur det nu var. Jag tänker mig att det ska ta ett tag innan jag behöver lära mig det igen i alla fall. Det känns som ett bra mål.

Så den här veckan har jag freestylat. Inget schema, ingen plan. Mjukt och försiktigt har jag gjort vad jag har känt för. Igår simmade jag för första gången på hur länge som helst. Grymt skönt att stretcha Lidingö-ben i varmpoolen efter lite slösimmande. Till nästa vecka tänkte jag att jag ska ha någon slags riktning mot nästa milstolpe, men fram till dess fortsätter jag att surfa på ingen-plan-vågen utan att ha koll på distanser eller minuter. Ganska skönt faktiskt.

Dagens bästa: Kan gå ner för trappor igen utan att se ut som en cowboy!






måndag 26 september 2011

Stel som en pinne


Jo, men det visade sig ändå att det kändes lite efteråt, det här springandet…

Ganska kul är det ändå, att jag övertygade mig själv om att jag inte var sämre förberedd än förra året. Beror ju så klart lite på hur man ser på saken, men jag hade lite fler och fräschare långpass i benen då, även om jag aldrig hade sprungit så långt som 30km tidigare. Då kände jag mig pigg dagen efter!

I går var benen dock allt annat än pigga, trots att vi hade dragit iväg på fest efter loppet och satsat på att hålla musklerna mjuka genom att shaka loss på dansgolvet. Verkligen märkligt. (Obs: Ironi) Det är framför allt nerförslöpningsmusklerna (det är väl ett ord…?) som stelnat till, så imorse tog jag med dem på en liten uppmjukningsjogg, och sen på yoga på kvällen. Jag kan inte säga det för många gånger – yoga är så himla bra! I luv it! Favoriten idag för att få fart på benen var grodan. Har ni två minuter över så kolla in den här finfina videon med en ganska så festlig kille som ska visa hur man gör   :)


Dagens bästa: Det som känns i kroppen efter loppet är ’normala grejer’, inget som känns dåligt eller oroväckande. Grejt! Så nu ska jag bara fundera över hur jag ska lägga upp det här projektet framöver, så att jag tränar så smart och hållbart som möjligt!





söndag 25 september 2011

Lovely Lidingö!

Hur gick det då igår??? Jo, det gick bra. Jag hade en fantastisk dag på Lidingö, och jag är sååå glad att jag sprang! 3 timmar, 24 minuter, och 21 sekunder av ren glädje!

Natten till lördagen vaknar jag flera gånger och känner nä nu har jag fått ont i halsen, nä tänk om jag inte kan springa. När klockan ringer känner jag inget halsont längre, så förmodligen var det bara släng av hypokondri… Puh!
Efter mastodontfrukost och två stora koppar kaffe, för att få fart på systemet, bär det av till Lidingövallen!


När vi kommer till Koltorps gärde där starten går är det snart dags för eliten att springa iväg, och lite drygt en timme tills det är min tur. Medan jag köar till bajamajor, värmer upp och fipplar med tidtagningchip och nummerlapp så planerar supportteamet sina hejarklacksstopp.

När jag tar mig till startfållan är det som om jag fattar varför jag ändå är där, varför jag trots högst bristfälliga förberedelse ändå har bestämt att jag ska springa idag. Det går inte att beskriva egentligen, hur hela jag blir glad av att stå där, insupa stämningen och se fram emot att få springa den här fantastiskt fina banan tillsammans med flera tusen andra löpare.

Jag har slängt alla tidigare ambitioner angående tid. Jag har, precis som förra året, två tydliga mål – att ha så roligt jag bara kan, och att ta mig i mål.


Första kilometrarna flyter det på bra. Det känns som om alla i gruppen har ungefär samma tempo, och i nerförsbackarna ner jag bara ett hav av huvuden som guppar upp och ner, som en flod rinner fram. Efter fem kilometer börjar jag känna av piriformisen, och efter tio kilometer har jag glömt den helt… Anledningen är höftböjarna som ger sig till känna, och som sedan bara känns mer och mer under loppet. Från den ljusa sidan tänkte jag inte en sekund till på min rumpa efter det… Det sticker rejält i armarna, så vid vätskekontrollen vid ungefär 15 kilometer proppar jag i mig bananbitar och saltgurka och hugger en bulle som jag långsamt pillar i mig följande kilometer. Någonstans där står också Patrik, mamma och pappa och hejar på mig. Patrik ropar att jag passerat 15km på 1:36 och att jag ska öka. Om jag hade hållit samma tempo hade jag kommit in ungefär kring min ursprungliga måltid. Men jag vet att jag kommer att vilja sakta ner, och att den här dagen inte handlar om tider längre, utan den handlar bara om upplevelsen. Jag känner mig inte taggad att ligga på och springa om, jag vill bara njuta av att vara en del av havet av människor som springer fram genom skogen och upplever samma sak samtidigt. På ett sätt tillsammans, samtidigt som varje upplevelse ändå är unik.

Med dryga 22 kilometer passerade, är jag mer och mer besvärad av höftböjarna, som i varje benlyft påminner mig om att det blivit för få långpass. Även om jag inte gillar att springa med musik egentligen, så känner jag att det skulle vara skönt med en distraktion och poppar på lite i öronen. En stund senare tar jag de korta stegen uppför Abborrbacken. I toppen av backen står supportteamet igen, och jag kommer ihåg hur stark jag kände mig här förra året. Nu känner jag mig allt annat än stark, men det gör ingenting, jag älskar Abborrbacken i alla fall.

När det är ungefär fyra kilometer kvar, stänger jag av musiken. Jag vill vara helt närvarande, och det spelar ingen roll om det betyder att jag känner de onda höftböjarna mycket mer. Jag vill ta in så mycket jag bara kan av att vara just där just då. Höra ljudet från ett myller av löpare och deras skor som möter stigen. Jag vill känna precis hur min kropp känns. Det här är en nära-livet-upplevelse som jag inte vill vara utan. För det är precis det här det handlar om. Oavsett om det går snabbt, långsamt, lekande lätt eller om kroppen smärtar, så älskar jag att springa.

Strax innan en-kilometer-kvar-flaggan står Khedron som hejar på mig som bara den. Jag får lite nya krafter och blir så glad att jag nästan springer ner en liten tjej i mitt ”ultra-rapid-spurtande”… Sista biten är det helt fullt med folk längs stigen, även inne i skogen, och alla hejar och ropar att det inte är långt kvar. Sista biten in mot målet är så härlig, stämningen är grym! När jag passerar mållinjen är jag glad att vara framme, samtidigt som jag inte vill släppa känslan jag haft under loppet.

Recovery-banana! 
Jag med två tredjedelar av supportteamet - pappa och Patrik!
I vimlet hittas jag av supportteamet som ser till att jag kan byta till torra kläder och får lite att äta. Under loppet har de flängt runt och lyckats heja på mig på nio olika ställen! Den här dagen är nog minst lika ansträngande för dem…

När vi lämnar Lidingö känner jag mig fylld av glädje och så himla nöjd med min insats. Det har varit en underbar dag, fint väder och fantastisk löpning – jag hade inte kunnat ha det bättre. 





lördag 24 september 2011

Det börjar bra...


Jag har en bra känsla. Det är en fantastisk morgon, och det här kan inte bli annat än en bra dag. 

Naglar klippta, fötter smörjda, klockan laddad, håret uppsatt, överdragskläder och nummerlapp. Supportteamet är på plats – mamma, pappa och pojkvän har i år igen äran att få lägga Lidingöloppsdagen på att åka runt och peppa mig på så många ställen som möjligt! Min lucky t-shirt, den knallrosa, ska få vara med idag. Nu får det bära eller brista, för nu bär det av mot vallen!





fredag 23 september 2011

Lidingöuppladdning - dagen D minus en

I morse var jag oproportionerligt uppstressad över morgondagen. Hade ont i halsen när jag vaknade och kände mig bara allmänt oförberedd antar jag. Men, i ett försök att vända tankarna jämför jag nuläget med förra året när jag gjorde Lidingöloppsdebut. När jag stod på startlinjen då, hade jag aldrig sprungit längre än 20km. Jag hade aldrig sprungit ett lopp som var längre än 10km. Jag hade en häl som gjorde ont, och jag hade ingen aning om jag ens skulle ta mig igenom hela loppet. Jag var uppspelt, såg fram emot att springa med skräckblandad förtjusning. Jag hade inga förväntningar alls, bara en förhoppning om att kanske kunna ta mig hela vägen.

I morgon när jag startar har jag ju faktiskt sprungit 30km även på träning, då jag dessutom var relativt otränad, så om inget oförutsätt händer så borde jag kunna lita på att jag kommer att ta mig hela vägen. Jag har ”sprungit” min första ultra-distans (även om det kanske var på gränsen till vad som kan klassas som löpning på slutet…), jag har blivit mer bekväm med att springa långpass, och jag vet att jag klarar att springa det här loppet, även med något bristfälliga förberedelser.

Nu, när dagen lider mot sitt slut har allt vänt. Att jag känner mig lugn kanske är att ta i, men jag ser verkligen helhjärtat fram emot morgondagen. Ikväll har jag varit och lyssnat på Micah True, aka Caballo Blanco, som är en av huvudkaraktärerna i boken Born to Run. Han var bra på att snacka kan man säga... Det var kul att höra hans version av saker och ting, en version på skilde sig en hel del från den vi får i boken. Uppslutningen var bra, och den första jag stöter på är Niklas från Hornstull-Järna-löpningen (japp, jag passar på att nämna den så fort jag får chansen  ;) och långpasset längs gamla marathonbanan. Kul att han var där just idag, eftersom jag (utan att ha sagt något till honom så klart) tänker mig att han är lite som en svensk free runner. Han ler alltid när han springer, och så ser det så där lätt ut, som om han bara flyger fram. Så där som jag önskar att det såg ut när jag sprang!  Precis som jag tänker att det ser ut när Micah True springer   :)   I publiken satt också självaste Rune Larsson, och skymtade också Malin Ewerlöf-Krepp och MarathonMia, och säkert en massa andra grymma löpare som jag inte visste vilka de var.

Den vita hästen.

På vägen hem passade jag på att hämta ut nummerlappen på Lidingövallen och sög in atmosfären som en svamp. Nu känner jag mig redo, jag ser fram emot att springa, känna stämningen, och ta de korta korta stegen upp för Abborrbacken!

Nu så, nu är allt som det ska. Jag känner mig laddad inför morgondagen!




torsdag 22 september 2011

Inspirationspumpad

Idag blev det verkligen en dagen-efter-dagen-efter, så att säga. Trots att jag gick upp vid elvatiden var jag riktigt seg i huvudet när jag pallrade mig till jobbet. Att jag inte kom på att dricka kaffe förrän klockan två säger väl allt om läget. Och egentligen kom jag inte på det själv utan blev tipsad av en kollega – jag kanske såg ut ungefär som jag kände mig…

Var en ganska bra dag för en inspirationsföreläsning – hade ingen energi att göra nåt själv i alla fall  :)    
Miranda Kvist och Susanne Dalsätt skulle prata om sitt löparäventyr 300km i löparskor då de sprang från Södertälje till Gränna under en vecka i somras. Kom försent till fettmätningen (å nej) och strosade omkring lite i min egen bubbla medan jag väntade på att det skulle börja. Väcktes av Trötta Mamman Wanja som också var där för att lyssna! Verkligen glad att hon dök upp så att jag kunde passa på att få hennes telefonnummer och inte har bloggen som enda kommunikationsväg, haha. Hur som helst, det var verkligen inspirerande och kul att få ta del av deras äventyr, och imponerande att ge ett gemensamt prat där de turandes om att snacka. Jag blev definitivt sugen att göra nåt litet eget löparäventyr nån gång…

Frågan är om en *så* dålig bild fortfarande är bättre än ingen bild...

Efter stötte jag på Micke och ett par andra ultralöpare varav i alla fall en var med på Hornstull-Järna-löpningen, och fick sällskap och löpningssnack ända till Knivsta! Nu ska jag bara sova sova sova och visualisera vad roligt det kommer att vara att springa på lördag!



tisdag 20 september 2011

Mer än halvvägs i ett 24-timmars!

Hade det varit ett 24-timmars lopp hade jag varit mäkta imponerad av mig själv. Nu är det ett 24-timmars jobbpass i La France. Inte lika imponerande… Omständigheterna råkade också bli sådana att det inte blir någon sömn alls i natt, kanske ett par timmar i morgon förmiddag, och sedan är det hemfärd resten av dagen. I går gick jag i alla fall all in på att få så mycket transportsömn som möjligt och lyckades säkert få ihop fyra timmar! Borde inte vara några problem att få lika många timmar i morgon, så himla stort sömnunderskott borde inte vara kvar sen tycker jag…

Enda motionen idag är fram och tillbaka till matsalen, och ett par vändor till kaffeautomaten. Fixade ett par rusher fram och tillbaka till toaletten också – känner mig på g trots allt  :)

Dagens bonus (?) är påminnelsemailet om föreläsningen med Duracellen Miranda Kvist på torsdag, som avslutas med meningen "Miranda och Susanne är här redan från kl 15.00 och utför fettmätning samt erbjuder provsmakning av sitt naturgodis till er som så önskar."
Läste jag rätt? Om jag hinner så kan jag både bli inspirerad och fettmätt! Känns som en schysst belöning efter nattjobb! Eller? Jag tar en kaka till medan jag funderar...

Ibland låtsas jag att jag jobbar ombord på ett Star Trek skepp...

Definitivt dagens roligaste skylt. Tror faktiskt att det är första gången jag ser en direkt uppmaning att slå i dörrar...




söndag 18 september 2011

2.5 kilolångt

Det tillhör inte vanligheterna att jag tar mig ut med planen att springa 2.5km. Det sämsta med att bli van att springa längre sträckor är att det känns meningslöst att springa korta. Men, dagens lilla tur hade ju ett högre syfte – att testa läget med piriformisen, och utvärdera utsikterna inför Lidingöloppet nästa helg. Dessutom var bäste lillebror hemma på besök från Norge, och så passade på att ta med mig honom ut i spåret! Han var så klart sugen på att följa med på en liten sväng (efter endast en timmes övertalning…).

Lillebror verkar vara grymt peppad (?), medan jag fokuserar på att se konstig ut...

Statusen just nu kan sammanfattas ungefär så här:
Det kändes hyfsat bra att springa. Tillräckligt bra för att det borde vara möjligt att springa Lidingöloppet. Dock, även om jag kan springa känns det trist att jag kommer att känna mig så oförberedd. Utgångsläget var ju om möjligt ännu sämre förra året, och då tog jag mig ju runt i alla fall, och det borde jag göra i år igen, men det känns lite tråkigt att mina uppsatta mål nog kommer att vara svåra att nå. Samtidigt försöker jag att hålla mig från att fokusera för mycket på tider och att nå målen, för det viktigaste är ju att jag kommer tillbaka till bra rutiner och att jag har roligt när jag springer – det är ju det som är hela poängen! Och jag vill ju inte ta ner roligheten med att springa på lördag, bara för att jag inte är så förberedd som jag hade velat. Men, när inte allt blir så där perfekt som vi fantiserat om, så får vi göra det bästa av den situation som vi råkar befinna oss i. Så nu tänkte jag att jag ska visualisera ett bra lopp, och ignorera att jag kommer sova för lite den här veckan med, att jag får nöja mig med bara en liten testtur till, och vara glad över att oavsett tid så kommer det att bli superkul att springa på lördag! Basta!



fredag 16 september 2011

Fina fredag


Häromdagen kom startbeviset till Lidingöloppet i brevlådan, och igår kom också tidningen Turist som man får om man är medlem i Svenska Turistföreingen. I en artikel om Markus Torgeby, hittade jag ett passande citat. Det var typ ’så här tänker jag om träning’ eller nåt, jag kommer ju så klart inte ihåg exakt hur det var (alltid en fördel när man ska återberätta nåt…). I alla fall.

Tänk på träningen som en tandkrämstub – för att få ut allt måste man börja från botten.

Budskapet är väl att man inte ska slarva med grundträningen, för det är det som allt bygger på. Kände mig lite träffad också, för det är ju det felet jag gjorde. Försökte lura i mig själv att jag hade gjort grundträningen, och att det var ok att köra igång med intervaller när semestern närmade sig slutet, men uppehåll är uppehåll, då spelar det ingen roll hur bra grundtränad jag var i februari. Det är läget nu som räknas, och att lura sig själv kan kosta på. Man får betala priset. Just nu känns det som jag sitter på priset… Skulle vara lite fredagsfin idag också och satte på mig kjol. Inte helt genomtänkt, för det visar sig att det är mycket svårare att på ett diskret sätt stretcha rumpan på fikat i kjol…




En vecka kvar till Lidingöloppet. Uppladdningen består av vila... Ska springa en testrunda i morgon, känns det ok blir det en liten runda till på söndag. Sen är det jobb, jobb, jobb i Frankrike måndag till onsdag, och sedan räknar jag med att blir riktigt peppad genom att lyssna på Miranda Kvist som pratar löpning på Alewalds på torsdagen, och sedan ska jag lyssna på Caballo Blanco från boken Born to run på fredagen. Lite sömn på det så borde jag vara redo! Eller...?







torsdag 15 september 2011

Sunt förnuft

Självklart är det en bra sak att använda sitt sunda förnuft, och någonstans hoppas väl var och en att de har lite av det där sunda förnuftet som kan plockas fram när det behövs. Men onekligen är det så att vissa sunt-förnuft-situationer är lättare än andra.

Här kommer ett par testsituationer:

Nivå: Lätt
Efter att ha tagit semester från all fysisk aktivitet i två månader börjar du med
  1. lätt distans
  2. intervallpass 8x 1000m
  3. att köra på enligt schemat som om inget hade hänt


Nivå: Medel
Du har haft lite halsont på morgonen, men mår sedan bra resten av dagen. Därför
  1. byter du ut tempopasset mot ett distanspass, eller
  2. stannar du hemma från jobbet för säkerhets skull
  3. kör på enligt schemat som om inget hade hänt


Nivå: Avancerad
Du har en överansträngd Piriformismuskel men är anmäld till Lidingöloppet om två veckor. Du tänker att du
  1. ser långsiktigt framför allt och avstår från Lidingöloppet, börjar gradvis bygga upp corestyrka innan du utsätter kroppen för längre löppass.
  2. får se hur det känns när det närmar sig. Om du har kunnat genomföra några ok kortrundor innan loppet, så borde det vara lugnt! Onödigt att missa hela loppet om det inte är absolut nödvändigt att avstå.
  3. ska sätta den där piriformisen på plats. Du kör det rekommenderade stretch- och styrkeprogrammet så många gånger om dagen som du bara hinner, tillsammans med dagliga testturer för att noga följa förbättringen.
  4. sticker ner huvudet i sanden och hoppas att allt ska kännas självklart i morgon…
  5. kör på enligt schemat som om inget hade hänt





tisdag 13 september 2011

Överbelastat glad

Jag (heart) Idrottskadecentrum

Hittills har jag vid två tillfällen besök Idrottsskadecentrum (ISC) för att få en diagnos. Båda gångerna gick jag därifrån nästan fånigt glad. Glad att det inte var så farligt som jag hade låtit min fantasi måla upp, för att allt skulle ordna sig med mina krämpor, och nästan lika mycket för att de inte skrattar när jag förklarar att Lidingöloppet är om två veckor och att det vore bra om jag kunde springa då… Gårdagens besök lämnade mig lättad, glad och hoppfull! Tjoho!

Efter att ha rabblat hela sammanfattningen av de senaste tre veckorna för ISC-mannen och försökt att framföra att det är viktigt att jag kan springa igen så snart som möjligt utan att verka alltför besatt, så blev jag noggrant igenomgången tills han hade lokaliserat problemet till överansträngd piriformismuskel. Japp, bara häromdagen visste jag inte ens att den fanns, och nu vet jag både var den sitter och hur jag ska komma åt den! Ha! Nu kanske du tänker att det inte låter som något att hoppa högt av glädje över, men bara att få veta vad det var som spökade kändes så himla bra. Dessutom borde det fixa sig ganska omgående! 

Mitt i smeten - Piriformis! Bilden är stulen från internet...
Jag har fått stretchövningar och styrkeövningar som jag ska göra för att stärka upp mage-rygg-rumpa. Ja, men var det inte precis det som du redan har gjort, tänker du nu, och ja, det skulle man ju kunna tro, men med den lilla skillnaden att 1. den rumpstretchen jag har gjort inte tog på rätt muskel (tydligen består ju rumpan av mer än en muskel…), och 2. att jag glömde att det kan vara bra att börja lite lugnt. Mitt mage-rygg-rumpa-program kan ha varit något over the top att börja med om man säger så… Ungefär som om ISC-mannen kunde se rakt igenom mig så förklarade han också lite väl tydligt att jag efter en veckas stretch och styrka kunde testa att springa igen, ’kort och försiktigt, alltså 3km, inte 20!!!’. Va??? Skulle jag??? Lagom är ju mitt mellannamn!

Nåväl, snart dags för dagens tredje piriformisstretch!