tisdag 31 maj 2011

Halva rätt!


Och andra hälften rätt på ett annat sätt  :)

Här kommer min positiva tolkning av 10km Blodomloppet 2011 – året då jag på grund av att jag varit sjuk, krasslig och sjuk igen inte hade tränat nästan nåt två månader innan loppet samt ordnade en grand finale uppladdningsmässigt genom att bli magsjuk fyra dagar innan loppet.

Utgångsläget var ju kanske inte så bra som det kunde vara, och tanken innan loppet var att försöka lägga band på mig och inte vilja springa iväg i högt tempo, utan att hitta mitt tempo – ett lugnt tempo – och bara ta mig runt. Utan att försöka springa snabbt eller göra en bra tid.

Kollega Christofer och jag innan start. Det är så klart fullt med människor överallt, men vi har lyckats ta kort mot ett buskage...





























Loppet blev väldigt tydligt indelat i två sektioner, första 4.5km eller så, och resten. På många sätt kändes båda delarna bra, så sitt sätt, och här är varför.

Det är bara att erkänna direkt. Jag kunde inte stå emot att springa på lite direkt efter starten. Och det kändes jobbigt och befriande på samma gång. När jag tittar på Garmin-statistiken efteråt så inser jag ju att jag håller långt från ett jämt tempo, men ett bra tag så pinnade jag på i 4.55-5.15min/km-tempo, och det är ju faktiskt både ganska bra för att vara jag, och framför allt bra för att vara helt-dränerad-på-energi-jag! Pulsen låg högt och fint på 183-185, men ganska mycket uppför i början, så det gjorde väl också sitt. Upplevelsen av första halvan av loppet var egentligen mest fascination över att jag trots allt faktiskt sprang på. Att det över huvud taget gick!

Efter ungefär halva sträckan så känner jag att det här inte är hållbart, och verkligen inte vad jag hade bestämt mig för innan loppet. Allt stabilt byggs på en bra grund, och jag är lite av en toppkort på ett vingligt korthus. Men någonstans känns det genombra att veta att jag kunde springa på lite, även under de här förutsättningarna. Det är heller ingen tvekan om att där jag befinner mig formmässigt nu är långt ifrån där jag vill vara, men jag känner mig superpeppad att komma tillbaka, och det på ett ordentligt, genomtänkt sätt. Jag avslutar loppet i lugnt tempo, och tänker att jag fick ett bra tempopass med en bra nervarvning efteråt, och det är inte det sämsta!

Nu vill jag bygga en stabil, stark och seg kropp som vill springa länge. Måste bara låta min plan som ligger i skisstadiet bli lite mer konkret, så har jag snart en rikting i alla fall, och det är ju en bra utgångspunkt.

Modigt sänkt ribba – limboutmaning


Är man inte i form för att höja ribban, behöver man ju inte avstå från att utmana sig själv för det – man kan ju se hur lågt man kan lägga den, lite löpningslimbo! Det är ju faktiskt en utmaning att springa ett lopp utan att ens försöka att vara bra eller springa snabbt...

Ikväll är det Blodomloppet. Klart jag ska springa. 10km lugnt tempo. Det kan inte vara nån fara även om kroppen inte direkt är nån kruttunna efter helgen. Tricket är att inte bli meddragen av den goda stämningen, atmosfären och alla andra som springer omkring en.

Som vilket lopp som helst. Fast tvärt om.




söndag 29 maj 2011

Inte riktigt som jag hade tänkt mig


Fredag morgon blev av det lyxigare slaget – start med morgonyoga och sedan ner på stan för en helkroppsmassage. Fredagslyx så det heter duga! Tur att jag njöt ordentligt av fredagen medan jag hade chansen  :)

Till lördagen hade jag ett, eller snarare två, superpass planerade. Traditionsenligt skulle jag in till hufvudstaden med pappa och titta på Stockholm Marathon, och planen var att springa dit, ta det lugnt, titta på loppet, skrika som en galning och heja på de som jag kände som skulle springa, äta lite, och sedan springa hem igen! Det var planen ja. Men. Varför är det alltid ’men’ överallt-och-hela-tiden??? Lördag morgon vaknar jag upp och är illamående och innan jag vet ordet av har magen tömt sig både en, två och tre gånger. Det dröjer inte länge innan jag har feber, blir sängliggande och kan glömma både att springa in till stan och att ens komma i närheten av Stockholm Marathon. Så var det med det liksom.

Vet inte varför min kropp är så himla känslig nuförtiden. Hade ju inte känt mig ens i närheten av krasslig innan det bara sa bwam! och så var jag däckad i två dagar. Det känns ju framför allt väldigt lovande inför Blodomloppet-loppet på tisdag – jag menar, först var jag bara otränad, men nu är jag nyligen-magsjukad också, så att säga. Festligt! Får väl se om det ens är värt att försöka att springa på tisdag – just nu känns det som prioritet ett att se till att min kropp vill vara med i långa loppet, på mer än ett sätt. Så vad är ett 10km lopp i sammanhanget?

I dag bjuder jag på en annan festlig tjej – Imogen Heap – en en-kvinnas-orkester:







onsdag 25 maj 2011

Muskelminne


Kvällens klättring var utmattande och inte-så-jobbig på samma gång. Hur gick det till?

Jo. Det verkar som att det inte bara är hjärnan som behöver tränas för att minnas. Mina muskler verkar nämligen ha glömt allt. Det var precis som om de inte kom ihåg hur man anstränger sig! Det är ju inte acceptabelt! Jag blev trött, javisst, men inte så där totalt slutkörd, genomsvettig och utpumpad tills det bara inte går mer, utan mer att musklerna vägrade att ge det där lilla extra. När de blev trötta så tog det bara stopp. Gjorde flera försök att få dem att skärpa sig, men till ingen nytta… Händerna bara öppnade sig och jag föll av gång på gång.

Nej nu 17! Till gårdagens lista av saker som jag aldrig ska ha uppehåll ifrån kan yogan nu få sällskap av klättringen och löpningen. Kommer säkert på fler saker eftersom, men det får räcka så länge, vill ju inte chocka kroppen och hjärnan, haha.

I morgon blir det vilodag, och på fredag blir det lite soft lunka/löp. Beroende på hur mycket jag hinner med på jobbet i morgon kanske jag lyxar till det med en morgonyoga på fredag också. Jag menar, är det fredag så är det!

Tills dess bjuder jag på en gammal goding med Aretha!


tisdag 24 maj 2011

Fundera mera

I helgen har jag varit i Göteborg. Helt ledig helg, helt utan jobb. Det är inte annat än att jag blev lite stressad av lugnet…

Tanken var att jag skulle komma igång med löpningen igen i helgen. Men. Jag hade packat väskan med träningskläder och skor. Problemet var bara att väskan inte kom till Göteborg. Hur mycket det än är tanken som räknas, så underlättar det betydligt att ha träningssakerna i samma stad som jag själv befinner mig i. Nåväl. Det gav istället tid till att titta på Göteborgsvarvet och fundera över min egen träning, eller snarare avsaknad av träning. Mina tankar gick någonting så här…

Vintern var ju helt fantastisk. Så vad hände egentligen när våren kom? I mitten av mars fick jag ju ajajaj-vinterkräksjukan, och på nåt sätt tog det lång tid innan jag återhämtade mig. Sedan hade jag ett helt fantastiskt långpass precis innan påsk och det kändes verkligen genombra, men så kom påskklätter i Bohuslän som slutade i dunderförkylning som var så seg så seg och blev till en ögoninflammation som tillslut blev bra. Ett misstag var väl att det låg väldigt nära till hands att tänka att det är lika bra att passa på att jobba lite mer nu när jag ändå inte kan träna. Om det bara hade varit att jag jobbade lite mer hade nog allt varit frid och fröjd, men istället jobbade jag som en galning och sov för lite. Som säkert flera av er känner till är inte det kanske det bästa sättet att bli frisk på. Det vet ju jag också. Glömde bort det lite bara… Och så var det faktiskt himla kul att jobba tills jag stupade   :)

Men det är inte kul att jobba så mycket hela tiden och nu är en bra tid att hitta tillbaka till lite balans i tillvaron. Liksom, gjort är gjort och nu är det bara att komma fram med en ny plan! Jag tänker mig att min nya plan är mjuk-tuff. Jag kommer att springa och yoga ganska mycket, men bara mjukpass till en början. I går sprang (lunkade) jag sex km, och i kväll blev det ungefär 11km i lugnt tempo. Fick in ett yogapass i går kväll också. När jag skulle göra sit-ups med benen upp blev det uppenbart att det var ett tag sedan jag rörde på mig. Det var inte magmusklerna som var det primära problemet, utan att jag hade för ont i benen för att hålla upp dom… Hmmm, men det är ju bara att komma igen och komma ihåg att vad som än händer – sluta aldrig yoga!

Nästa vecka ska jag tydligen springa blodomloppet 10km. Tidigare var målsättningen att försöka närma mig 50min och slå min tid från förra året på 52.45, men just nu är faktiskt min målsättning bara att slappna av och ha en bra känsla när jag springer. För lite tid kvar för att hitta tillbaka till någon form, och just nu känns det viktigare att komma tillbaka till gamla rutiner och få tillbaka kontinuiteten i träningen än att försöka springa snabbt.

I morgon ska det klättras för första gången på ett bra tag. Ska bli spännande
att se hur det känns!



lördag 7 maj 2011

En släng av Göteborgshumor…?

Efter beslutet att inte ge mig på Lidingö Ultra 50K (det var definitivt rätt beslut, helt hundra på det), så började jag igår fundera över vad jag skulle göra i stället. Kanske ta eget långpass lördag och söndag, och få ihop 50K på en helg i alla fall? Men icke, när jag sent som 17 äntligen var klart på jobbet igår kväll bestämde jag mig för att inte göra nåt ansträngande förrän jag faktiskt mådde bra.

Så, dagen har jag spenderat hos föräldrarna och tillsammans med världens bäste pappa blev det istället en långpromenad i vårsolen. En bra bit gick längs mälaren och vi passade på att ta en liten tur upp på Gåseborg, en gammal fornborg som legat högst upp på klipporna innan det stupar ner mot vattnet. Fantastisk utsikt och så klart mycket strategisk placering för den som vill övervaka aktiviteten i farleden… Dessutom passerade vi ett nyöppnat café som verkade både ha humor och gilla hundar. Jag vet, det är definitivt ett varningstecken när jag tycker sånt här är roligt, men jag bjuder på skylten utanför caféet i alla fall  :)






torsdag 5 maj 2011

Att Ultra eller inte Ultra…


Jo, det har varit frågan. Men när jag i morse när jag vaknade fortfarande hade variga ögon, ont i halsen och näsan var helt igen täppt kände jag att det inte ens var en fråga längre – det blir inget försök på ultradebut på lördag, inget Lidingö Ultra 50K. Men, jag ska hoppas på att må bättre och fixa mig en liten springtur på egen hand, bara utan tidtagningschip, vätska- och matkontroller och nummerlapp på magen...

I brist på löpning fick morgonpromenaden en revival, och med den podcasten. Förut när jag ofta tog morgonpromenader brukade jag alltid ladda ner mina favoritradioprogram till mp3-spelaren och lyssna på när jag gick. Min absoluta favorit är Konflikt i P1 som gör reportage om alla typer av konflikter, från mellanöstern till anställningsvillkor på nåt litet företag som gör sallader. Oftast är det väldigt bra reportage om viktiga frågor som berör, och de lyckas alltid hålla människan i centrum och förmedla något som känns levande. Andra favoriter är God morgon världen och P1 Dokumentär som intervjuar nån aktuell person. När jag lyssnat klart på min podcast lyssnar jag efter hackspettar istället. Härom morgonen såg jag både svart-vit-hackspett och en gröngöling som verkade vara på väg åt samma håll som jag!

Spanande gröngöling...

och en Större Hackspett.
Är ganska säker på att det var en sån som jag såg.
Foto: Stefan Hage och bilderna är lånade från www.birds.se





tisdag 3 maj 2011

Dubbeltrubbel


Att komma ifrån bra vanor är inte en lika bra känsla som när man skaffade sig dem. Och den här ’man’, det är jag…

Ända sedan vinterkräkincidenten har jag helt kommit ur mina vanor med träning, matlådelagning och sömnrutiner. På nåt sätt så är jag inte lika trött på kvällen när jag inte tränar, och sover mindre och inte lika bra, och blir i slutänden tröttare än när jag sov mindre… Nåväl, förkylningen som jag fick under påskhelgen verkar vara en seg rackare, och den hänger fortfarande i. Igår var det dock dags att försöka vinna tillbaka träningsterritorium, och efter jobbet drog jag tillsammans med Henrik ut på en liten springtur bara för att känna på kroppen reagerade på att röra sig igen. Det var blandade känslor minst sagt. Det var sååå skönt att snöra på sig skorna och flyga iväg. Japp, det var precis så det kändes när jag sprang iväg! I alla fall de första 100 metrarna, innan det började kännas segt och pulsen stack iväg som en skenande häst. Efter springturen mötte vi upp med Yang aka sötnos för att gå på PowerYoga med Lena.

Det kändes finfint att få en kickstart på träningen. Nu hoppas jag bara på att det fortfarande känns finfint i morgon   :)