söndag 27 mars 2011

Premiärmilsrapport


Idag är det tre saker som händer i min bubbla – vi ställer om till sommartid, jag fyller 32 och det ska springas Premiärmilen!

Och visst var jag vid start alltid! Visserligen två timmar för sent, och inte iförd springkläder, men i alla fall… Trots att jag i ett överoptimistiskt ögonblick packade ner löpargrejerna, så fick jag inse att det faktiskt inte går att springa med en kropp som inte fått i sig knappt nåt på en vecka och som fortfarande lägger all energi den har på att repa sig. Så det blev åskådarplats för mig, medan kusin Peter skulle springa. Jo, han hade ju anmält sig när han hörde att jag skulle springa, så jag tänkte att det minsta jag kan göra är att komma dit och heja fram honom! Han startade två timmar senare än vad jag skulle ha gjort, så jag hann födelsedagsslappa på förmiddagen innan det var dags att ta sig till start och lägga upp hejarklacksstrategi.

Om sanningen ska fram var det sjukt deppigt att inte springa själv, men det positiva är ju att jag verkligen känner ett sug efter att komma igång med träningen så fort som möjligt igen, och så får jag väl anmäla mig till nåt annat lopp lite senare under våren!

I övrigt vill jag tacka sommartiden för att var det ljust när jag åt middag och min mage för att jag kunde äta nån middag över huvud taget…

Min tremänning Alexander är också med och hejar, men känner
sig också lite krasslig och stannar i vagnläge medan pappa springer...

200meter kvar till mål, och Peter ser så klart glad ut som bara den!
Över väl genomfört lopp och över att ha en så enastående hejarklack  :)




onsdag 23 mars 2011

Ovanlig uppladdning


Jag skulle undvika att bli förkyld, få in nåt sista kvalitetspass och sedan bara lugna pass fram till söndag. Jag lyckades att undvika att bli förkyld. Men jag fick vinterkräksjukan istället… Har legat helt däckad sedan i måndags kväll klockan sju. Har mer eller mindre sovit konstant sedan dess. Matintaget kan sammanfattningsvis beskrivas som strikt begränsat.

Kan ju kännas som en lite oortodox uppladdningsmetod, men jag vill ändå inte döma ut den i nuläget. Jag menar, den är ju för mig tidigare obeprövad, ska väl inte döma ut den bara för att jag aldrig har sett just den här metoden rekommenderas någonstans…

Nä, men skämt å sido, vi får se hur det blir på söndag. Har som första mål att orka sitta upp längre än en kvart…



torsdag 17 mars 2011

Friskt och frostigt - 6x1000m, minus ett

I morse skulle det bli sex stycken tusingar. Det är ju intensivvecka med löpningen, men har blivit intensivvecka på alla sätt och vis – går en kurs hela dagarna onsdag till fredags samtidigt som jag försöker klämma in jobb här och där för att inte missa nån värdefull tid där jag kan låta saker hända på jobbet medan jag gör annat…

Så i morse var det rise and shine 5.15 igen för att klämma in ett intervallpass innan kursen! Dock valde jag att kapa sista tusingen för att lämna lite tid till att hinna tugga frukostgröten ordentligt… Var en helt fantastisk morgon, så där som det kan kännas när första frosten kommer, fast nu var det kanske den sista  :)   Hade målet för passet klart – att hålla 4.45min/km tempo genomgående. Hela tiden sprang jag dock snabbare i början för att tappa på slutet av sträckan, men i snitt såg tiderna ut så här:
  1. 4:50 min/km
  2. 4:43 min/km
  3. 4:43 min/km
  4. 4:46 min/km
  5. 4:45 min/km
Försökte att fokusera på sånt som man ska tänka på när man springer - att sträcka på mig och öppna upp bröstkorgen så att jag lättare kan dra ner ny syrerik luft i lungorna, att tänka på steget, och att slappna av...

Nu blir det ett sista kvalitetspass i helgen, och sen några lugna pass nästa vecka. Ska bli spännande att se hur jag lyckas genomföra Premiärmilen. I vilket fall kommer det förhoppningsvis att bli ett tillfälle att pressa mig själv och njuta av den extra kraft och pepp det ger att springa med en massa andra människor! 

Är lite speedad efter att ha rusat omkring hela dagen, så kommer ner i varv med den här vackra sången som jag har fått av fabulous finnish Veera:





onsdag 16 mars 2011

Nu är det jul igen, eller Dressed for success!

Det är en fin känsla att snöra på sig ett par splitternya skor. I måndags kväll shoppade jag nya löpardojor. Två par. Japp, du läste rätt – två par!

Fick ju nya springskor i julklapp av världens bäste lillebror, och i måndags var det dags att kvittera ut presenten! Meeen, eftersom jag har varit så ekonomisk på sistone, tyckte jag mig kunna lyxa till det med inte bara ett par träningsskor, utan också med ett par lättare skor för att springa snabbt, som på tävling! Jag ser framför mig hur jag kommer att flyga fram i mina nya springa-snabbt-pjuck. Kanske ligger det mest i huvudet, men jag tror det kommer göra susen för mitt tempo med skarpa, lätta skor, hehe. Jag har aldrig ägt två par springbara skor samtidigt tidigare, så det här är liksom ny mark för mig. Har inte premiärat skorna ännu. Valde att ta de gamla när jag visste att de skulle bli dränkta i lera. Kan ju kännas bra att de får se nya ut i ett par dagar i alla fall…

Jag fortsätter att vara Asics trogen…
Springa-snabbt-skorna är gula som solen och heter Gel-DS Sky Speed.
Tror bara namnet kommer att göra mig snabbare!
Träningsskorna av modell Gel-Nimbus12.
Var tvungen att kolla upp lite inför Lidingöloppet också. Jag har startnummer 62010, dvs startgrupp sex. Måste kolla upp vad det är för regler för seedingen, hur snabbt man måste springa på lopp tidigare på säsongen. Skulle ju ha känts fint att vara ytterligare lite längre fram i startfältet, även om det är två startgrupper längre fram än förra året…

Nåväl. Jag och lillebror firade inköpen med en sushi på Yukikos, och i mitt huvud spelades den här gamla godingen:






tisdag 15 mars 2011

Funkar det med långpass när man inte riktigt har tid…?


Ja!!! Det gör det! Det är bara att springa lite snabbare! Gahhhhh! Vilket pass jag har sprungit idag! Jag är så hög på endorfiner att jag tror knappt att jag kommer att kunna sova…

Idag står det Recoverypass på schemat. Inte så långt, inte så snabbt, så att jag knappt blir trött, bara för att få upp blodcirkulationen och snabba på återhämtningen. Ni vet. Men. Det är ju faktiskt intensivvecka tänkte jag. Och jag ska inte klättra förrän tidigast fredag. Dags för improvisation! Moahahahaha! Klätter-och-springpolare Henrik var också sugen, och vi hade siktat in oss på ett långpass. Henrik skulle dessutom vara på after work klockan sju, och då är det ju inte så jättemycket tid över om man också vill försöka att klämma in en full arbetsdag också. Till saken hör också den att Henrik springer snabbt. Mycket snabbare än vad jag gör. Så jag tänkte lite hurtigt att jag utmanar mig själv att haka på i hans tempo på ett kombinerat långpass och tempopass! Sagt och gjort! Efter drygt fyra kilometer och en puls på 175 var jag säker på att det hela skulle sluta på värsta möjliga sätt, men det gjorde det inte. Tvärtom! Jag känner mig i stort sett alltid glad efter att ha sprungit, men så glad som jag var i dag är jag inte efter varje pass!

Sammanfattningsvis sprang vi 18km, snittempo totalt 5:59min/km. Och då ska det sägas att under långa sträckor var det bristande skare så att det knappt gick att hålla nåt tempo alls! Sista två kilometrarna snittade vi 5:22-tempo, och grafen över tempot mot sträckan visar att sista 700 metrarna låg jag på mellan 4:45 och 5-tempo hela tiden! Tjoho! Jag känner mig odödlig och död på samma gång! Det är banne mig en oslagbar känsla!






Barmarkstempo


Hann inte kolla tiderna på intervallerna igår, så jag gjorde det i morse. Första intervallen höll jag 3.55min/km-tempo! Alltså, jag vet att det bara var 400 meter, men ändå, det är mitt snabbaste hittills!
Höll inte hastigheten hela vägen, men näst sista intervallen var på 4:09, så fortfarande bra tempo. Sista, då jag kände att kollapsen var nära, klockade jag 4:25, men jag är nöjd ändå   :)


måndag 14 mars 2011

Intensivveckan börjar NU!

Måndag. Igen. Ny vecka. Chans till nystart. Och det ska det banne mig bli! När klockan ringde 05:25 var jag redan vaken och redo att sparka igång dagen med ett intervallpass!

Efter att haft en infektion i kroppen förra veckan verkar jag nu vara kurerad från den, men fortfarande ont i lederna, framför allt handlederna, armbågs- och axelleden. Tänkte först att ledontet kom från infektionen i kroppen, men nu tänker jag att det kanske faktiskt inte har med varandra att göra. Tog för säkerhetsskull en tur förbi apoteket i lördags och shoppade lite Voltaren, så nu tar jag en femdagars kur och ska låta armarna vila helt under tiden, så det blir ingen yoga ikväll och ingen klättring tills det känns bra.

Men löpningen behöver inte så mycket armar, så det kan jag göra desto mer av! Efter att ha hoppat över två dagars träning fredag och lördag, och innan dess ha bytt ut torsdagens intervallpass mot ett superlugnt pass, kände jag att det var dags att kickstarta intensivveckan och slänga mig ut på banan igen! På schemat stod det 8x400m intervaller. Det har töat en del i helgen och det började med att försöka leta upp ett ställe utan varken is eller djup vattenpöl över hela vägen, men när jag hittat det var det bara att gasa på!

Bjuder på en matbild från i lördags då jag passade på att laga mat istället för att träna  :)

Lördagmiddag - kikärtbiffar med chili och koriander!

torsdag 10 mars 2011

När tiden bara flyger iväg…

Nästan en vecka sedan senaste blogginlägget. Allting går i ett och den senaste veckan har det knappt funnits tid att tänka över huvud taget. Det är sådana veckor som det är extra skönt att redan ha ett träningsschema klart så att jag inte behöver tänka på vilket pass som skulle vara bra idag, vad jag orkar med eller inte. Så länge jag är frisk försöker jag att köra på, mer eller mindre enligt plan.

Planen i tisdags var 12km distans med 3x1000m tempoökning någonstans på mitten. Underlaget fick bestämma var tempoökningen hamnade och det resulterade i att det istället blev 2x1500m med tempo på 5:04min/km första sträckan, och 4:48min/km andra. Fint pass, och det kändes hyfsat under tempoökningarna!

Igår kände jag mig småkrasslig med det var ju vilodag, så om jag nu ska känna mig hängig var det ju i alla fall en bra dag. I morse kände jag mig tyvärr inte bättre, och bytte intervallpasset mot ett minipass på 4km bara för att röra lite på mig. Två veckor kvar till Premiärmilen, så nu gäller det att hålla mig frisk och få in ett par kvalitetspass och sedan lite återhämtning så att jag är pigg när det gäller!

Del av gårdagens återhämtning var myskväll med fabulous finnish Veera. Efter att ha frågat killen i videobutiken efter en komedi som passade vid PMS hyrde vi The Switch som faktiskt var ganska bra. Här kommer bästa låten från filmen:

fredag 4 mars 2011

En liten seger på 800meter


Känslan när man gör något som man inte trodde man skulle klara av är oslagbar. Alltid. Varje gång liksom. För att få den här känslan lite oftare så ger jag mig själv små utmaningar ganska ofta. Men jag blir lika glad ändå, när jag klarar av det jag har utmanat mig själv med!

Fantastisk fredagsmorgon med sol!
Morgonens utmaning skulle bestå av att öka på antalet 400-meters intervaller från sex stycken till åtta. Men efter en intensiv vecka men lite för lite sömn, kände jag att första utmaningen låg i att bara ta mig ut och springa över huvud taget. Nästa utmaning dök upp lite senare. Min finfina intervallstäcka längs ån hade under de senaste dagarnas mildväder förvandlats från packad snö till femtio procent knölig isgata. Nåväl. Fokus låg på att klara av 8 repetitioner, och komma hem utan brutna ben. Tidsmässigt hade jag tänkt att hålla mig på kring 4:30 med tanke på underlaget.
  1. 4:34
  2. 4:43
  3. 4:34
  4. 4:37
  5. 4:30
  6. 4:49
  7. 4:24
  8. 4:07

Insåg idag att det är starten och att jag inte håller riktigt fullt tempo de sista metrarna som gör att snittet går ner. När jag sneglade på klockan under tiden låg jag mellan 4:15-4:30 för det mesta, så det känns bra.

Efter sista intervallen började jag lunka hemåt med ett leende på läpparna. Som sagt, det är en oslagbar känsla att klara av nåt som man inte trodde att man skulle göra. Även när det bara gäller 800 meter.

Lyxgröt. Den vanliga magiska gröten, men med rivet äpple och kanel på!





torsdag 3 mars 2011

Guldbrudar

Imorse var det distanspass som blev ett återhämtningspass. Fuskade ju lite med återhämtningen tidigare i veckan, så tog igen det nu. Lunkade på i godan ro, mest för att få igång blodcirkulationen och skynda på utrensning av slaggprodukter och benens återhämtning. Finns mycket tid att tänka på återhämtningspassen, och i dag tänkte jag på Ida Ingemarsdotter och Charlotte Kalla och deras guldlopp i sprintstafetten. Jag följer inte skid-VM så noga alls egentligen, men för mig finns det de här nyckelögonblicken som inspirerar mig och verkligen visar att alla delar ska klaffa, och hur viktig den mentala biten är. Efter en tuff start med skidor med varken fäste eller glid, missade medaljchanser och ett vallateam som var utskällt som få, kom onsdagen då vinden vände.

Förra året visade svt en dokumentär om skidlandslaget som hette Blod, svett och klistervalla (eller nåt liknande…). Den gav verkligen en inblick i deras vardag, hur de tränar och sliter i stort sätt varje dag. Hela sommaren när vi tar en glass och en tur till stranden, sliter de på rullskidor, gymmet, över mossar och upp och ner för trappor. De har tränat hela året för att vara på topp nu, och så går den ena efter den andra chansen förlorad. Det som imponerar helt otroligt på mig är hur de klarar av att ladda om mentalt hela tiden, ta nya tag, inte gräma sig över gårdagen, utan lägga all energi, allt fokus på nästa lopp. Hur de peppar igång varandra och ger allt. Igen och igen. Och så igår kom utdelningen. Guldmedalj i sprintstafetten, och idag silver i vanliga stafetten.

Jag ska spara de här bilderna på Kalla och Ingemarsdotter, och ta fram när det känns motigt under träningen. Allt var helt grymt - iskall taktik, modig offensiv mot slutet och vilket driv och jävlaranamma som bara exploderade! Det kallar jag inspiration som heter duga! Jag lämnar er med två uttalanden från Charlotte Kalla efter loppet. Jag tycker att de sammanfattar känslan ganska bra    :)

”det är så skönt med klassiskt, det är bara att bomba på ”
”då var det bara att sträcka ut och släppa lös allt vad jag hade”

Foto: Matthias Schrader/AP/Scanpix.



tisdag 1 mars 2011

Grön period betyder återhämtning, eller...?


Det är tisdag och på schemat står det distanspass och återhämtningsperiod (som så klart har färgkodat med grönt i träningsschemat). Men. Förra veckan var intensivperiod (rött i schmat), och jag missade två pass på grund av den bistra kylan, så i morse tänkte jag att jag kör ett intervallpass, fast utan att ta ut mig totalt, det borde väl vara ett mellanting och borde fortfarande passa in på återhämtningsdagar? Jodå. 6x 400metersintervaller. 20 minuter uppvärmning och 20 minuter nedvarvning blev det. Tre dagars kvalitetspass på varandra kändes i benen, även om jag hade vilat på måndagen, och vaderna var stumma som sällan när jag började springa. Men på nåt sätt, så hur stum jag än känner mig när jag börjar lunka, så släpper det för det mesta förr eller senare, och efter 20 minuter så kändes det helt ok. Det blev sex stycken intervaller. De kändes tunga och jobbiga. Jag var trött. Och faktiskt förvånad över att det ändå gick hyfsat snabbt, underlaget och trötta ben till trots! Tiderna såg ut så här:
  1. 4:10 min/km
  2. 4:10 min/km
  3. 4:29 min/km
  4. 4:42 min/km
  5. 4:29 min/km
  6. 4:26 min/km

Sista 100 metrarna på varje intervall kändes helt otroligt jobbiga, och jag använde mig att tricket att tänka på de som de sista 100 metrarna på ett lopp. Om det hade varit ett lopp hade jag orkat pressa mig lite till - hade jag orkat det då, så orkar jag det nu. Det låter så himla simpelt, men på nåt sätt funkar det faktiskt!

Första delen av ned varvningen höll jag 5:30-tempo utan att det kändes snabbt alls! Det är det som är så himla bra med intervaller – gränserna för vad som känns snabbt flyttas, och det ska dom fortsätta att göra  :)