torsdag 30 december 2010

Året som gått

2011 – nytt år, nya mål, drömmar och förhoppningar. 
Men först, en liten snabb tillbakablick över mitt springår med mera 2010!

Anna och Anna. Jomenvisst, så här nöjda och glada
såg vi ut efter nästan varje pass!
Vintern och våren sprang jag många pass tillsammans med superpepp-Anna. Några långa, andra korta, vissa snabba och andra lunkande pass, men alla pass var roliga, och framför allt gav dom det där lilla extra som det ger när man får träna med någon som peppar och pushar, och sen som pricken över i:et – lagar frukost åt en   :-)


Efter ett pass under tidig vår - första passet
då vindjackan åkte av!
Foto: Anna Nordström
Bland annat minnesvärt i april var en kvällsboulder i Källberga - först fastar vi bakom en timmerbil, och när vi äntligen kommer förbi den upptäcker vi att 500 meter bort är vägen under vatten och vi fick vada i smältvatten till över knäna - Anna tyckte bara att det var kul, men Veera försökte vägra tills hon insåg att det var lika bra att ta av sig kängorna och börja vada... Anna gånger två rår man inte på   ;-)


Bilen skymtar bakom vassen, och
Airis nos som sticker fram i högerkanten...
Foto: Anna Nordström
Maj var vi anmälda till SpringCross 12km, men jag blev sjuk och Anna fick problem med benhinnorna, så ingen av oss sprang loppet. Efter lite vila var vi båda tillbaka på banan!

Juni började med Blodomloppet 10 km med kollegor. Svårt att springa, var verkligen folk överallt, och speciellt på slutet där 5 och 10 km-loppen gick ihop i samma bana. Slutar på tiden 52.45. Ändå nöjd med loppet! Speciellt nöjd med att jag kunde pressa mig själv att springa med ganska hög puls under hela loppet.


I juli åker vi till Nordnorge. Lofoten via Narvik för att hälsa på Anna. Jag klättrar min första multi-pitch tur och när vi kommer ner på backen igen klockan tre på natten är jag supertrött och superglad. Tur att det är ljust hela natten...

Andra stand - gäller att hålla tungan rätt i mun.

Patrik och jag på fjärde standplatsen - bara en replängd kvar!
Och att repellera ner så klart...

Sommaren bjuder på många långpass, där juli avslutas med kombinerat lång- och backpass i Norrbotten med 1km backe som jag springer 5 gånger. Totala sträckan blir 21km och 1300 höjdmeter.

Början av augusti, i slutet av ett långpass, händer det. Ont i hälen. Mer och mer ont i hälen. Kan inte träna som vanligt och springer knappt nåt under augusti och september.

Men, i slutet av september väntar min födelsedagspresent – Lidingöloppet! Dagen innan loppet diskuterar jag med Evalena queen of black om jag ska springa eller inte. Känns dumt att riskera att hälen blir ännu sämre, men jag vill springa. Bestämmer mig för att springa. På morgonen dagen d känner jag mig fortfarande inte säker på att jag ens ska kunna fullfölja, men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte startar. Så jag är där, med mamma, pappa och Patrik som supportteam. 13.40 startar jag, och 3.27.28 senare går jag i mål, och har haft min bästa löparupplevelse någonsin! Jag är nöjd, glad och sugen på mer!


Inbäddad i överdragskläder efter målgång.
Hur glad som helst!
Veckan efter Lidingöloppet går jag till Idrottsskadecentrum för att kolla upp hälen. Jag är beredd med tusen argument som jag ska rada upp när dom säger till mig att gå hem och vila utan att ens ha tittat på min häl, men min sjukgymnast vill direkt titta och klämma, och diagnostiserar det som plantar farsciit, en inflammation och ärrbildning i en sena mellan hälen och framfoten. Jag går dit på behandling med nålar i hälen i en månad, fixar inlägg, och sedan är jag redo att ge mig tillbaka in i leken! Som lite extra krydda i träningsvardagen bestämmer jag mig för att börja blogga.

Från en morgonjogg längs ån.
I början av november startar återuppbyggnaden efter mer eller mindre träningsuppehåll sedan början av augusti, bortsett från Lidingöloppet. Det funkar bra med inläggen och jag njuter av att springa. I slutet av månaden testar jag att återinföra lite lättare backpass och ett tempopass, och känner att jag är på rätt väg – vägen tillbaka.

December börjar med ett kanonpass i snömodden då jag känner att jag faktiskt är på väg att få tillbaka lite klipp i steget. Blir superglad och vill bara springa springa springa, men december går fort. Mycket ska hinnas med, bland annat en helt fantastisk skidhelg i Nordnorge tillsammans med superpepp-Anna. Sista långpasset innebär en hel del snöpulsande, och vi träffar bara på skidåkare, inga löpare, men det är så härligt att springa, inte minst i djup snö!

Sista löppasset innan jul blir ett backpass, och sedan satsar jag på längskidor. Lyckas få in ett 17km pass på längdskidorna under Norrbottenresan – känns både lovande med konditionen och lite oroande att jag har så mycket att jobba på med tekniken inför HalvVasan 1a mars, men tänker att det faktiskt är gott om tid kvar.

När jag tänker tillbaka på året, vilka mål, förhoppningar och farhågor jag haft, så har det varit ett väldigt bra år. Jag var nervös hur det skulle gå att börja springa ensam igen efter att ha haft sällskap under senaste året, men det har faktiskt gått finfint! Skulle jag beskriva träningsåret med ett ord så skulle det vara glädje. Löpningen och klättringen har givit mig så otroligt mycket glädje och energi. Och det bästa av allt är att jag känner att 2011 kommer löpningen, klättringen och allt annat att ha massa mer glädje att ge!




onsdag 29 december 2010

Goda råd


Har varit kanonförkyld sedan i måndags, men nu känns det faktiskt som det är på väg åt rätt håll. Det som blev uppenbart redan i tisdags är hur lätt det är att ge goda råd. Till andra. Jag visste ju så klart exakt vad jag hade sagt till någon annan som var så pass förkyld som jag var – ta det lugnt, vila, låt kroppen friskna till och återhämta sig helt innan du börjar träna igen. Ingen idé, eller ens någon anledning, att känna sig stressad över att behöva vara stilla och inte kunna träna på en vecka. Vad spelar en vecka för roll i det stora hela?

Nä, precis. Men så var det ju skillnaden mellan att vara klok när någon annan är sjuk, eller att vara det när jag själv är krasslig. Meeeen, efter ett tag började jag i alla fall lyssna på mina egna goda råd, och nu är jag ju på bättringsvägen. Jag har accepterat att det inte kommer att bli nåt mer pass det här året, och det känns ändå ok. Känns ok att komma tillbaka med nya friska tag 2011!



måndag 27 december 2010

Bamse, men utan dunderhonung

Jaha, jag klarade att hålla mig frisk genom Grenoble tur och retur trots väder, kyla, torr luft, dålig mat och lite sömn, klarade av 18 timmar på ett packat SJ-tåg utan att trilla dit, men nu, efter fyra dagar av lugn och jul, nu händer det.???

Jag vet ju varför så klart. Jag hade inte tjock långärmad tröja på mig när jag sov igår natt. Jag vet ju att virusarna har gömt sig där hela tiden, men nu gav mina bara nerkylda armar de rackarna chansen att göra en framryckning medan jag sov. Och vips, så var jag förkyld. Sjutton också.

Nu ska jag boosta kroppen med nyttaminer, bra energi och sömn, så ska jag minsann vara virusfri i morgon. Först på listan av saker att stoppa i mig - elexiret, min egen dunderhonung. Det har stått hemma i kylen istället för att ge mig dunderkrafter, nu ska det slukas varje dag igen! Näst i tur – superjuice med kiwi, mango och jordgubbar, bara att tillsätta vatten, mixa och dricka. Till middag blev det lax- och grönsaksgryta – fullt av bra grejer för kroppen att fightas med.

Som sagt, när man inte tränar är det lika bra att satsa allt på att äta  :-)




söndag 26 december 2010

Snart nytt år! Dags för nya mål

Jul och nyår betyder oftast ledighet. Tid att ladda batterierna. Tid att vila upp sig, tid att passa på att göra lite längre utflykter, variera träningen både vad gäller upplägg och plats, då vi kanske åker och hälsar på släkt och vänner under ledigheten. Kanske vi vill passa på att bara njuta och ta dagen som den kommer, kanske vi vill passa på att lägga in lite tuffare träning när vi verkligen har tid både för de tuffa passen och återhämtningen efteråt.

Det är ett bra tillfälle att ta ett steg tillbaka, fundera lite på träningen som var och träning och mål för året som komma skall. Jag funderar ofta över mina mål, både vad gäller träning och annat också så klart. Ibland är det lätt att sätta upp mål, ibland är det svårare. Men nästan alltid är det bra att sätta upp mål. Även om målsättningarna får justeras längs vägen, eller helt läggas om, så hjälper det mig att ha en tydlig riktning i min strävan. Även om vägen är krokig, kantas av oförutsedda händelser och passerar mellanstationer jag aldrig hade kunnat ana från början, så hjälper målsättningar mig längs resans gång.

Vad innebär att ha en bra eller lyckad målsättning? Är det automatiskt samma sak som att vi kommer att nå målet? Tja, åsikterna går nog isär på den här punkten, men jag tänkte dela med mig av några av mina tankar kring en lyckad målsättning. Först och främst – inte alla målsättningar faller inom samma kategori, och det tror jag är viktigt.

Min grundtanke kring den övre gränsen för hur tuff en målsättning kan vara är att de ska vara en inte alltför orealistisk utmaning. Du kanske tänker ’Och hur skiljer sig det här från En realistisk utmaning’? Jo, det skiljer sig på sättet att en realistisk utmaning vet man med hyfsad säkerhet från början att man kommer att ro i land. Med En inte alltför orealistisk utmaning är det svårare. Du kommer kanske att känna dig nervös när du tänker på det, du kommer att tveka ibland och tänka om du har tagit dig vatten över huvudet, du ser fram emot det, men åtminstone en liiten del av dig tror att du faktiskt kommer att fixa det! Då vet du att du har valt en tuff, men ändå inte alltför orealistisk utmaning.

För mig är dock målsättningar så mycket mer än bara tuffa utmaningar. Jag tycker om att ha många målsättningar, och då kan inte alla vara megatuffingar, utan en del kanske mer fungerar som riktlinjer. Vägvisare. Mål för saker som det inte finns något hinder eller svårighet alls att genomföra, men genom att sätta de som mål ökar jag chansen för att de faktiskt blir av. Kanske de är delmål, eller synergimål, som kommer att underlätta för mig att nå en annan av mina målsättningar.

Det viktigaste med målsättningar är att de jobbar för mig, och inte emot mig. Att jag väljer en målsättning som passar mig själv, och att målsättningen blir en sporre och inte en diktator. Att våga sätta upp långsiktiga mål, och att våga ändra målen när det behövs. Livet är inte skrivet i sten och för mig ska målsättningar också vara flexibla. Och med det menar jag inte att jag tänker förkasta mina mål för en dålig dag, och inte ens efter en dålig månad. Men ingen blir glad av mål som inte passar oss. Förutsättningar, och hur mycket vi vet om både oss själva och målet, ändras, och det skulle bara vara dumt att inte utnyttja den information vi har, för att så gott det går skräddarsy våra mål och vägen dit.

Målsättningar och utmaningar lär mig något om mig själv, får mig att utvecklas och växa, hitta mina styrkor och svagheter och hjälper mig jobba på sånt jag vill förändra. De lär mig vilka saker som jag faktiskt är beredd att svettas för, de kan få mig att bita ihop och kämpa lite till. De kan föra mig till platser jag inte trodde var möjliga, och de kan få mig att känna stolthet och kanske till och med lycka.

Vilken start är du på väg till?



lördag 25 december 2010

Juldagstur – aka återuppståndelsen

Vi har lämnat Norrbotten och återvänt till sydligare breddgrader. Dock verkar det ha varit minst lika kallt här, om inte ännu kallare, bara lite mindre snö. Julmaten är äten, magen har expanderat, klapparna är öppnade och post-julaftonskoman har infunnit sig. Dags att tänka på balansen och jag ger mig ut på en juldagsjogg! Skidorna lämnas hemma, nu ska springskorna på igen! Det är en seg dag, en seg tur, men superskönt att komma ut och röra lite på kroppen och se till att skinkan, sillen och laxen skakas på plats i systemet…

Kommer inte riktigt ihåg när det blir mörkt och vet inte hur länge jag kommer att vara ute, så tar pannlampan för säkerhetsskull. Innan jag ger mig ut har jag tänkt att det ska bli en lugn tur, en ta-mig-tillbaka-till-noll-tur, där jag ska få lite tid att fundera över nästa års målsättningar och planer. På nåt vis hamnar jag lite väl mycket i min egen bubbla och efter ett tag inser jag att jag inte alls har sprungit dit jag hade tänkt mig, och får istället lägga tankarna på att fundera om sträckningen på turen. Eh, hoppsan…

Det blir en dryga 9 km i snömodden, och kommer hem precis lagom tills att det blir mörkt. Skönt att springa igen, även om post-julaftons-tillståndet verkar ha gjort mig lite förvirrad – det tog en himla tid att ta mig iväg, jag bytte kläder tre gånger och när jag väl kom iväg hade jag på tok för mycket kläder på mig i alla fall. Och så var det ju felspringningen som pricken över i:et… Jag hade fullt upp att komma ihåg var jag skulle springa och hålla balansen i modden så jag lyckades inte ta en enda bild som inte bara blev sudd. Nåväl - kanske nästa år   ;-)


Dessutom: Idag har jag anmält mig till Lidingöloppet 2011! Tjoho! Anmäl dig du med vet jag!







onsdag 22 december 2010

Ljus, mörker och pannben

Idag börjar jag med en dikt av Erik Blomberg som jag tänkte på när jag skidade.

Var inte rädd för mörkret 
ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor
 där intet mörker är.
I ljusa irisringen
 du bär en mörk pupill,

ty mörkt är allt som ljuset 
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.

Igår kväll blev det tur i elljusspåret. Jag hade tänkt mig att åka minst fyra varv på 2.5km-slingan, och i bakhuvudet tänkte jag att jag skulle vilja se om jag klarar av att åka åtta. Ryktet sa att efter klockan fyra skulle lyset vara tänt till klockan tio. När jag har följt skoterspåret genom skogen och kommer till spåret är lyset släckt, och det blir till att vrida på timern som håller lyset tänt i 30 minuter. Det tar några minuter innan lamporna tänds, men månen lyser upp lite där det är öppet mellan träden. Jag hinner inte runt två varv innan det på en sekund blir mörkt, och det tar nån minut innan ögonen vänjer sig igen.

Direkt när lamporna släcks känns det mer motigt. Visst, det är betydligt svårare att se var spåret går, och speciellt i de två lite brantare nerförsbackarna är det lite läskigt, men på nåt sätt leder mörkret till mer motighet än vad jag tycker att det förtjänar att orsaka. Några sekunder överväger jag att vända och åka hem, men oavsett måste jag ju först ta mig runt varvets om jag påbörjat och under den tiden hinner jag utöka komfortzonen och hitta tillbaka till min egen rytm i mörkret. När jag kommit runt andra varvet och åker jag ner den extra svängen till elskåpet med timern på för att tända lamporna igen. Det är här jag bestämmer mig på riktigt, och jag känner att det här passet blir lika mycket pannbensbyggande som skidåkning. En träning i att flytta mig själv tillbaka in i komfortzonen när förutsättningarna ändras, eller kanske snarare att utöka komfortzonen, att inte falla för frestelsen att ta sig hem till värmen och ljuset när jag plötsligt står där i mörker istället för i ett upplyst spår, att faktiskt genomföra passet som jag har tänkt. Den här kvällen ger bra träning för att skaffa mig lite finsk sisu.

Medan jag åker fokuserar jag på allt positivt med den här rundan, och på hur den bygger mig starkare, både fysiskt och mentalt. Jag flyttar fram vad jag ska klara av – först minimigränsen på fyra varv, att hinna lite längre på varv fyra än jag gjorde på varv två innan lamporna släcks, sedan fem varv… sedan tänker jag att ett varv till ska jag i alla fall åka. Efter sex varv är det dags att vrida på timern igen, och jag känner att det här ögonblicket är en bra träning av min viljestyrka. Bara att vända och ge sig upp i spåret igen innan jag hinner fundera för mycket. På sjunde varvet börjar jag dock frysa som 17, och efter senaste veckans krasslighet känner jag att det får vara bra så här. Nu gäller det att hålla kvar den bra känslan sista varvet och sedan ta mig hem genom skogen för att värma mig, äta och stretcha!

Sju varv totalt, dryga 17km, och jag är grymt nöjd! Mest med den mentala träningen. Träningen att se ljuset i ett mörkt elljusspår. Trots det initiala motståndet när lamporna släcks så kan jag vända allt igen med tanken Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

I vilket mörker finner du styrka?




måndag 20 december 2010

Winter wonderland

Efter tolv (!) timmars sömn är jag redo att möta snölandskapet tillsammans med Patrik och Felix. Felix ja, som i den-halvgalna-överenergiska hunden Felix, och som i min favorithund. På vintern är Felix verkligen en bra coach – han älskar att springa i djup snö, och visar tydligt sitt missnöje om dem som släpas i kopplet inte pulsar tillräckligt snabbt… Japp, han skäller och stirrar på en tills man får upp motivationen att springa på lite igen. Efter några hundra meter hittar vi spår efter en älg, och sedan är det bara att försöka att hänga på. I ungefär en timme pulsar vi genom snötäckt skog, längs ett hygge, över en myr och genom mer skog. Felix är dock mer instinkt än hjärna, vilket kommer väl till pass när vi vill vända, går i en cirkel och fintar honom att följa spåren åt andra hållet istället. Hehe, japp, fult trick, men vi vill komma hem innan det mörknar, sånt som Felix inte verkar bryr sig om. Det var otroligt vackert i skogen. Svårt att ta bra bilder dock, men ni får en i alla fall.

Felix vill inte alls vara fotomodell...

Klockan tre är det becksvart, och det är lätt att bara titta ut och tänka att dagen börjar närma sig sitt slut. Och visst är det mysigt att kunna krypa upp i soffan under en filt med en bok, och att faktiskt göra det resten av dagen om man känner för det, men lagom är bäst! Så efter lite mat och vila blir det en liten skidtrevare längs elljusspåret! Det faller snö hela tiden och det är lite trögåkt, men fint och behagligt att ta mig runt i eget tempo och precis så länge som jag känner för det. Ingen pulsklocka till skidåkningen ännu, för det känns rätt bra att bara tänka på tekniken och på att komma in i en bra känsla, utan att bli bortkollrad av saker som att tänka på vilken puls jag har. Efter fyra varv och 10km senare känns det ganska lagom att ta sig hem igen. För att äta lite mer, läsa lite mer, och slappa lite mer. Julledigt är dunderbart!




söndag 19 december 2010

Långt från en sommarbris

Tåget var mer än fyra timmar försenat när jag äntligen klev av i Älvsbyn vid klockan fyra. Två stationer för tidigt, men jag hade helt enkelt fått nog av tåg... Termometern i bilen sa minus 23. Lite lätt vind. Långt från en sommarbris. Det kan verkligen bli vinter här i Norrbotten. Den är så där äkta, och genuin. Påtaglig vinter. Det är rejält med snö, rejäl kyla, och rejält kolsvart mörker när solen gått ner. Midnatt råder från klockan tre. Stillhet råder dygnet runt.

Jag är upprymd av en blandning av överskottsenergi och otrolig trötthet. Jag har mer eller mindre suttit på plan eller tåg sedan klockan 12 igår, och kroppen längtar efter att röra på sig, samtidigt som jag är otroligt trött av begränsad sömn sedan i torsdags. Det kommer att bli en tidig kväll, en lång natts sömn, och i morgon, en dag fylld av snöpulsande och kanske lite skidåkning – oavsett om det blir det ena, det andra eller båda, så kommer jag få svettas och ha roligt i detta underbara vinterland!


fredag 17 december 2010

Sport, sport, sport!

Kanske inte riktig sport, men Ritter Sport!

När man är på nästan-dygnet-runt-jobb, i Frankrike dessutom, blir det en del dålig mat. Dålig mat, och mycket mat, för att hålla mig vaken. Och mycket stillasittande. Och nu känner jag dessutom att viruset jag bär omkring på kommer närmare och närmare en seger…

Man tar vad man har. Vatten och c-vitamin - det jag har
tillgång till för att få infektionen på flykten!
Även om jag inte hinner, eller ens kan träna, vill jag ju i alla fall känna mig lite sportig, så jag passade på att flygplatsshoppa två Ritter Sport – Quadratisch, Praktisch, Gut! Kommer att vara precis den sportiga energiinjektion jag behöver framåt småtimmarna  ;-)
Bra komplement till baguette och croissant...
De här dagarna tillför inte så mycket till den fysiska träningen, men det gäller att se det från den ljusa sidan, och komma ihåg att de här dagarna har ett träningssyfte i alla fall (ja, man kan ju hitta på om inte annat). För balansen, för det mentala, för pannbenet och tankarna. Och lite för kroppen också, tror jag nog.
Som till exempel:
  • Att det är bra för kroppen att vila lite längre ibland, speciellt om man har en infektion i kroppen
  • Att det faktiskt kan vara bra för huvudet att låta kroppen vila utan att bli stressad över utebliven träning
  • Att äta riktigt dåligt och känna hur det påverkar kroppen negativt är ju ett kvitto så gott som något på att den tid, energi och pengar som jag lägger ner på att äta bra i vanliga fall faktiskt är värt det!
För att citera MarathonMia (och säkert många andra) - 


Det är inte den som tränar hårdast och mest som blir bäst, utan den som faktiskt tränar smartast och balanserat!

Och nu är det definitivt smartast att först återhämta sig, låta kroppen vila och bli helt frisk. Och sen är det fritt fram att komma tillbaka till både långa, korta, hårda, lätta och framför allt roliga pass!

Yllesockor i Birkenstock. Det borde kunna skrämma
bort vem/vad som helst, även en påstridig infektion.

torsdag 16 december 2010

Moget övervägande


Eller kanske mer ett ganska enkelt beslut, utan så mycket övervägande alls. Onsdag morgon skulle ju vara morgonen med stort M, och tempopass med tvist – nytt stegringspass skulle testas! Jag var sjukt sugen, men när det var tredje morgonen i rad med ökande riktigt ont i halsen och jag-håller-på-att-bli-sjuk-känsla, bestämde jag mig faktiskt utan tvekan att skippa passet. Inte ens det roligaste passet i världen var värt att bli långsjuk över jul och nyår för, så är det bara.

Istället har jag hamnat i lång återhämtning. Nu kommer det inte bli mycket rörelse förrän tidigast måndag, då julledigheten börjar officiellt. Vilodag, följt av sjukdag, följt av resdag, megajobb-tills-jag-stupar tillsammans med Evalena queen of black i Grenoble, resdag igen som går över i resnatt, och sedan kommer jag att behöva soooooova… Men sen ska jag satsa stort på julledigt med kombinationen skidåkning, sömn och mat. Och att bara vara så klart   :)

Men först – öva på att inte träna alls!

Från söndagens skidtur. Sånt ska det bli mer av!






tisdag 14 december 2010

Something for the ladies


Det är ju faktiskt bara två veckor kvar till jul och kanske inte helt konstigt om tröttheten börjar smyga sig på, även det känns ju lite nesligt ändå… Men. Jag försöker att tänka så här – det är verkligen helt fantastiskt hur pigg jag har varit under hösten, och förutom en snabbvisit av the halsont, så har jag ju dessutom varit helt frisk! Det kan man verkligen inte klaga på.

Jag skulle kunna förklara även detta med att jag har en magisk kraft, men jag tror att det är enklare än så. Jag har istället ett elexir. Det heter Blutsaft och inhandlas på hälsokostbutik! Tada! Det innehåller en massa järn och lite annat smått och gott. Det smakar inte gott, men det gör gott. I kroppen. Som gör att kroppen kan göra gott för själen. Bra va? Fördelen som jag upplever med mitt elexir, jämfört med till exempel järntabletter, är att det stoppar inte systemet så att säga. I alla fall inte för mig. För det är inte gott för varken kropp, själ eller nån annan heller… 

Passa dig, vintertrötthet, här kommer dunderdrycken som  krossar dig!

Ganska direkt efter att jag började dricka 20ml elexir på morgonen märkte jag att jag blev piggare, så jag misstänker starkt att det har med det att göra. Det skulle kunna vara placebo, men jag tror inte det. Om det är placebo, fine, det kan jag bjuda på. Så länge jag är frisk, pigg och glad, kan hela världen vara placebo!

Tror att mitt elexir kan vara nåt av överväga om man är en trött lady, som hellre vill vara en power-piggelina :)

Här får ni några andra som också vill göra nåt för the ladies - Flight of the Conchords!






måndag 13 december 2010

Ända in i kaklet


Det är ju bara upploppet kvar!

När jag vaknade i morse 5.30 kändes det seeeegt. Så där toksegt, som om kroppen plötsligt hade blivit totaldränerad på energi, så att jag fick säga till mig själv ”sista veckan nu, sen är det julledigt och du kan sova allt du vill, kom igen nu!”. Det var ju inte den känslan jag ville ha när jag skulle ge mig ut på det efterlängtade backpasset. 

Fast faktiskt, det som jag kände mer än att det var segt just då, var egentligen en total fascination över att det har känts så lätt och bra och gå upp och springa morgonpass sedan jag gjorde min lilla come back med löpträningen i mitten av oktober! Det har tillhört ovanligheterna att det har känts segt över huvud taget på träningsfronten. Det har varit en kanonhöst, och jag har verkligen kommit tillbaka i löpvanorna efter både flyttad löparkompis och fotens besök av plantar farsciit. Jag har ännu mer än förra hösten känslan av att det verkligen går att springa sig till en bra november!

Men men. Ibland är den bästa taktiken när det känns segt, (eller som i klättringen om nästa grepp är för dåligt) ignorera det och gå vidare – det kanske ser bättre ut lite längre fram…? Och så är det nu med segheten – ingen idé att sakta ner nu, stanna upp och fundera, det är bara att fortsätta! Jag ger mig ut på det backpass jag har tänkt mig, och det är ju jättekul! Jag kör 90 sekunder uppför, lugn jogg nerför, 2x5 med två minuters återhämtning mellan femmorna. Hehe, sjukt bra att jag inte stannade under täcket och fortsatte tänka på vad trött jag var…

Den här veckan kommer fokus ligga på att slutföra allt som ska vara klart till torsdag morgon, och tänka på att det här är upploppet, sista metrarna. Nu gäller det bara att köra på ända in i kaklet!

Topplatån på min lilla backe. Måste nog leta reda på en längre backe till våren.

Nöjd med genomfört pass!