måndag 31 januari 2011

Att hålla frizonen fri


Löpningen är min frizon. Det är där jag hämtar kraft och återhämtar mig mentalt. Tömmer skallen, flyttar fokus från vardagsstress till takt och andning. Fyller på med energi, glädje och endorfiner att hålla mig igång och pigg i huvudet resten av dagen.

För mig är det jätteviktigt att ha en plan och en målsättning för löpningen. Jag vill inte bara lunka på runt en slinga i samma tempo. Jag vill inte att löpningen ska bli slentrian. Största anledningen är att då skulle inte löpningen kunna ge mig samma mentala återhämtning, för del av grejen är ju att jag måste fokusera på att springa, och inte bara mala på. Jag vill bli bättre, springa snabbare, längre, hitta på nya pass, hitta nya ställen att springa på. Jag tycker om att ha konkreta mål att sikta emot. Men. För det finns ju alltid ett men. Vad händer när målen för löpningen blir stressande och pressande och plötsligt känns ouppnåeliga? När frizonen inte längre är en frizon från stress, utan istället bidrar till sammanbitna käkar och rynkan mellan ögonbrynen? Det blir onekligen en inbyggd motsägelse att fylla sin frizon med stress…

Ibland krävs det något drastiskt. Ibland krävs det bara att man stannar upp och lyssnar inåt. För oftast vet man själv precis vad som behövs, vad som saknas för att ta tillbaka kontrollen och få tillbaka lite harmoni i sin frizon. För mig handlar det oftast om att se till att prioritera lite annorlunda ett litet tag, att prioritera rätt. Att ge mig själv tiden att beta av några dåliga samveten, att ta bort så mycket som möjligt av den stress som jag kan kontrollera. Att inse att tre överhoppade löppass kan vara precis det utrymme som behövs för komma ikapp så att löpningen kan kännas bra igen. Jag är inte riktigt där ännu, men på god väg. Passet i morse var det bästa på länge, och det känns bra.

Idag njuter jag av att jag känner mig helt frisk, och att min nacke mår bra, och håller kvar känslan från morgonpasset. Verkar inte som jag får någon plats på kvällens yoga, men vad gör det – jag lyssnar på det här istället!





tisdag 25 januari 2011

Tillbaka till Gå utan att inkassera 4000kr


Löpning, och annan träning också för den delen, är ju lite som monopol. Man hoppas på att bygga upp en kapital av kondition och styrka och komma lite bättre rustad runt nästa varv, för att slutligen kunna dra in storkovan med att få till nåt bra lopp i slutet av säsongen, följt av en liten vila innan nästa spelomgång.

Men, ibland drar man ett Chanskort och då riskerar man att få ta sig tillbaka till gå utan att inkassera 4000kr. Då är det bara att gilla läget, börja om från där man står, och satsa på ett bättre nästa varv!

I morse började jag om från Gå utan att, åtminstone tillsynes, ha inkasserat någonting alls. Nu ser jag framför mig en ytterst försiktig nystart. Mjuka, korta pass ska det bli den här veckan. Myspass. Känna in kroppen. Att jobba med kroppen, inte streta emot den. För har man inte kroppen med sig när man tränar, då väntar tuffa tider längre fram. Jomenvisst, för det har jag redan testat. Check på den. I morse blev det knappt fyra km lunk. Jag kommer att satsa på samma sak i morgon. Känns allt bra kommer jag dubbla på sträckan på fredag. (Jo, men det kan ju kännas kul att slänga in en hundraprocentig ökning av distansen på passen nån gång ibland också   ;-)
Om, och bara om, hela kroppen – nacken, huvud, infektioner – känns bra så kommer jag ta ett vanligt distanspass i helgen! Mellan 9-12km tänker jag mig.

Resten av den här dagen har jag satsat på fortsatt uppmjukning av nacken parallellt med datorjobb. Vetekudden fick följa med till jobbet och värmer mig medan jag jobbar på!



måndag 24 januari 2011

Får det lov att vara lite häxbrygd?

Igår kväll kände jag att jag behövde göra nåt radikalt för att åtminstone känna att jag hade försökt få kroppen tillbaka till det normala. Det hela slutade i en riktig häxbrygd där jag blandade friskt (eh?) sånt som ska vara nyttigt och verka uppiggande när man känner sig lite hängig. Det började med ett avkok av ingerfära, som kryddades med en hel del gurkmeja, som innehåller supersubstansen kurkumin som mer eller mindre ska verka som ett mirakelmedel. Det hade kunnat sluta där, om det inte var för att det här naturligtvis smakar helt förfärligt. För att på nåt vis försöka göra det drickbart har jag i mjölk och honung. Så där ja!


Jag vet inte om det är drycken i sig som hjälpte, eller om det kanske mer var det faktum att min kropp förstod att den riskerade att bli utsatt för samma smörja fler gånger, men hur som helst mår jag mycket bättre! Nacken är fortfarande stel, men så har jag inte heller läst nånstans att kurkumin och ingefära ska kunna bota stel nacke, så jag är nöjd ändå   :)

Nu blir det vetekudden på nacken, och en liten trevartur i morgon bitti!




söndag 23 januari 2011

Aktiv vila med mentala bilder

Jag kan ha svårt för att vila. Kanske mest för att jag har en rädsla att fastna i vilan om jag låter den pågå för länge. Därför är det viktigt för mig att påminna mig själv om två saker. Dels att faktiskt vila, och dels när jag vilar, att vila klart. Att vila så mycket jag behöver, oavsett vilken tid det tar.

Det här kanske låter som självklara saker, och det är det i många fall. För oftast räcker det ju med en dags vila och sedan är jag laddad igen. Men det är gånger som nu, då jag känner att kroppen behöver mer än en dags vila som det kan vara svårt att behärska sig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – man ska inte underskatta vikten av att skynda långsamt!

Vila för kroppen, javisst, men jag behöver ju inte sluta tänka på träning för det! Jag kan fortfarande jobba med mina målbilder, det mentala, och att göra vilan ännu värdefullare. Och inte minst, påminna mig om att vilan faktiskt är viktig för att senare kunna nå målen. För att aktivt levandegöra mina mål, brukar jag titta på bilder som för mig symboliserar och/eller tar mig tillbaka till stunder då jag har känt mig fokuserad, nöjd med en prestation, eller som på något annan sett sänder positiv kraft och positiva tankar.

Här får ni två av mina klätterfokusbilder!

Här leder jag Big Ben vid Lyse kyrka i Bohuslän.
Det är en av de få leder som jag har lett, och den är
 ett bra minne  och målbild för framtida ledklättringar.

Bouldering i Håkmark utanför Umeå. Jag gillar den här bilden
för jag kommer ihåg hur himla fokuserad jag var.

Vilka bilder ger dig kraft och energi?







fredag 21 januari 2011

När kroppen sätter stopp


Jag hade hoppats på att den här veckan skulle innebära att jag var tillbaka på banan, tillbaka i vardagsrutinerna med jobb, träning, mat och sömn på lite mer bestämda tider. Men kroppen har inte velat vara med på min planering. Har varit otroligt stel i nacken vilket har lett till huvudvärk samtidigt som jag har nåt virus i kroppen som förstör för mig. Jag har känt mig så laddad mentalt, men kroppen har varit av en annan åsikt. I retrospekt så kände jag redan i måndags på yogan att  kroppen inte kändes som den ska, men då förstod jag inte varför.

Igår kväll blev det en liten bouldertur till Solna i alla fall. Hade såklart varit bättre att ta det lugnt, men det är ju det där med att känna av gränsen mellan när det går bra att köra på och när det bästa faktiskt är att låta kroppen vara stilla. Med tiden har jag blivit bättre på att känna av när signalerna bara betyder lite seghet, så där som man kan känna innan man kommit igång, och när signalerna verkligen betyder att jag riskerar att bli sjuk eller skada mig om jag tränar, men det betyder ju inte att jag alltid gör som jag borde i alla fall...

Lika bra att vara förberedd på att det kan bli lite obekvämt
ett litet tag framöver...
När kroppen sätter stopp både av stela nackmuskler som ställer till det, och av virusbesök, då gäller det att beväpna sig med tålamod. Att få massage med ett virus i kroppen skulle kunna leda till mindre katastrof (jo, jag menar bara ur ett träningsperspektiv), så det är bara att ta det lugnt och ta en sak i taget. Nu ser jag fram emot en helg i Göteborg med bara vila på schemat. Jag har varken packat springgrejer eller klättergrejer, och det känns bara bra. Den här gången när jag säger vila, då menar jag det verkligen – vila för allt vad tygeln håller, så att säga. Sova löjligt många timmar, utan att ställa väckarklockan (det gör jag aldrig normalt). Sitta under en varm filt i soffan och hålla nacken varm. Tänka, reflektera och njuta av nuet. Låta tankarna komma till mig, alla de tankar som jag inte har haft tid att tänka de senaste två veckorna. Det tror jag är precis den rätta medicinen för mig just nu. Både för kropp och själ.




onsdag 19 januari 2011

Stega upp och stega ner


I morse testade jag det efterlängtade stegringspasset. Bestämde mig för att följa mallen för passet Pulstrappa i min bok om pulsträning av Jonas Gustrin. I min tappning hade jag tänkt mig passet som nedan – uppvärmning, gradvis pulsökning upp till 180-185 och sedan trappa ner i samma hastighet, och avsluta med lite nedvarvning. Jo, det kändes som ett bra pass när jag planerade det och la in det i klockan!

Första stegringpasset såg ut så här...
När jag gav mig ut var jag verkligen på G. Kände mig taggad som bara den, och pigg! Piggheten var dock snabbt övergående... Nåt som blev ganska uppenbart direkt är att det inte är helt enkelt att springa ett sånt här pass, i alla fall inte första gången, och i alla fall inte för mig. Hela tanken är ju att pulsen ska öka långsamt och gradvis, men blev lite hackigt – först ökade jag lite för att få upp pulsen, sen gick den upp för snabbt och jag fick sakta ner lite igen, och så där höll det på. Ganska snart känns det slitigt, och allt jag kunde tänka på var att fokusera på andningen och att försöka hålla mig inom pulsintervallet. Idag fanns det ingen plats för nån musik i mitt huvud, utan bara plats för tankar att försöka att genomföra passet.

Ojoj, pulskurvan överst ser ut som en bergochdalbana...
Mycket bra förbättringpotential på den!
Och nog fick jag slita! Ett tag trodde jag att pulsen har fastnat på 169, och jag pressar mig som bara den för att ta mig över 170-strecket. Det känns obefogat jobbigt, för motsvarande puls. Efter några minuter i pulsintervallet 170-175 tar jag beslutet att hoppa över peaken och inte försöka pressa mig över 180 – det är inte rätt dag för det helt enkelt. Och kanske var det lite överambitiöst upplägg för att vara första gången med den här typen av pass, men ett pass mer erfaren kommer jag att kunna modifiera upplägget till nästa pass.

Funderar på att göra en lite vänligare variant på det här passet tills att jag vänjer mig vid den ökade påfrestningen – kanske lägga in längre tidsintervall på varje pulssteg, och inte pressa mig lika högt utan istället lägga in en längre platå på peakpulsen. Japp, så får det bli!

Dagar som denna är det bara att konstatera - vill jag springa snabbare så kommer det kräva mycket svett och mycket slit. Hehe, men som tur är ligger ju både svett och slit högt på 
på min lista över favoritsaker, så det här ska nog bli bra!




tisdag 18 januari 2011

Kvällsgott – så himla gott!

I somras plockade jag en massa röda vinbär. Inte för att jag hade någon direkt plan för dem, utan mest för att de fanns där, och var så många, så fina och så röda… Man kan ju göra rödvinbärsgelé så klart, men vad ska jag göra med en himla massa gelé? Nej, precis. Så de har blivit kvar där i frysen. Tills idag, då de mötte sitt öde!

Kvällens repklättring gick lite segt. Det kan ju lätt bli så när man (läs: jag) sover lite för lite, och flänger lite för mycket. Var trött som 17, men en liten smoothie tänkte jag i alla fall fixa när jag kom hem. Jojo, ni ser var jag är på väg. Man tar vad man har, och det blev det en smoothie bestående av
  • en banan
  • röda vinbär, en deciliter eller så kanske
  • 1/2 dl proteinpulver
  • yoghurt, två deciliter kan jag tro att det var

Tänkte att det skulle smaka surt. Var ju helt beredd på att ansiktet skulle skrynkla sig. Men det gjorde det inte! Så himla gott!!! Nu tänker jag att jag borde ha plockat mer vinbär! Men också tänker jag att det är dags att sova, så att jag är utvilad när jag ska springa i morgon. 

Då ska jag vara full av energi och springa utan tvekan, explosivt, som det lilla kraftpaket som jag innerst inne är   :-)

Läskigt gott! Får reservera mig för att jag kan ha dränkt
bären i socker innan jag frös dom, men känns som jag
 skulle ha kommit ihåg en sån sak. (eller inte...)



måndag 17 januari 2011

Magic Monday


Jag gillar måndagar. Oftast. Det är lite som nyår varje vecka – nystart, en ny chans och alla möjligheter att göra den kommande veckan till en supervecka!

Den här måndagen kändes dock lite som att bli släpad bakom en vagn – jag låg liksom liiite efter hela dagen, mest på grund av att jag var (eller i alla fall kände mig) liiite långsammare.

Hann dock med en liten löptur i morse. Blev kortare tur men med spontanrusher mellan en massa lyktstolpar! Var superkul bara att verkligen klämma i och springa allt vad jag hade i fem till sju lyktstolpar. Klämma i allt jag har är inte nåt jag gjort för mycket senaste tiden, kanske därför var det extra roligt!

Att spontanvariera hastigheten som idag får mig alltid att känna mig lite som en blandning mellan ett barn och en hund. Vuxna människor rör sig oftast förutsägbart, medan barn och hundar lite oftare får för sig att tvärstanna, tokspringa eller tvärt byta håll. Och har man bara springkläder på sig så är det dock ingen som reagerar när man plötsligt drar iväg som en galning för att sedan springa lika fort åt andra hållet, följt av några indianhopp – så fiffigt!
Det är så befriande att spontanspringa precis som man känner för det just den här stunden. Att springa länge i samma tempo är meditativt, att springa kort och impulsivt är en omedelbar glädjeinjektion.

I morgon blir det vila från löpningen. Återhämtning är också del av träningen – glöm inte det!   :-)




fredag 14 januari 2011

Skinkor av stål…

…eller är dom av is…?

Jag var och är så himla glad att det är kallare igen och att det har snöat en del de senaste dagarna. Det där med plusgrader i januari är inte min grej. Minus 10 grader när jag skulle ut i morse, och det var dags att plocka på sig lite mer kläder än tidigare i veckan. Superunderställslångkalsoner (eller vad det heter, långt ord blev det i alla fall…) under tightsen och två ylleunderställströjor under vindjackan och reflexvästen. Yllebuff på huvudet. De allra flesta kroppsdelar hade det lagom varmt.

Men inte rumpan! Nej, hur jag än gör, är rumpan för det mesta missnöjd. Jag menar, det finns väl en anledning att det heter frysa häcken av sig, för baken, den gnäller alltid först när kylan slår till. Enda gången skinkorna är nöjda på vintern är ju när resten av kroppen är för varm.

Så idag har jag bestämt mig för att det är dags att sätta min rumpa i främsta rummet – den ska få en present! I slutet av november vann jag ju ett presentkort på 500kr på Addnature när vi var på Boulder Open, och nu är tiden mogen att sätta sprätt på pengarna. Både Smartwool och Aclima har korta varianter av yllelångkalsoner (kortkalsoner?), men nu har jag fastnat för den här varianten från Aclima med lite längre ben, och lite tjockare material. Smartwoolbyxorna är i deras tunnaste yllematerial, microweight, och jag tror helt enkelt att min rumpa kräver lite rejälare grejer!



Nu är dom i alla fall beställda, så förhoppningsvis blir det utvärdering nästa vecka, om jag får som jag vill och kylan håller i sig! Trevlig helg!



onsdag 12 januari 2011

Bly i benen…

… eller jakten på den vita luvan!

I morse var det dags för en liten distanstur igen, samma sträckning och samma upplägg som i måndags. Juluppehållet gjorde sig direkt påmint, och det kändes segt. Segt som sirap, tungt som om jag hade bly i benen.  När det går segt brukar jag visualisera hur jag kommer att springa om ett par månader, eller tänka på nån speciellt bra tur, som bara kändes så där kanon att det liksom inte går att beskriva med ord.

I morse tänkte jag tillbaka på en runda som jag sprang tillsammans med pappa när jag var 14 eller så. Det var i slutet av sommaren. Rundan började som vanligt, men ungefär halvvägs, mitt i värsta uppförsbacken, så bara hände det. Ett helt sjukt flow! Jag kände mig hur stark som helst, och bara sprang för allt vad jag var värd och njöt till max av varje steg. Som att jag svävade fram. Det var första gången jag upplevde den känslan, och det var helt magiskt! Som att nå löpningens nirvana, ett lyckorus. Men det bästa av allt är att när jag tänker på den turen, så lånar jag tillbaka den där känslan till nuet. Jag tänker bort de tunga benen, och tänker mig svävandes igen. Det är det bästa  :-)

Bäst som jag låtsades att jag flög fram, samtidigt som jag i verkligheten lunkade, svängde det in en kille med vit toppluva på stigen framför mig. Det är först när jag märker att avståndet mellan oss ökar som den lilla tävlingsdelen av mig vaknar till liv och jag tänker ’jag får inte släppa iväg honom, jag ska ikapp!’ Jag vet inte om han hör mitt flåsande när jag kommer närmare, men jag är säker på att han ökar, och då får väl jag också göra det om jag ska hänga på! När det är dags för mig att stanna har pulsen gått upp till 178 och tempot till 5:03min/km. När jag gav mig ut i morse hade jag ingen aning om att jag en timme senare skulle jaga en man i vit mössa, och att det skulle vara så himla kul dessutom! Tack för det toppluvan!

Lite Garmin-data över jakten. Pulsen i övre grafen och min/km i nedre.
 Notera att mitt hjärta tycktes stanna både när toppluvan
dök upp och när jag tror att han försöker dra ifrån mig!

Ikväll håller jag på med veckans kulinariska experiment – soppa på kikärtor, rödbetor, och brysselkål som kommer att serveras med lite pepparrotsyoghurt.  Tja, låter lite otippat, men det luktar gott i alla fall!





måndag 10 januari 2011

Håll i hatten!

Jojomensan! Idag gick startskottet. När klockan ringde 05.25  kände jag mig verkligen laddad att starta terminen! (Hade nästan lite upprop-i-skolan-vibbar  :-)   Mina vader har inte riktigt varit sig själva sedan förra veckan, och jag tänker att de behöver lite speciell infasning i löpträningen igen, så den här veckan kommer att bara fokusera på distansträning. Lite lagom inskolning av springvader så här i terminsstarten.

Termometern hade visat 2.5 grader, men det verkade inte haft nån direkt effekt på underlaget. Morgonen bjöd på knappa 13 km på isskorpa. Det var jag, dubbarna och reflexvästen som drog fram i mörkret. Dagar som denna är jag så sjuuukt nöjd med dubbarna. Tantigt eller ej, jag behöver ju inte ens titta var jag sätter fötterna, bara att springa! Låg i ett jämt tempo och bara väntade på att flytet skulle infinna sig, och det gjorde det till slut – efter tre fjärdedelar av rundan. Meeen, bättre sent än aldrig!

Sista biten hem! Dubbel-ägg-frukost hägrar....
Dagen till ära hade jag också bokat in lite special treatment för ett knakande skellett – ett naprapatbesök! Problemet på sista tiden har i och för sig mer varit att det inte knakar. Det sitter fast. Och naprapat Agneta kunde också mycket riktigt konstatera att både bäckenet, bröstryggen och nacken hade rejäla låsningar, så det kändes verkligen finfint att få det utknakat, eller vad det nu kan heta.

Att både det ena och det andra hade fått stelna till blev ju uppenbart på kvällens power yoga med grymma multisport-Kristina. Dagens pass var lite lättare för att inte skrämma bort alla nya i början av terminen, så det var ju perfekt även för mig, hehe. Min nya jobba-på-pose är halvmånen. Ser så lätt ut, men det är även lätt att tippa. Det skulle resultera i en schysst dominoeffekt i hela salen, vilket jag försöker att inte tänka på varje gång jag svajar till… Ska smygträna lite hemma. Nästa vecka ska den sitta – half moon pose. Så det så!

Så här ser den ut, halvmånen! Fast jag har bestämt för mig att
det är fusk att ha handen i golvet. Men hon kanske inte är
 riktigt klar ännu  :)    Bilden är lånad från internet.
I morgon blir det boulder i Solna med fabulous Finnish Veera – då får vi se hur mycket muskler som har tappats i jul, alternativt, hur mycket mer de nu ska behöva hålla uppe… Ska bli kul! 



söndag 9 januari 2011

Lugnet innan stormen

Sista återhämtningen innan cirkusen drar igång igen. Idag har jag haft en massa tid. Att fixa, förbereda, laga lite mat, och att göra ingenting. För först och främst är det här en vilodag.

Vila är vila, träning är träning och jobb är jobb. Och idag är det vila. Men. Inte bara vila. Det är också fokus på uppladdning. Att hitta kraften i lugnet, så att jag är peppad och redo i morgon. Redo att köra igång på riktigt med träningen, och redo att ta fram fokus och att vara på G på jobbet. För mig är aktivitet och lugn nära sammankopplat, och min uppladdning börjar alltid i lugn.

Igår tittade jag igen på en av mina favoriter från skidfilmfestivalen Tamok Reel Ride – Signatures. Förutom att filmen hade ett helt fantastiskt vackert foto, så var det också superbra musik. Jag avnjuter dagens vila och uppladdning tillsammans med den här musiken:






fredag 7 januari 2011

Uppstart

generalrepetitioneller kanske mjukstart?

Idag har hur som helst varit en liten förberedelse inför nästa vecka. Satsade på en lugn morgonjogg, och en halvdag på jobbet. Lite uppvärmning helt enkelt, så att det inte kommer som en kalldusch på måndag när allt drar igång igen.

Det börjar plogat och fint...
Senaste löpturen var ju förra året, på juldagen, och det kändes att det inte var igår jag var ute – lite småont i fötterna (!) och en seghet som alltid infinner sig när det var ett tag sedan benen fick springa. Det värsta trögheten släppte efter en halvtimme, och ett tag där på slutet inbillade jag mig att det verkligen gick rätt snabbt, men Garmin sa 6.16min/km. Racer-snigel… Men, när det känns som att springa i sirap är det positiva att det kommer att bli bättre, för det är nu det börjar – träningsåret 2011! Det här var en liten teaser, det är nästa vecka det smäller på riktigt! Tjoho!

men, här försvann vägen. Kanske kan bli en fin sträcka
för ett puls-pass i dubbel bemärkelse  :-)

Jag har ju aldrig musik när jag springer. Det behövs inte. Den dyker upp av sig själv och spelar en eller ett par låtar om och om igen i huvudet medan benen trummar mot marken. I morse hade jag sällskap av de här herrarna: