lördag 28 april 2012

Tjejkväll


I går var det äntligen fredag efter en ganska seg vecka, och det firades så klart med en utekväll på bästa sätt – lite lätt löpning i Stadsskogen med fabulous finnish Veera och Airi!

Jag hade utlovat lite tekniksnack, så jag inledde med att rabbla allt jag kom ihåg om KALAS-metoden på ungefär 5 minuter, men sedan var det lika bra att börja springa, för Airi visade inget större intresse för att sitta still och vänta medan jag snackade… Det känns som det går lite bättre nu med KALAS-stilen, lite mindre guppigt och mindre pendlande med överkroppen, men det finns mycket kvar att jobba på. Och som alltid – jättesvårt att veta hur det egentligen ser ut och är det rätt som jag gör, eller tror jag bara att det känns bättre…? Så nästa vecka nån gång tänker jag att jag ska försöka få till en film så att jag kan analysera mig själv lite lättare!


Efter löpningen fixade vi fredagmiddag med en av mina favoriter, Renée Voltairs paprikasoppa – riktig fredagslyx. Jag har tipsat om den tidigare, men den är så himla god att den tål att tipsas om igen!

Här kommer kortversionen:
Tre röda paprikor. Dela i bitar och grilla i ugnen 250grader i 15-20min, bara tillräckligt för att skinnet ska gå att dra bort. Lägg i mixern och tillsätt 1dl soltorkade tomater, 1dl pinjenötter, 1tsk honung, 1msk lantbuljong, 1 vitlöksklyfta, en halv kruka basilika (jag tar alltid hela…), lite olivolja, lite salt, och 3-4dl vatten. Mixa, och så var det klart! För mig räcker det här till två portioner ungefär. Brukar klicka i keso eller kesella för proteinets skull, och så blir det lite mer mättande.
  


fredag 27 april 2012

Lunchpatrullen testar – PriMaten

Det känns generellt sett som att det inte är så ofta som någon vågar satsa på nåt som inte är main stream här i Uppsala, så förvåning var nog min första reaktion när jag tidigare i veckan snubblade över informationen att det öppnat ett nytt lunchställe/kafé som serverar Ekologisk Grottmat. Det ligger dessutom tvärs över gatan från jobbet, så jag har puffat i veckan för att vi skulle gå dit och testa idag, och det har vi gjort också!

Stället heter PriMaten, och de serverar väl ungefär stenålderskost kan man nog säga. Lite kolhydrater och mycket grönsaker, frukt, nötter och frön istället. Fisken är vild (ja, alltså, icke odlad) och köttet är antingen vilt (ren eller älg) eller så kallat gräsbeteskött där djuren är frigående, äter gräs istället för kraftfoder och får bara antibiotika när de är sjuka. De jobbar med lokala leverantörer och ekologiskt så långt det går.

Frågan är ju hur stort intresset är för ekologisk grottmat i Uppsala, och som det ser ut hittills – ganska stort faktiskt! När vi kom dit var det fullt med folk och kö, och en av rätterna var redan slut. Vi testade tre olika rätter, Damn fine chicken, Sallad Turf och Pizza på Haloumibotten. Kyckligen var tydligen liiite torr, men på det stora hela fick maten helt klart godkänt! Till alla rätter ingick en salladsbuffé, där kvalitet verkligen gick före kvantitet. Alla saker på salladsbuffén var riktigt schyssta, bäst av allt var en krispig blomkålssallad med nån marinad och sesamfrön – yummy! 

Framför allt - superkul med ett ställe som vågar satsa på nåt annat än vattning pangaisusfilé med sönderkokt potatis. Tummen upp för det!

Nu hoppas vi bara att den höga kvaliteten behålls även när det inte är nyöppnat, och att de får tillräckligt många kunder för att vara kvar!

Från salladsbuffén

Kollega Christofer gör tummen upp för Pizza med Haloumibotten.

Det kanske ser lite ut, men tillsammans med den superba salladsbuffén blev det alldeles lagom!




onsdag 25 april 2012

Veckans mattips


Jag gillar mat. Bra mat, god mat, varierad mat, hyfsat nyttig mat. Förutom att jag gillar att göra storkok och producera en massa matlådor, så gillar jag också småkok med nån liten grej som blir som ett kompletterande tillbehör till själva matlådan. Ibland marinerar jag bönor eller vitkål, ibland gör jag hummus, ibland blomkålsröra. Den här veckan har jag gjort Baba Ganoush. 
Så gott, så enkelt. Och så smidigt att ha redo i kylen för att göra luncherna ännu lite godare!

Jag brukar göra ungefär så här:
Dela tre auberginer i två eller tre delar beroende på hur stora de är. Grilla i ugnen i 200 grader i 40 minuter eller så. Låt svalna lite. Gröp ur skalen och lägg innanmätet i en matberedare. Tillsätt salt, vitpeppar, olivolja, och vitlök. Vitlöken kan läggas in i ugnen en stund tillsammans med auberginen så blir det lite mildare smak. Mixa. Eller bara mosa med en gaffel om det inte finns nån matberedare. Jag brukar ha i lite pressad citron om jag har hemma, och ibland tahini (sesampasta) också. Vissa gillar att ha i turkisk yoghurt, men jag gillar den bäst utan.
Tada! Det enda jobbiga är att diska matberedaren efteråt, men det är det värt.





tisdag 24 april 2012

KALAS-premiär

I morse var det äntligen dags – premiär för träning av KALAS-tekniken som jag och Wanja blev introducerade till innan påsk! Det var även första springturen sedan TEC, och jag hade på nåt vis glömt bort att jag hade ganska så ont i höger knä sista varvet där… Knäet gav sig till känna i morse också, så det blev lite kortare runda än jag tänkt mig. Gick all in på KALAS, och försökte undvika helt att springa på mitt gamla vanliga sätt, men varierade hastighet, fokuserade på olika övningar, och sedan bara sprang på lite… Det känns svårt, men jag tänker att det bara är att köra på några gånger i veckan och göra övningarna och hoppas att det släpper!

Jag är liiiite oroad för knäet, men tror att det kommer att ge med sig om jag bara tar det lite lugnt med löpningen ett tag till. Dessutom kommer förhoppningsvis KALASandet förhindra att knäknaset kommer tillbaka när det väl har försvunnit!

Dags att you tube-nörda mig och spana in Haile!

Precis, det är nåt sånt här jag siktar på.

måndag 23 april 2012

Att ta sig ur ett vakuum

Känns som jag har hamnat i ett litet post-TEC-vakuum. Det är ju TEC som har varit det stora målet ända sedan jag kunde ta upp träningen igen, och nu är det plötsligt över… Förra veckan var ju ändå veckan efter TEC, så då kändes det skönt att bara flyta omkring lite och njuta av att ha klarat av utmaningen. Men nu så känns det faktiskt lite tomt… Jag längtar efter nåt nytt litet äventyr att se fram emot.

Så! Idag har jag bokat två små nya äventyr och börjat planera ett tredje! Jag och Henrik har anmält oss till Sommartåget med Miranda Kvist och Susanna Dalsätt som går mellan Jönköping och Gränna den 21a juli. Efter långlöpningen är det middag på Visingsö med alla trevliga löpare på kvällen! Kommer bli grejt!
Sedan spontanbokade jag mig på Aros Marathon den 5e maj. Ja, här kan jag ju inte sitta och fastna i komfortzonen, så jag kände att det var lika bra att slå till! Så där ja.

Uppdatering: Tredje grejen? Nä, den får ni veta mer om senare   :-)

Nåt som är på väg att bli nåt lite senare hoppas jag...



lördag 21 april 2012

Simma lugnt


Puh! Så var post-TEC-veckan över! Har varit lite ovanligt trött hela veckan, och det märktes inte minst i går kväll när det var jobbfest och jag var helt sääääker på att klockan var minst ett när det var kvart i tio…

Har bara ägnat mig åt lugn återhämtningsträning i veckan – maximum low impact helt enkelt  :)   Yoga och simning, och två vilodagar! Men nästa vecka tänkte jag snöra på mig skorna igen!

Lite domkyrka är aldrig fel till morgonsimningen!



onsdag 18 april 2012

Vem som helst kan vara en ultralöpare

Vid det här laget har jag tittat igenom många foton från TEC. Bland andra från en kille som heter Micke Sjöblom stod i skogen och tog bilder på löpare som sprang förbi. Bilderna finns upplagda på www.zebrabild.comDen här bildserien tilltalar mig verkligen. Den visar upp hela spektrat av människor som springer ultra. Och det är alla människor som är ultralöpare. 


Om någon hade frågat mig för fem år sedan vad jag tänkte på när jag hörde ordet ultralöpning hade jag nog inte ens vetat vad det var. För två år sedan hade jag sett framför mig en senig man och tänkt att det finns inga vanliga människor som håller på med sånt. För ett år sedan började jag fundera på det här med ultra själv.

Nu tänker jag att ultralöpare kanske inte är vem som helst, men vem som helst kan vara en ultralöpare. Ja, om du förstår vad jag menar...




tisdag 17 april 2012

Lider jag av Post TEC Stress (PTS)?

I söndags kväll kom jag tillbaka till Uppsala efter en minst sagt intensiv helg. Fabulous finnish Veera (sötast ever) kom förbi med middag så jag behövde inte göra många knop…


I går hade jag väldigt förutseende bokat in en extra massagetid. Tyvärr virrade jag till det och kom dit en timme för sent… Turen var dock på min sida och det löste sig i alla fall! Puh! I övrigt lyckades jag glömma matlådan hemma, glömde sen bort att äta middag, och avslutade dagen med ett febrilt letande efter underdelen till stavmixern. Den återfanns i morse i diskstället – ett inte så underligt ställe visade det sig… Jag skyller allt på PTS!

Kroppen känns helt bra idag efter två dagars känningar i knäet efter lördagen. Helt otroligt! Hade räknat med att halta omkring med trasiga fötter i minst en vecka… I söndags hade jag fem ömma tår – idag noll! På gränsen till att jag känner mig snuvad på minnen från festen…
Tänker ta det lugnt den här veckan i alla fall och låta kroppen återhämta sig lite. Gårdagen bjöd på yoga och simning, och idag har jag bara viiilat  :)


Morotssoppa, bröd och persiljeolja! Något energisnålare än lördagen...



söndag 15 april 2012

TEC 50 miles 2012 – En nära livet upplevelse

När Louise och jag bestämde oss för att nästa utmaning skulle bli TEC 50 miles så var jag beredd på att det här skulle bli nåt rejält att bita i. En utmaning som jag verkligen inte visste om jag skulle lyckas gå i mål med eller inte. Många scenarion hade jag sett framför mig, men inget av dem var ens i närheten av verkligheten. Här är berättelsen om min resa fram till distansrekordet på 80 450 meter!

I går morse när jag vaknade var det första jag tänkte Ha! Inget smatter mot rutorna, det regnar inte! Nej, det gjorde det inte heller, men det var visst lite snöigt och blåsigt… Åt en megafrukost med gröt och ägg och fixade det sista till matsäcken. La om klädvalet så att jag skulle starta i mina minst-favoritkläder, och spara favoriterna tills det slutade snöa/regna. Och så iväg!

Tillsammans med supportteamet Bästa Föräldrarna tog jag mig ut på vägarna för att hitta till Ensta krog där starten skulle gå. E18 söderut var helt stillastående där flera lastbilar och långtradare hade fastnat i en backe, och jag började känna att jag skulle vara glad om vi ens lyckades ta oss till start i tid den här något kaosartade morgonen… Väl framme stöter jag på Khedron, Åsa och Aquasock-Peter som också är laddad som 17 och som bara vill komma iväg och börja springa! 200m senare och framme vid start möts vi av skylten ”starten uppskjuten till 12.00”. Tydligen har det fallit så många träd över banan på grund av blåsten, att det inte går att starta. Funktionärer är ut och röjer banan och leder om den på ett ställe där en björk har fallit och dragit med sig elledningen. Tillsammans med Lars och Louise tar vi oss ner till hotellet och pimplar kaffe med bland andra Jessica, Ann-Sofie och Madelene i ett par timmar innan det är dags att ladda om och se till att fixa med det sista.



Vid tolv är allt klart för start och det känns grymt skönt att komma iväg och börja springa. Mitt mål har hela tiden varit att genomföra sträckan, och inte bry mig om tiden över huvud taget, och de rådande omständigheterna får mig ännu mer att känna att jag ska vara grymt nöjd om jag över huvud taget lyckas ta mig i mål. Det jag tänker är att jag ska försöka att hålla mig till min game plan med intag av mat och elektrolyter, och sedan att jag så gott det går ska försöka hålla mig varm och torr. Varm: jo det går ganska bra. Torr: nej, det är kört från första steget…

Det är ganska mycket snö och vid varje liten svacka bildas det som ett isbad… Mina fötter är jättevarma, men dyblöta. Det är ingen idé att försöka springa runt pölarna för det är så många ställen som det inte finns några alternativ, och fötterna plaskar i genomsoggiga skor redan efter 500m. Jag har en tendens att få blåsor ganska lätt, och känner att risken finns att det här loppet kommer att dö blåsdöden. Men det är inget att göra åt, det är bara att fortsätta springa och hoppas att allt går bra.

Precis efter starten är det som ett långt lämmeltåg av löpare som ringlar fram, men ganska så snart bryts klungan upp och redan efter fem kilometer är jag plötsligt utan grupp. Drar ner lite på tempot så att gruppen bakom kommer ikapp och passar på att småsnacka lite med ultrarutinerade Elisabet som tar det lugnt idag så hon ska också springa ”bara” 8 varv.

Vid första varvningen är det lite lätt kaos. Det är ganska hetsigt och många vill iväg så snabbt som möjligt och jag känner hur jag dras med i stämningen och får kämpa lite med tankarna för att hålla mig till min egen planering. Tejpar om fötterna och byter strumpor, äter lite och så iväg igen!

Så klart bra att hålla koll på fötterna och tejpen, men torra stumpor var det ingen direkt poäng med - de är dränkta igen innan jag knappt hunnit blinka. På andra varvet hinner så småningom ikapp en norrman som springer TEC för fjärde gången. Schysst med lite sällskap och andra varvet bara susar förbi!

Vid varvningen har det slutat snöa. Allt jag har på mig är genomblött, så jag bestämmer mig för att lyxa till med ett totaltombyte av kläder. Först tänker jag att det kanske är onödigt eftersom jag inte fryser, men i efterhand kan jag säga att det var så värt det! Torr och laddad med ny energi, vattenflaskor påfyllda!



Första halvan av tredje varvet var det inte många andra löpare i sikte. Jag visste ju att det inte var så många deltagare i loppet, men ändå på nåt sätt hade jag föreställt mig att det skulle vara många fler löpare längs banan. Nu springer jag där för mig själv och filosoferar utan att se nästan nån annan på ganska så länge. Vid sex kilometer blir jag i alla fall omsprungen av ett par killar som saktar ner och snackar lite innan de springer vidare, och nånstans mellan kilometer sju och åtta hinner jag ikapp Åsa och Ellen och sällskapar med dem sista biten till varvning.

Ellen, jag och Åsa - en avslutartrio!


Mentalt var det fjärde varvet det segaste för mig. Fortfarande glest med andra löpare. Här nånstans vid kilometer fyra har jag en dipp och passar på att skicka ett sms till Henrik för att försäkra mig om att han tänker dyka upp och paca mig när det blir mörkt. Jodå, han är på väg, så nu är det bara att springa på så får jag sällskap snart! Det här är också varvet då jag blir toktörstig och mitt vatten tar slut. Som tur var har några söta barn satt upp egen vattenstation ute på gatan (”villakontrollen”) och jag kan fylla på mina flaskor och springer iväg medan tjejerna ropar efter mig Heja Anna Heja Anna. Hur sött som helst! Blir varm i hela kroppen och skuttar vidare in i skogen.

MarathonMia langar ut blåbärssoppa, pannkakor och vad man nu vill ha!

Efter fjärde varvet byter jag ut vätskebältet mot ryggsäcken så att jag smidigt kan ha med mig lite mer vatten. Det har börjat bli sent på dagen, men vädret har ändrat helt och det har blivit en helt fantastisk fin kväll och solen är på väg ner. Hela världen är vacker. Jag lunkar på och tänker på hur otroligt tacksam jag är att min kropp vill låta mig vara med om den här upplevelsen. Visst, rumpan trilskades lite första varven, men nu känner jag den inte längre. Kroppen känns bra, jag är pigg och det kommer in peppande sms på löpande band från Wanja och Evalena queen of black! Jag känner att jag kommer att fixa det här!

Det gäller att peppa sin pacer! 

Nästa varvning är Henrik på plats! Befinner mig i ett euforiskt rus efter mitt helt fantastiska varv fem och Henrik undrar vad jag har tagit… Mörkret är på väg, så jag sätter på pannlampan, packar lite bullar i ryggan och så drar vi iväg. Varv sex är också så där nästan magiskt. Det ligger dimma över fälten och det börjar kännas kallt i luften. Bitvis har vi sällskap med Marcus och en kille till, snackar om ryggsäckar och hamburgare och njuter av kvällen.

De två sista varven börjar kroppen säga ifrån. Jag är fortfarande pigg och har massor av energi, men höger knä och höft börjar krångla. Känningar till trots går sjunde varvet ganska bra. Nu är det bara ett varv kvar, och trots att jag har varit ute i hur många timmar som helst känns det som det har gått så fort!







Sista varvet är lite av en utmaning för knäet. Men varje steg framåt är ett steg närmare målet, och nu är det verkligen inte långt kvar. Sista fyra kilometrarna som mest går genom skog är lite tuffa knämässigt för det är så ojämnt underlag. Vi tänker pigga upp oss med lite sång. Den enda sång som vi kan komma på för tillfället är I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut, så den får det bli. Ganska många gånger… Hehe, det är ju en riktig pepplåt som jag helt glömt bort, och sista biten bara flyger förbi!

Och så bara så där, fast ändå hela 13 timmar senare, går jag över mållinjen. Jag har klarat det. 
50 miles. Distansrekord, och inte på vilken dag som helst heller!

Sluttid 13 timmar och två minuter! lägg märke till helt ultragrymma Anna Grundahl som är inne på varv tretton vid den här tiden. Hon både vann damklassen 100 miles och slog svensk rekord! Så grymt imponerande!


Det var så mycket med TEC som jag på nåt vis hade föreställt mig annorlunda. Inte minst målgången. Jag hade tänkt att jag skulle bli väldigt emotionell, utmattad och kanske gråta en skvätt. Men allt det uteblir, och jag känner bara en lugn känsla av lycka och glädje över den helt fantastiska upplevelse som den här dagen var för mig. Jag känner mig nära livet i varje steg jag tar. Efter ett tag hamnar jag i någon slags intensiv närvaro i nuet som jag bara vill vara kvar i. Jag förstår att det är ett lopp med tidtagning och allt det där, men på nåt sätt kan jag inte förmå mig att stressa på mig själv någon gång under dagen, för jag vill inte att det ska ta slut. De där tunga svackorna som jag mentalt förberett mig på uteblev. Men det är väl det som är en del av ultra. Att inte veta hur kroppen och huvudet kommer att reagera vid olika tillfällen i olika situationer. Att vara beredd på att hantera det som kommer när det kommer.

Jag är tacksam för min kropp som orkar, för mamma och pappa som var support hela dagen, Henrik som höll mig sällskap när mörkret lagt sig, alla trevliga ultralöpare som peppar och delar glädjen. Ett speciellt tack till Louise, som själv gjorde en grym imsats med distansrekord på 6mil, som inte bara lånade ut ett par skor och underställsbyxor, utan såg till att jag vågade anmäla mig från första början. Så himla glad att jag gjorde en chansning, gav mig in på nåt som jag inte egentligen visste vad det innebar, inte visste om jag skulle klara av.

Men jag klarade av det. Jag är sjukt nöjd! Och sugen på mer  :)






Distansrekord - 80,45km!


Lördagen den 14 april 2012 är definitivt en dag jag sent kommer att glömma! Efter en dag som bjöd på det mesta tog jag mig till slut 50 miles, och fick en upplevelse utöver det vanliga!

Hela storyn kommer lite senare. Först ska jag ut i solen och röra lite på benen!

Jodå, så här glad blir man av att springa ultra  :)



lördag 14 april 2012

Don’t stop me now!

På väg till starten som går klockan tio. Allt är förhoppningsvis med. Legitimation i vätskebältet så att det går snabbt att identifiera mig om det blir nödvändigt   :)


Var ju helt onödigt att oroa sig för om det skulle regna, när det blev snö och blåst istället, hehe...


Om du vill se hur det går finns det live-uppdatering av loppet på jogg.se. Skicka gärna lite tankeenergi när det ser ut som det börjar gå trögt!

Nu kör vi! TEC 50 miles. Don’t stop me now!