måndag 28 februari 2011

Inte längre på glid

Helgens löppass i Göteborg blev ett tempopass på lördagen och ett backpass på söndagen. Hade hoppats på att kunna förlägga tempopasset till Änggårdsbergen, och få en lite mer naturnära tur, men när det redan var en hel del is i Slottsskogen, så stannade vi där. Det blev ett varv uppvärmning och ett lite snabbare varv, följt av nedvarvning. Snabbare varvet var 2.8km, och gick på i snitt 5:09min/km. Jag flåsade som en gnu, men det var skönt att få springa på lite! Eftersom det är lite mer kuperat än jag är van vid så blev det ju naturligt lite växlande hastighet, men vi var nere på 4:40-tempo lite här och var, så det kändes bra.

Återhämtningssmoothie!
Min är till vänster, med proteinpulver så klart   :)
På söndagen, efter att ha sett en imponerande upphämtning från Marcus Hellner i herrarnas dubbeljakt, var det dags att testa på hur benen skulle gilla ett backpass. Det kändes minst sagt lite segt i benen när uppvärmningen började, men efter ett tag släppte det faktiskt, och det blev som planerat 2x5 stycken 60-sekunders intervaller uppför, och långsam jogg nerför, men två minuters vila mellan setten. Upplägget känns bra, och fascinerande hur benen kan kännas så pigga den första tredjedelen och sedan så totalt slut den sista, för att sedan kännas pigga igen första tredjedelen av nästa repetition. Fast bra så klart, för då känns det ju lätt att övertyga sig själv om att man minsann orkar minst en gång till!
Imponerad av Patrik som hängde på både på lördags och söndagspasset utan att han springer i vanliga fall. Han höll uppe tempot bra på lördagspasset och såg till att jag fick kämpa!

Tror att den här bilden säger det mesta om hur
mycket energi jag hade kvar efter backpasset...




fredag 25 februari 2011

Låt trumpinnarna jobba!

I morse var jag tillbaka på banan! Termometern visade -6.5 när jag gick upp, och in kontrast till senaste veckans bistra väder kändes det nästan som vår. På schemat stod det intervaller, 4x1000m, och det skulle det bli också! När jag har sprungit intervaller tidigare har jag känt att jag förmodligen har slarvat lite med uppvärmningen vilket har lett till att det har känts segt i de första intervallerna och jag har inte kunnat klämma på som jag har velat. Så idag tänkte jag värma upp tills jag kände att benen verkligen var varma och ville springa snabbare. Innan jag gav mig ut tänkte jag att jag skulle springa söder ut längs ån tills det kändes som läge att dra på, och sedan köra en tusing och sedan samma väg tillbaka så att jag skulle veta hur lågt jag hade att springa de resterande intervallerna. Det tog 25 minuter tills kroppen kände sig redo, och jag var nästan där grusvägen går över i asfalt längs ån. Bra ställe att börja! Hängde upp mössan på en pinne och drog iväg!

Kände mig grymt laddad innan passet, och hela tiden jag sprang tänkte jag på att jag ville kunna springa snabbt den 27e mars. Hade peppat mig lite extra med att lyssna på Tove Styrkes White Light Moments innan, och hörde den i huvudet medan jag försökte slappna av och låta benen pendla. Vågade inte dra på allt för mycket, eftersom det var en evighet sedan jag sprang 1000m-intervaller, och hade tänkt mig att sikta på 5min per tusing på det här trevarpasset. Resultatet såg ut så här:
  1. 5:02 min
  2. 5:00 min
  3. 4:52 min
  4. 4:44 min

Med tanke på underlaget och hur tidigt det är på säsongen är jag väldigt nöjd med min insats. Sista intervallen tog jag i lite extra och kände mig helt spyfärdig när jag stannade, men det kändes bara bra – då vet jag att jag inte har hållit tillbaka för mycket  :)  Intervaller är verkligen grymt bra för att bli snabbare och dessutom superkul, så funderar på att byta ut några distanspass mot intervallpass under några veckor för att få lite av en kickstart på kvalitetsträningen. Ska tänka på saken i alla fall…

I helgen är jag i Götet. Har två kvalitetspass planerade; tempopass på lördag och ett backpass på söndag. Har ingen aning om hur underlaget kommer att se ut. Kommer att bli spännande!




onsdag 23 februari 2011

Plan, ny plan & ny ny plan


Det är alltid bra med en plan. Allting blir så mycket lättare man känner att det finns en tydlig riktning, hållpunkter längs vägen. Dessutom tycker jag att det blir så himla mycket roligare med nästan allt jag gör, om jag har tänkt till lite innan och att jag vet ett tag framöver vad som står på agendan, vilket nästa mål är, och vad som kommer att hända nästkommande veckan, månaden eller året… Till saken hör ju att jag älskar att planera. Allt. Därför gör det ingenting när jag får planera flera gånger, det blir bara lite planeringsbonus!

För till saken hör ju att planen så klart inte alltid följs till punkt och pricka. Kanske är det till och med oftare som planeringen ändras lite, eller att något kommer emellan och det är nåt helt annat som händer. Men det är inte det som är poängen. Livet anpassar sig ju inte efter min planering, och det är jag bara glad för, läskigt hade det varit annars… Del av utmaningen är ju att kunna hålla planeringen flexibel, och anpassa den efter rådande omständigheter, för även om jag har en grundtanke som jag följer, så är det ju svårt att veta idag hur jag kommer att känna och vad som kommer att hända nästa vecka. Ibland räcker att att skyffla runt lite bland passen, ibland är det bara att börja på nytt blad, med nytt upplägg för de nya förutsättningarna.

I helgen gjorde jag klart planeringen för löpningen fram till Premiärmilen den 27e mars. Måndag stod det vila, tisdag lätt distans på morgonen och klättring på kvällen, onsdag morgon – korta intervaller… Igår morse gick spisen sönder. Det går ju inte att göra mycket utan en spis, varken koka ägg eller göra magisk frukostgröt, så det var ju tvunget att prioriteras. Ingen klättring, men en nygammal spis för 250kr på blocket – inte illa! Morgonens korta intervaller då? Ont i halsen igår kväll och minus 20 grader när jag vaknade ledde till beslutet att skjuta upp dom. Troligtvis rätt beslut, även om det inte är sånt här som jag vill ska ändra på planeringen. Men det blir ett annat pass ikväll stället. Och lite streck och pilar i planeringen   :)

Träningsschema fram till 27e mars, som det såg ut i går kväll...



söndag 20 februari 2011

...och vänner som ger glädje

Helgen har jag spenderat i Wien med superbästa Niklas. Vi har tagit det lugnt. Så där myslugnt som man kan göra med människor man känner väl. Slappa, äta, och bara vara.
Göra precis det man känner för, som till exempel…
  • äta en stor bit sachertårta
  • promenera lite runt på stan
  • kika in i Stephansdomen
  • dricka riktig wiener melange
  • låta Niklas spela gitarr medan jag låtsas att jag är först Britney Spears och sedan Bonnie Tyler
  • få i sig lite matkultur
  • mera wiener melange men nu med apfelstrudel
  • slappa i soffan med te, choklad och Modern Family

Wiener Melange och Sachertårta. Går ju inte att vara en
hel helg i Wien utan dessa...
Det ser ut som små hattar, men är en traditionell rätt med
nåt som påminner om ostfylld ravioli, men ändå inte.
Supergott!
Det här är nån slags spenat-ricotta-potatisbulle.
Var också gott som 17!
I morgon bitti måste jag åka hem till snön. I veckan ska det bli fullt ös med träning och jobb (och matlagning och ätning också för den delen…)! Efter den här helgen är jag laddad och full av energi. I morgon blir det resdag och vila, men på tisdag blir det första tuffpasset, och då ska jag springa så det ryker!





fredag 18 februari 2011

Svett som ger glädje

I morse blev det ett distanspass i kylan. Det har varit så stressigt hela veckan att jag kände att kroppen inte var laddad för ett tufft intensivpass. Ville komma bort från gatorna och vägen längs ån som jag har sprungit så himla många gånger i vinter, och sprang åt andra hållet, genom skogen och ut på de öppna fälten.

Jag ser inte så glad så glad ut just här, men det är jag  :)
Det var faktiskt en nästan magisk tur. En perfekt smygstart på helgen. När jag kommer ut från skogen ser jag solen som precis har lyckats ta sig över trätopparna. Det glittrar i snön och faller några enstaka lätta snöflingor. Efter en jobbig vecka känner jag hur lugnet infinner sig. Det har känts trögt ett tag med löpningen, men den här morgonen har jag en riktigt bra känsla igen. Jag ler när jag springer, för jag kan inte låta bli. Efter passagen längst bort med pulsande i packad snö, känner jag hur benen känns lätta och jag kan dra på lite.

Det är en oslagbar morgon. Fridfullt. Stilla. Vackert. Jag hör mina andetag och knarrandet från skorna mot snön. Känner hur det bildas frost i ögonfransarna. Njuter av varje sekund. Det här är löpning när den är som bäst. De är de här turerna jag minns.

I helgen är jag i Wien och hälsar på bästa Niklas. Det kommer definitivt inte bli nån löpning, men desto mer av annat. Då får kroppen vila några dagar, och bara komma ihåg superduperkänslan från i morse. Nu vill jag ha fler sådana turer…   :)

Solen på väg upp...






söndag 13 februari 2011

Visioner, mål och drömmar - 2011

Det börjar bli dags. Att låta mina svävande tankar kring årets löpning formuleras till något mer konkret.

Ett mål som har varit solklart redan från början är att jag vill springa milen på under 50 minuter innan året är slut. Jag hade ju målet förra året också, men det var mycket som hamnade i vägen. Mest den plantara farsciiten som gjorde att jag inte sprang alls på flera månader. Men i år tänkte jag inte ha några skador, så nu tycker jag att det borde gå  J
Jag tänker mig att hitta en fint lopp med inte för många deltagare och inte för kuperad bana i slutet av säsongen, och då ska jag slå till!

Nästa mål gäller ju så klart Lidingöloppet. Efter premiärloppet förra året, är jag definitivt sugen på att springa igen och på att försöka förbättra min tid. Frågan är ju med hur mycket… 2010-års tid blev 3:27:nåt. Jag var i startgrupp 8 av totalt 9 startgrupper. Jag tror att tiden kommer förbättras automatiskt bara av att komma i en tidigare startgrupp, och sen kommer jag våga springa på lite mer när jag testat på banan, och sist men inte minst – jag kommer vara grymt mycket bättre tränad i år! Så vad kan vara rimligt? Jag säger 3.12, det känns bra!

I smyg så drömmer jag ju också om att springa längre… Kanske blir det ett test på att springa Ultra-light redan den 7e maj. (Allt över marathondistans räknas som ultra tror jag, men 5 mil får nog ändå anses vara ultra light.) Men när det gäller att springa längre så tänker jag inte bara på lopp, utan också på upplevelser. Jag tänker mig att när våren kommer ska jag reka nya långturer, och ge mig ut på upptäcktsfärd i Uppland. Lite mer sightseeing-springa helt enkelt!

Mot nya mål...
Redan på högstadiet, om inte tidigare, så drömde jag om att springa ett marathon. Det var ju på den tiden då en mil kändes jättelångt, och jag kommer ihåg stoltheten när jag sprang min första 15km-tur, vilken känsla! Jag hade ju sprungit hur långt som helst! Och en marathon, det var ju nästan längre än jag kunde föreställa mig.
Jag och pappa brukade åka och titta på Stockholm Marathon, heja på löparna och känna den helt fantastiska stämningen inne på stadion. Jodå, jag ville gärna springa ett marathon, men det verkade helt osannolikt långt att springa för en vanlig dödlig som jag.

Nu har det ju ändå gått dryga 15 år, så nu kanske jag är redo för den magiska distansen – 42 195 meter. Superbästa Emma påminde mig om att de har en mara i San Sebastian i Baskien där hon bor. I november. En mara i Spanien i november låter faktiskt som en dröm som borde få bli verklighet! Mycket kan hända innan november, men hur roligt vore det inte att springa sitt första marathon i vackra San Sebastian? Hur roligt som helst!

Målet allra närmast är Premiärmilen den 27e mars. Det är tänkt som ett pröva-på-lopp för att känna på formen, och för att kicka igång nu-gäller-det-adrenalinet och hålla motivationen uppe så att jag kommer att nå mitt milmål innan året är slut!




fredag 11 februari 2011

Jag har det så himla bra


Det hade börjat snö ganska rejält redan i går kväll, så att det var ju knappast någon överraskning att världen såg ut att drunkna i snö när jag steg upp i morse. Funderade lite på hur jag skulle göra med det planerade intervallpasset. Jag tänker inte på nåt sätt att jag måste genomföra exakt det pass jag har planerat, om det verkar som det passar bättre med nåt annat. I morse kände jag dock inte för att ändra mina planer bara för några decimeter snö, om det inte var nödvändigt. Det var det inte. Jag mötte plogbilen när jag kom ut som precis hade röjt cykelvägen på andra sidan gatan. Värmde upp bland husen i 20 minuter och sedan blev det intervaller längs gatan. Jag menar, varför gå över ån efter vatten, när det nu fanns en plogad väg precis utanför?

Det här snötäcket inbjuder till långsamma långpass...
För dagens pass har upplägget att springa 400m i så gott tempo som underlaget tillåter, vila 45sek, springa 400m osv. Tanken är att tempot ska vara jämt under alla intervallerna, men det har jag än så länge svårt med.

Efter första intervallen kan jag konstatera att
  • min förmåga att bedöma avstånd inte är hundraprocentig (jag trodde att jag skulle kunna klämma in två intervaller längs gatan, men det visar sig att den är precis lagom för en intervall på 400m…)
  • det är ingen ide att ta i för mycket idag. Försöker jag att trycka ifrån mer så tappar jag bara fästet i modden som är kvar.
  • hela gatan lutar mycket mer än jag tänkt på tidigare, vilket också speglas i tempot

1 - uppför 5.25 min/km
2 - nerför 5.13 min/km
3 - uppför 5.22 min/km
4 - nerför 4.45 min/km
5 - uppför 5.07 min/km
6 - nerför 4.26 min/km
7 - nerför 5.24 min/km

Jag var så fokuserad på att springa att det råkade bli sju intervaller fast jag bara hade tänkt mig sex stycken, men det kan jag ju gott unna mig när det är svårt att hålla tempot uppe.

När jag kommer ut från porten på väg till jobbet får jag putta loss min granne som fastnat med bilen i modden, och jag tänker att jag har det så himla bra. Det tar bara 5 minuter för mig att promenera till jobbet, så jag kan unna mig att gå ut och springa på morgonen, äta frukost i lugn och ro och ändå vara på jobbet halv nio och aldrig oroa mig om bussen går eller om jag kommer att köra fast på vägen till jobbet. Det är vardagslyx det!



torsdag 10 februari 2011

Är jag redo för att gå Ultra?

Sedan förra helgens långlöp på Lidingö har jag verkligen känt mig nyfiken på det här med att springa längre. Jag har lekt lite med tanken om det skulle vara kul att testa Lidingö Ultra 50K. Det är ju visserligen två mil längre än jag någonsin har sprungit, och på en krävande bana, så att kalla det utmaning är väl dagens underdrift. Men ändå. Jag tänker att det är en inställningsfråga. Jag väljer att tänka på det som ett test, en utmaning, en möjlighet. För ska man testa att springa lite längre, så är det här ett ypperligt tillfälle att göra det med grym uppbackning längs banan. Och en fantastisk banstäckning. Ingen landsvägslöpning här inte. Stigar i vacker natur och nära vattnet. Tanken lockar…

Tidigare i veckan lade jag ut en liten krok hos min klätterkompis Henrik. Han sprang också Lidingöloppet förra året. Nog för att jag gillar att göra saker ensam, men vissa utmaningar kan det kännas bra att dela på, och det här skulle vara en av dom. Vore det inte lite kul att testa om man skulle klara av att springa 5mil…? Han var skeptisk. Hur skulle vi hinna träna? Och Lidingöloppsbanan är ju knappast de lättaste 5milen man kan hitta, och det skulle vara långt även på en flack bana… Ja, svårt att argumentera emot. Men ändå.

Ja, men ändå. Idag efter kvällens uthållighetsklätter säger Henrik plötsligt. Jo men, jag är med. Jag har så klart ingen aning om vad han pratar om (och fick inte direkt nån hjälp att gissa heller…), men sen faller polletten ner! Grejt! Då är det väl mer eller mindre spikat då! Den 7e maj finns det en möjlighet att testa på om man klarar av att springa 50km. Som det ser ut nu är det inte helt omöjligt att vi faktiskt testar   :)

Så här glada var dom som sprang förra året i alla fall!
Dom ser ju ut att ha det ganska gemytligt  :)
Foto: Nils Malm
Bilden lånad från www.ultra50k.se


onsdag 9 februari 2011

Lyxlöpning i Lund

05:00 ringer klockan. Ska gå hemifrån klockan sex, för att ta flygbussen 06:35. Skulle kunna gå upp senare, men tycker att det är värt det att kunna ta det lite lugnt på morgonen, och slippa stressa. Precis. Slippa stressa. Det går fintfint. Ända tills jag kommer fram till bussen och inser att plånboken är kvar hemma. Bussen går om sju minuter. Det hade varit gott om tid för att gå till bankomaten för att ta ut pengar till bussen, men knappast för att ta mig hem igen, hämta plånboken, ner på stan igen, ta ut pengar och hinna till bussen. Nej, det går faktiskt inte. Inte ens om jag springer. Så jag väljer alternativet som går ännu snabbare än att springa. Taxi.

Efter jobb jobb jobb är det dags för tempopass med min kollega Christofer som spöade mig med 2 minuter och 28 sekunder på Blodomloppet förra året. (En tradition på jobbet som vi genomför helt utan att tänka på prestation eller inbördes tävlan… right…) Jag har tänkt mig att han kommer fungera som prima farthållare på dagens pass, och det gör han också   :)     Tanken är att ligga kring 5:30min/km, vilket vi lyckas bra med! Går lite långsammare i början, men vi snittar på 5:26! Två viktiga saker som bidrar är: att jag faktiskt har ställt in klockan så att jag ser det verkliga tempot som jag springer i (!), och att det är barmark i Lund! Jag älskar vintern, men så skönt att springa utan snö och is och halka omkring på. Leve våren!

Plockar upp en karta på Hotell Sparta för att ha lite koll på var vi är.
Det bästa med dagens pass är att jag har fått känslan av att det faktiskt är möjligt att springa snabbare. Jag kommer att kunna springa milen på under 5min/km, det är jag övertygad om. Jag vet inte när, men jag vet att jag kommer att göra det. Nu känner jag mig ännu mer taggad och inspirerad att köra på hårt för att vara så förberedd som möjligt när jag ska testa formen den 27e mars på Premiärmilen! Jajamen!

Split pace. Snitthastighet min/km per km.
Passet i siffror:
Sträcka: 6.3km
Tid: 34min 11 sek
Snittpuls: 162
Maxpuls: 175


Hörde en gammal klassiker med de här gulliga gossarna på väg till flyget i morse, och dom hängde kvar för att hjälpa mig i slutspurtsduellen idag:







tisdag 8 februari 2011

Älskade Garmin


I morse, precis när jag skulle ge mig ut, så pep han till. Min Garmin. Batterispänning låg… I vanliga fall hade jag bara lämnat honom hemma och sprungit ändå, men inte idag, för jag ville ju kolla mina nya inställningar! Så ja, jag satte honom på laddning i 20minuter för att få sällskap på turen.

I lördags var det, förutom långpass, också Garmin-kalas. Jo då, var och varannan löpare hade en liten pulsklockekompis med sig. Jag har ju tyckt länge att det känns som om klockan är lite seg på att uppdatera vilket tempo jag springer. Men nu i lördags så hävdade dessutom en kille i min grupp att vi sprang 15 sek snabbare per km än min klocka sa. Skumt… På kvällen kollade jag upp vad det egentligen är för info som jag ser i displayen när jag springer, och självklart har jag sett fel. Det som jag har trott är tempot är totala snittempot på varvet. Inte konstigt att jag har behövt öka så himla mycket för att få klockan att hänga med!

En av mina älsklingar - Garmin Forerunner 405
Så på morgonpasset ville jag ju gärna ha honom med, nu när jag kan få veta vilket tempo jag egentligen håller. Efter ungefär en halvtimme kände jag att det inte var ett distanspass som jag var sugen på. Jag vill jobba på det jag behöver utveckla – att springa snabbt! Så på tillbakavägen körde jag 400-metersintervaller. Fyra stycken. Ganska lagom att börja med, för intervaller är jobbigt. Intervallerna gick i 4:40-4:50min/km tempo. Och då sprang jag bara 400m åt gången… Ska jag klara mitt mål på under 50min på milen så kommer jag behöva lägga in mycket mer kvalitetsträning. Intervaller, backspurter och tempopass.

I morgon bitti ska jag till Lund för att jobba ett dygn. Ska försöka lura med min kollega Christofer på ett tempopass på skånska slätten. Bra att passa på när jag kan få sällskap, och kanske tempohållare…? Vi får väl se  :)

Hur som helst så tänker jag köra korta intervaller igen på fredag. 6 stycken. Jag menar, hur jobbigt kan det vara...?







måndag 7 februari 2011

Mersmak på långtur


Helt otroligt - jag hade nästan ingen träningsvärk efter långturen på Lidingö! Idag har jag känt lite på framsida lår och höftböjarna, men hade jag inte känt ens det lilla minsta hade jag nog varit besviken.

Igår kväll kände jag mig fortfarande inspirerad och taggad av lördagens långlöpning och lite sugen på att testa att springa lite längre. Du är dina egna begränsningar upprepar sig i bakhuvudet... Och jag är sugen på att utmana mig själv, det är jag ju… och att kolla upp lite lopp betyder ju ingenting, bara att jag vet vad som erbjuds, så att säga!

Många som var med och sprang i lördags skulle springa Lidingö Ultra 50K. 5mil är ju onekligen ganska långt. Men loppet är känt för att ha extraordinärt bra service med täta vätske- och matkontroller längs banan. Och så kan man ju faktiskt välja att springa 26K också, men samma service. Riktigt lyxigt faktiskt... Frestande är det ju... att i alla fall tänka på saken... Bara testa lite skulle ju vara kul...

Sen började jag tänka, var hittar man alla de här galna ultraloppen? I kalendern på marathon.se har jag inte sett nåt som heter varken 100 miles, och inte har jag sett några tidslopp heller. (Tidslopp är alltså lopp där man ska springa så långt man kan på en viss tid.) Så jag börjar googla lite och hittar så klart att det finns en massa galet långa lopp, om man känner för att testa sina gränser! Lapland Ultra då man springer sommarnatten igenom, eller vad sägs om Skövde Ultrafestival? Kanske skulle vara lagom att börja med en 6-timmars? tänker jag lite hemlighetsfullt för mig själv...

Om. Jag säger bara om jag skulle testa nåt sånt här, så skulle det ju vara kul att ha nån med sig. Så man kan peppa varandra, och framför allt att faktiskt få dela upplevelsen. Så om du läser det här och också känner dig lite sugen att testa, så var inte blyg! Jag kommer att tycka att ditt förslag är en superidé, jag lovar   :)    


Picknick i fokus under söndagens skidtur.






lördag 5 februari 2011

Flytt av komfortzonen och inspiration

Idag har jag utmanat mig själv. Och nu ska jag berätta hur det gick till!

Den tolfte januari hade MarathonMia ett inlägg med titeln Nyfiken på Ultra? Det var Running Sweden som tillsammans med Lidingö Ultra 50K fixade 30km träningspass på Lidingö, följt av lunch och inspirationsföredrag med MarathonMia. Låter ju skoj som bara den tänkte jag och anmälde mig direkt! Sen funderade jag inte så mycket mer på det.

Förän tidigare i veckan då det kom ett mail med kartor inför lördagen, och tack för senast ni som var med på bla bla passet, och välkomna alla nya. Det var liksom då tanken slog mig -  jag har ju ingen aning om vad det är jag har givit mig in på. Jag har inte ens reflekterat över vad för träningsgrupp det är och inte över hur snabbt vi skulle springa heller. Jag har ju bara sprungit 30km en gång och det var på Lidingöloppet, och då hade jag ju supportteam som hejade fram mig... Jag känner plötsligt att jag lämnat komfortzonen. Big time.

Igår kväll när jag skulle somna var komfortzonen kappt en prick på horisonten. Jag hade redan föreställt mig allt det värsta som skulle kunna hända - jag skulle bli ifrånsprungen av alla, få slut på energi och kollapsa i ett dike, få krypa tillbaka till Rönneberga gård med hjälp av den lågupplösta kartan som jag troligtvis hade blivit dränkt i lervatten. Allt för att hämta upp mina saker och fundera över hur jag skulle ta mig hem. Jag inser ju så klart att det är ganska liten risk att allt det här kommer hända, men ändå. Tänk om.

Men så tänker jag att jag vill ju utmana mig själv. Det ju därför jag anmälde mig. Jag brukar inte springa 30km på träning, och här är ju ett gyllene tillfälle att göra precis det, och att dessutom få testa en helt ny löprunda, tillsammans med andra människor som också älskar att springa.Så klart så är det inget i mitt vad-är-det-värsta-som-kan-hända-scenario som faktiskt händer. Jag har haft en helt fantastisk dag ute på Lidingö tillsammans med dryga 40-talet andra löparentusiaster. Vi blev tre olika grupper så att alla skulle hitta en grupp med lagom tempo. Jag kände ju ingen innan, så det var ju en hel grupp med folk att småprata med och lära känna under tiden vi var ute. På 3 timmar, 16 minuter och 54 sekunder sprang vi 29km och 540 meter enligt Garmin. Och bäst av allt - jag känner mig energisk på slutet när jag får nu-är-det-inte-långt-kvar-vittring och lägger in en liten spurt de sista två km. Kändes hur bra som helst.

Nu är jag bara glad och full av endorfiner. Ska fylla på kroppens reserver och återhämta mig. Eftersom jag var lite stressad igår när jag skulle packa inför dagen så glömde jag kameran. Det var sol och hur fint som helst, men ni får nöja er med låten som spelades i mitt huvud under slutspurten!
Jag lämnar er med MarathonMias ord Du är dina egna begränsningar. Vi kan så mycket mer än vi tror om vi bara tror på oss själva och faktiskt testar de där sakerna som vi är nyfikna på - jag menar, vad är det värsta som kan hända...?   ;-)


tisdag 1 februari 2011

Power yoga pump och bouldereufori

Trots att jag var 12:e reserv när jag försökte boka yogan så fick jag plats på passet, och tanken när jag gick dit var Jag ska förvalta min plats på passet väl. Med ett litet Hehe… på slutet. Jodå. Power Yoga med Kristina, det är bland det bästa man kan göra på en måndagkväll. Kroppen kändes lika bra som på morgonen, så för att fira gjorde jag alla övningarna så jobbiga som möjligt.

Multisport-Kristina börjar alltid passet med att säga Välkomna till power yoga, och nåt i stil med att under 55minuter får man chans till ett möte med sig själv, och i går kväll kände jag verkligen att det är så himla sant. Mitt som jag stod där och stirrade på en punkt framför mig för att hålla balansen, så poppade det upp i huvudet en tanke kring dådagens (jag passar på att introducera ett nytt ord i svenska språket) inlägg och hur jag inte vill att löpningen ska bli slentrian. Att det handlar så mycket om att hitta och känna glädjen i löpningen, som kommer med att testa nya saker och att utvecklas. Det är mycket som inte har stämt med träningen efter jul, men en av de sakerna tror jag är att löpningen har blivit lite för mycket samma sak hela tiden. Situationen med isgata/skarsnö och kolsvart ute när jag springer leder ju till viss begränsning i vägval, så att säga. Men jag tänker att det kanske räcker med att ha identifierat vad det är som gnager, så kan jag nöja mig med att veta att snart kommer jag att springa i lerslask i stället…   :-)

Idag är den bra känslan kvar, och mer därtill.  Jag har känt mig snudd på euforisk. En överdrift så klart, men ändå! Anledningen är bland annat kvällens boulder i Solna. Den var helt fantabulös!!! Jag kände mig stark, glad och klarade ett problem som jag jobbat på (yey, go me!!!). Det bästa av allt var nog att jag kände mig på G igen och att nu jäklar är jag och kroppen redo att köra igång. På riktigt! Håll i hatten, för nu ska det bli åka av!