Ljus, mörker och pannben

Idag börjar jag med en dikt av Erik Blomberg som jag tänkte på när jag skidade.

Var inte rädd för mörkret 
ty ljuset vilar där.


Vi ser ju inga stjärnor
 där intet mörker är.

I ljusa irisringen
 du bär en mörk pupill,


ty mörkt är allt som ljuset 
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där,

var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.

Igår kväll blev det tur i elljusspåret. Jag hade tänkt mig att åka minst fyra varv på 2.5km-slingan, och i bakhuvudet tänkte jag att jag skulle vilja se om jag klarar av att åka åtta. Ryktet sa att efter klockan fyra skulle lyset vara tänt till klockan tio. När jag har följt skoterspåret genom skogen och kommer till spåret är lyset släckt, och det blir till att vrida på timern som håller lyset tänt i 30 minuter. Det tar några minuter innan lamporna tänds, men månen lyser upp lite där det är öppet mellan träden. Jag hinner inte runt två varv innan det på en sekund blir mörkt, och det tar nån minut innan ögonen vänjer sig igen.

Direkt när lamporna släcks känns det mer motigt. Visst, det är betydligt svårare att se var spåret går, och speciellt i de två lite brantare nerförsbackarna är det lite läskigt, men på nåt sätt leder mörkret till mer motighet än vad jag tycker att det förtjänar att orsaka. Några sekunder överväger jag att vända och åka hem, men oavsett måste jag ju först ta mig runt varvets om jag påbörjat och under den tiden hinner jag utöka komfortzonen och hitta tillbaka till min egen rytm i mörkret. När jag kommit runt andra varvet och åker jag ner den extra svängen till elskåpet med timern på för att tända lamporna igen. Det är här jag bestämmer mig på riktigt, och jag känner att det här passet blir lika mycket pannbensbyggande som skidåkning. En träning i att flytta mig själv tillbaka in i komfortzonen när förutsättningarna ändras, eller kanske snarare att utöka komfortzonen, att inte falla för frestelsen att ta sig hem till värmen och ljuset när jag plötsligt står där i mörker istället för i ett upplyst spår, att faktiskt genomföra passet som jag har tänkt. Den här kvällen ger bra träning för att skaffa mig lite finsk sisu.

Medan jag åker fokuserar jag på allt positivt med den här rundan, och på hur den bygger mig starkare, både fysiskt och mentalt. Jag flyttar fram vad jag ska klara av – först minimigränsen på fyra varv, att hinna lite längre på varv fyra än jag gjorde på varv två innan lamporna släcks, sedan fem varv… sedan tänker jag att ett varv till ska jag i alla fall åka. Efter sex varv är det dags att vrida på timern igen, och jag känner att det här ögonblicket är en bra träning av min viljestyrka. Bara att vända och ge sig upp i spåret igen innan jag hinner fundera för mycket. På sjunde varvet börjar jag dock frysa som 17, och efter senaste veckans krasslighet känner jag att det får vara bra så här. Nu gäller det att hålla kvar den bra känslan sista varvet och sedan ta mig hem genom skogen för att värma mig, äta och stretcha!

Sju varv totalt, dryga 17km, och jag är grymt nöjd! Mest med den mentala träningen. Träningen att se ljuset i ett mörkt elljusspår. Trots det initiala motståndet när lamporna släcks så kan jag vända allt igen med tanken Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

I vilket mörker finner du styrka?