Att lyssna

Det snackas ju jämt så mycket om att man ska lyssna på sin kropp. Jag vet inte hur det är för er, men min kropp verkar ha så himla mycket att säga hela tiden, så om jag lyssnade på den jämt skulle det inte blir så mycket annat gjort. För mig är tricket att veta när jag ska lyssna på min kropp. Dessutom kan den ju skicka så blandade signaler. Vad vill den egentligen?

Men helst ska man lyssna till sitt hjärta också, och till sin inre röst. Det som är svårt är att urskilja det egentliga budskapet från allt det sorl av oviktiga saker som bäddar in och maskerar själva kärnan. När jag vill lyssna bättre och tydligare, då går jag ut.

De här första vinterdagarna är perfekta för att gå ut och lyssna inåt. Jag gick ut en stund på eftermiddagen igår, när hela världen var som förstelnad och insvept i en vit slöja. Som om tiden stod stilla. Det som avslöjade det hela var människorna som inlindade i tusen lager rörde sig åt olika håll. Det är något magiskt och rogivande över världen i de här kläderna, och varje gång jag går ut så blir jag helt tagen av vad vackert det är. Snön och frosten som ger allt mycket tydligare konturer och kylan som biter i skinnet och ökar mitt medvetande så att jag verkligen tar in omgivningen.

Foto: Patrik Johansson

Det är lätt att fortsätta att rusa framåt. Eller i den riktning som vi tror är framåt. Om vi är osäkra kan det vara värt att ta tio minuter för att gå ut och lyssna inåt. Även om vår inre röst inte kommer med några djupare profetior alla dagar, så kanske vi i alla fall lite tydligare känner vilken riktning vi ska gå just nu för att må så bra som möjligt.

Igår sa min kropp till mig att det där lilla halsontet inte var nåt att bry sig om, och att jag skulle klättra mig stark och glad på kvällen. Mitt hjärta och min inre röst sa att jag behövde lite ego-tid, så ikväll blir det oplanerat-bara-vad-jag-känner-för-just-nu-i-mitt-eget-sällskap. Det känns bra.