Dunderbart!

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Inte alls faktiskt. I slutänden blev det så himla mycket bättre.

Igår när jag vaknade var det -18, och jag bestämde mig för att inte gå ut och springa. Jag ångrade mig så klart efteråt. Att banga ett pass i -18 utan att ens ha testat bygger inte mycket sisu. Men men. Ingen idé att deppa för det, bättre att ta nya friska tag. Kanske till och med lyxa till lite, och slå två flugor i en smäll – både träna och få sig lite dagsljus?

Sagt och gjort åkte springgrejerna ner i väskan och med till jobbet. En timme efter lunch gav jag mig ut på en fri tur i behagliga -13. Jag hade lämnat pulsklockan hemma (ok, det var egentligen för att jag glömde den) och hade framför mig ett öppet pass att göra precis vad jag kände för. Då plötsligt händer det – jag känner att jag har ett driv i steget, att det faktiskt händer nåt när jag drar fram benen! Utan att jag hade tänkt det när jag ger mig ut så blir det ett tempopass. Det känns bra och är så kul så jag vill bara springa på! Kan ju inte säga riktigt hur fort jag sprang eftersom klockan var hemma, men det kändes snabbare än jag sprungit sedan jag återupptog träningen efter uppehållet. Oavsett hur fort det egentligen gick, så är det ju känslan som är det bästa – att känna flytet, och det trots att skorna slirar på underlaget! Så skönt! Det är helt enkelt dunderbart!

Frost och flås   :-)

Ikväll åker jag till bästa superpepp-Anna i Narvik, och är i blogg-skugga tills på tisdag. Det blev inte mycket till ego-tid igår kväll, men jag ska nog få mer ego-tid än jag kan hantera både på tågresan dit och hem, hehe.

Ha det bra till dess!