I fredags mitt på dagen kom jag fram till Narvik, blev hämtad på stationen av superpepp-Anna. Det blev en snabb sväng förbi hos Anna för att lämna byrån och hämta upp hennes packning, och sen for vi iväg norrut, mot Tamokdalen, samhället Øverbygd, och Tamok reel ride. Det utlovas skidåkning på dagen och skidfilm på kvällen. Vi kommer fram precis lagom till första filmsessionen där två av filmerna fastnar i minnet. I Haute Route de Peintes Raides får vi följa med en skidåkarkille och en snowboardtjej som går Haute Route, men som spicar upp det hela med att gå uppför och åka nerför helt galet branta berg längs vägen. Wow liksom!
Festivalens vackraste film är filmad i Japan och heter Signatures. Hela filmen är som ett konstverk, varje tagning är som en tavla, och upplevelsen är som visuell meditation. Det är vacker natur, vacker skidåkning, och det är personligt. Det är bra.
Efter filmerna ska vi bara hämta upp nyckeln till hyttan vi ska bo i, och sedan ta oss dit och sova. Det låter inte som det ska kunna ta hela kvällen, men det gör det… Eftersom kartan vi har kanske inte kan klassas som helt överensstämmande med verkligheten, hamnar vi på en lite annan väg än vi tänkt oss. Nåväl, vi kommer i alla fall till samhället Storsteinnes där vi ska hämta nyckeln. Det går finfint – check! Men… sen ska vi hitta stugan. Vägbeskrivningen till stugan skulle väl också kunna varit lite utförligare, och framför allt så är det ju becksvart. Den info vi har till vår hjälp:
- Längs vägen vi ska ta av på finns ett gult hus, och sedan finns hyttan längre in.
- Vi har även ett foto på en snöig väg med inritad röd pil till vänster. Jamen då så! När vi är på en snöig väg som ser ut ungefär så där, så vet vi att det är dags att svänga!
- Vi vet också att stället vi ska svänga av vid heter Backelund. Det finns dock inte några skyltar…
Efter att vi har kört fram och tillbaka längs den lilla vägen ett antal gånger, försökt knacka på i hus där det lyser för att få hjälp (ingen öppnar, men kanske inte så konstigt med tanke på att det vid det här laget har blivit ganska sent), så bestämmer vi oss för vilket hus det måste vara (med metoden det-kan-i-alla-fall-inte-vara-nåt-av-de-andra-husen), och kör resolut upp längs den lilla vägen. Vi är rätt! Tjoho! Vi ser hyttan. Men. De sista metrarna blir det lite brantare, och vi fastnar tre meter från platån. Under timmarna som följer hinner vi:
- få lätt panik när nyckeln vi fått inte passar (det visar sig att det finns en till dörr på stugan som tur är)
- komma på den ljusa idén att försöka få upp bilen i alla fall vilken slutar med hyfsat adrenalinpåslag när vi är centimeter ifrån att hamna i diket istället – enastående team work räddar oss
- preppa mina nya stighudar
- inse att vi har en helt sjukt stor hytta med hur mycket plats som helst!
- komma fram till att halv två är det verkligen hög tid att sova
Lördag morgon är det uppstigning 5.15 efter en kort, men ack så energigivande sömn. Vi möter upp med Aadne som ordnar festivlen, och hans entourage, dvs dryga tjugo lokala kids, och några snowboardåkare från Finland, och lite annat folk. Fjället vi ska gå upp på heter Sjufjellet och är Tamokdalens snällaste fjäll, och det är det vi behöver – både på grund av lavinrisken efter en veckas snöande och blåsande, och på grund av att det är min premiärtur för i år. Dessutom är det faktiskt min och Annas första skidtur tillsammans! Känslan när vi går uppför är lite annorlunda eftersom det är folk överallt – har nog aldrig sett så många människor på ett och samma fjäll nån gång. Dagen innan har det gått flera laviner och vi går över snömassorna från dessa. De första 400 metrarna är snön ganska hård, men högre upp ligger det finfint puder. Vi är ungefär två tredjedels väg uppe när vi hör en rejäl sättning i snötäcket högre upp, och bestämmer oss för att ta det säkra före det osäkra och vända där och åka ner. Första biten får vi helt fantastisk puderåkning och det är bara att slappna av och njuta!
 |
| Superpepp-Anna på väg ner. Det snöar och snöar... |
 |
| Lyx att få säsongens första åk i finfint puder! Foto: Anna Nordström |
Söndag morgon blir det sovmorgon till klockan sex. Vi har lämnat bilen nedanför backen för att undvika fler incidenter. Känns bra! Ska bara backa ner en bit för att vända. Japp! Rätt som det är har vi dock hamnat i ett dike som var dolt av snö. Så där står vi, på karossen, och har lite svårt att komma loss. Som tur är ligger det ett hus precis bredvid som innehåller en snäll norrman och en liten nätt 4WD pickup truck (ok, trucken stod utanför). Som om han fiskade upp folk ur diket på heltid kommer han farande med bilen och har bogserlinan i hösta hugg, och vips, lika hastigt och lustigt som vi hamnade i diket är vi uppe igen!
 |
| Gryningsljuset på vägen upp för Smörpundsfjället. |
Efter omvägen via diket är vi på dock spåret igen. Vi har fyllt vår toleranskvot för skidfilm-och-tur-i-gigantisk-grupp, och har bestämt oss för att fara på egen tur till Smørpundfjellet, och sedan fara tillbaka till Narvik. Det är en precis lagom tur för dagen - vi tar oss till toppen på två timmar, och är nere vid bilen igen efter tre timmar totalt, precis lagom tills det börjar mörkna. Dagen bjuder på åkning som för mig kan beskrivas som en blandning av helt-fantastiskt-underbart-och-aahhh-jag-får-kramp-i-benen! Det är ju bara att krasst konstatera att uppför är jag hyfsat med, men jag är inte på långa vägar bra nog tränad i benen för att kunna bara njuta nerför. Blir till att träna för det!
 |
| Sista svängarna innan vi kommer ner i björkskogen. Foto: Anna Nordström |
Måndag morgon sover jag lääänge medan Anna jobbar, och tar mig sedan ut för en timmes komfortjogg i Narvik. Jag är nöjd med att jag tog lite extra kläder på mig, för jag kan ju inte låta bli att stanna nästan överallt och ta bara en bild till. Jag springer ner till hamnen och fortsätter sedan längs vattnet. Underlaget är en blandning av barmark (lite) och blankis (mycket), och jag är glad att jag tog dubbar på. Det är så vackert. Det är hyfsat klart söderut (eh, tror jag det är), och ljuset är fantastiskt fint. När jag är tillbaka hos Anna dröjer det inte länge innan det börjar skymma igen.
 |
| Jo, det är på riktigt! Det är sån här utsikt inne i stan! |
Vinterdagarna är korta här i Nordnorge, och det gäller att passa på de timmar det är ljust. Men dom timmarna är det desto bättre :)
 |
| Här vänder min lilla springtur och jag har utsikt över Narviks skidbackar. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar