Utan och Innan

Lördag morgon. Distanspass på schemat. Jag pratar med mamma i telefon. Du glömmer väl inte att ha tid för att bara vara också? säger hon. Nej, det gör jag inte, säger jag. Men det är klart jag gör. Det är det jag alltid gör. Jag är expert på att rusa framåt. Att planera. För jag älskar att planera. Och rusa framåt. Och så har jag blivit attans bra på det också. Men nyckelordet är balans. Och det är ju inte alltid expert på. Jag vill ha ett mål, en poäng med allt, och det ska helst vara påtagligt. Mätbart. Allt annat är väl slöseri med tid? Jag förstår att det här resonemanget är helt åt skogen. Men, när jag är mitt i en rush så känner jag det inte. På plussidan så har jag ju i alla fall insett att det är så, även om jag inte alltid erkänner det. Men det duger ju inte. Så jag tänker jobba på saken på mitt sätt, på det sätt jag är bra på – planera lite mera. Att planera in stanna-upp-och-känna-tänka-och-bara-vara-tid. Det låter som nåt jag kan göra.

Efter dagens pass ska jag åka till Stockholm, shoppa några klappar och sedan vidare till föräldrarna för mega-julpyssel-med-familj-och-kusiner-alla-barnen-och-några-fler. Men innan jag åker vidare ska jag ha ett litet start-up-träningspass på att ineffektivisera mig, en liten mjukstart. Planlöst vandrande i Stockholm i 30 minuter, utan mål, utan mätbart resultat. Jodå, det blir bra det.

Till min hjälp tar jag gårdagens musiktips från fabulous Finnish Veera – The National och albumet High Violet. Så sjukt bra. Sångaren Matt Berninger har en röst som ger mig gåshud och när jag hör den jag känner faktiskt för att stanna upp och bara lyssna. På The National, och på mig själv.