Löpningshypen – en paradox?

Jag läste Björn Wimans krönika i DN från gårdagen, och så började jag tänka lite…

Jag är förbluffad över hypen som nu råder med löpning. Något så enkelt, så totalt nördigt för tio år sedan, och nu så otroligt rätt. Alla vill springa, och alla vill prata om löpning. Men jag måste erkänna – någonting med det hela stör mig lite grann. Varför kan man fråga sig. Jag älskar att springa, jag tycker om att springa tillsammans med andra. Då är det väl bara kul att alla springer som aldrig förr och att det borde vara lätt som en plätt att hitta någon att springa med? Jo, men absolut, det är ju inte det! Men jag tänker lite så här…

Egentligen är det inte så konstigt att löpning är otroligt populärt just nu. Som alltid kommer det en motreaktion till det som var mest hypat tidigare, och nu är kanske gemene man less på spinning, pump up, flex-it, eller vad det nu heter. Det som på nåt vis ändå gnager lite är motsättningarna i de två största tendenserna inom löpningen idag som jag ser det. Den första är den naturliga löpningen, eller vad vi nu ska kallad den. Löpningen som det var i begynnelsen. Trenden med barfotalöpning och tesen om att Nike har både förstört våra fötter, vår naturliga relation till löpning och vårt förhållande till oss själva som människor, som Björn Wiman är inne på i sin krönika. Boken Born to Run är utnämnd till barfotalöparnas bibel, och hyllas av nästan alla och diskuteras på var och varannan träningsblogg. I slutet av boken ges svaret på frågan om Caballo Blanco vill ha sitt ultralopp sponsrat, med allt vad det innebär. Till slut svarar han No, running should be free man. Det här är för mig en av nyckelmeningarna i boken och kanske det slutgiltiga budskapet, att löpningen för de här människorna handlar om att uppleva känslan av frihet. Något som varje individ ska ha kontroll över och inte behöva få inskränkt av andra.

Den andra tendensen inom löpningen idag, är en ökad kommersialisering av löpningen. Aldrig förr har löparna genererat så mycket pengar till de som är tillräckigt snabba i vändningarna. Och visst är vi villiga att betala, för nya skor, strumpor och tights som ska få oss att springa snabbare och återhämta oss bättre, för elektronik, specialglasögon och träningsprogram som du kunde titta på och följa helt gratis får vi nu betala för. Och inte minst alla nya all-inclusive-paket inför olika lopp, där du får träna i grupp för en penning. Jovisst, jag förstår både att det här är en perfekt sysselsättning för löpare som avslutat sin elitsatsning och att den här verksamheten fyller ett behov, för det är ju uppenbarligen väldigt populärt, och också jag har nya skor, kompressionsstrumpor och pulsklocka, men någonstans tycker jag att det är intressant att de största tendenserna inom löpningen idag i mångt och mycket är varandras motsatser. Den ursprungliga, avskalade löpningen möter hi-tech utrustning och färdigförpackade träningsupplägg. Vi hyllar Born to Run samtidigt som vi drar iväg till nästa schemalagda löppass med våra nyinköpta grejer. En av de största fördelarna med löpning är ju just att du behöver bara det du har på dig, sen kan du springa hur som helst, var som helst. Det är det som är friheten med löpningen, och samtidigt som vi hyllar det, så är det inte det vi gör.

Men när allt kommer omkring kanske det inte är så konstigt ändå. Människor är komplexa och det finns inget som säger att det inte är så att båda dessa fenomen talar till olika sidor hos oss. Och att löpningen har blivit en folkrörelse är ju enbart positivt, för genom löpningen mår vi bra och blir genomsyrade med glädje. Och där finns det inga paradoxer.