1300 meter Norrland

I onsdags morse ankom vi till Norrbotten för att hälsa på svärföräldrarna. Några timmar senare hade vi hunnit med att lägga nät, leta efter åkerbär, och ta upp näten igen. Inga bär hittade vi, det är alldeles för torrt för att vara ett bärår, men nio fina abborrar fick komma upp och bli mat! På eftermiddagen tar jag en springtur. Det blev dryga 8km distanspass. Jag tycker att jag har väntat tills det blivit lite svalare, men det är fortfarande 25 grader, och jag svettas och när det känns som jag har fått uppe tempot lite säger Garmin 6min/km…   :(   Terrängen är betydligt mer krävande än jag är van vid, och jag intalar mig själv att det var därför det gick lite långsamt…

Igår var egentligen långpass på schemat, men det ena efter det andra kom i vägen och det fick bli en omkastning av långpasset och vilodagen. I förmiddags kom jag i alla fall iväg på ett av mina favvopass här uppe – ungefär 20km totalt, bestående av 10km skogsstig, 5km uppförsbacke och 5km nedförsbacke! Första fem blir lite uppvärmning i skogen bort till slalombacken där det slingrar sig en bilväg upp till toppen av backen. Det är ganska precis 1km hela vägen upp. Det är inte speciellt brant, men det blir ändå bra träning med den här långa, sega backen. Jag springer den 5 gånger upp och ner, och sedan springer jag tillbaka i lite högre hastighet än de första fem kilometrarna. Totalt 1300 meter stigning. Jag måste, trots allt, vara lite bättre tränad än förra året, eller så är jag bara mer medveten om vad jag klarar av, för nu tog det 7:30min upp för backen varje vända, jämfört med 9-9:30minuter förra året. Jag bestämmer mig för att det beror på att jag är bättre tränad. Javisst, så måste det vara!

Det är verkligen ett bra pass. Det känns som det är bra träning och så är det verkligen rogivande. Inte för att det är speciellt vackert att springa upp och ner längs en grusväg, det är inte ens fin utsikt högst upp, men jag tror turen talar till ensamvargen i mig som njuter av att springa omkring för mig själv i obygden. Jag tycker verkligen att det är jätteroligt att ha sällskap när jag springer, men dagar som den här kan jag innerligt njuta av att allt är stilla och jag är helt själv på en grusväg omgiven av taniga tallar. Japp, sån är jag  :)