Ack, min arma kropp

Hela förra veckan kände jag av rumpan och baksida lår, men jag intalade mig själv att det var lite träningsvärk som var resultatet av finfin träning, trots att det egentligen inte kändes som träningsvärk utan mer som generellt ömmande muskler. I lördags var det vilodag, men det fortsatte att kännas lite knackigt. Nåväl, igår var det planerat socialt långpass tillsammans med bland andra Löplust-Louise och Trötta mamman-Wanja. Kalle som jag träffat tidigare dök också upp till denna söndagstur. Klockan två var det samling vid Norsborgs T-bane-station, och vi var 17 glada löpare som såg fram emot turen. Efter att Roger som var initiativtagare blivit tvungen att kasta in handduken pga krasslighet, var det tre personer i gänget som kände till banstäckningen, och de var inte de långsammaste i gruppen! Vi drog iväg direkt i ett hyfsat tempo. Jag som är van med minst tre kilometer uppvärmning i 7min/km-fart tog kön (som man så fint säger för att beskriva att man ligger sist…) tillsammans med Wanja. Ganska snabbt blev det dock klart att det var fler som tyckte att tempot var lite högt, och vi delade upp oss i två grupper där Louise fick bli vägvisare för oss i den lite lugnare gruppen. Tanken var att springa från Norsborg till Liljeholmen, med en fikapaus på café Lyran i Bredäng.

Jag tror faktiskt aldrig jag varit i Norsborg tidigare, och känner egentligen inte till några av områdena söder om stan speciellt väl, så det var kul bara att springa i nya omgivningar. Dessutom var sträckningen som vi sprang superfin! Mjuka stigar som slingrade sig längs vattnet, mestadels i lagom skugga från träden. Efter så där en 15km började jag känna mig fikasugen, men då var det heller inte långt kvar till Lyran! Louise, som känner till området betydligt bättre än jag, brukar passa på att berätta lite saker om omgivningarna, och även idag fick jag lära mig nåt nytt! Jo, att uttrycket att vara på lyran kommer härifrån, då dess gäster då det begav sig tog sig både ett och flera glas, och då de kom hem något över förfriskade svarade de att de varit på lyran!  

Men, redan nån kilometer innan fikastoppet händer det som jag var orolig för skulle hända – det säger knak i min häl och mitt i ett steg hugger det till och gör… ja, ont så in i vassen kan vi kalla det. Det håller sig kvar några steg till innan det börjar ge med sig lite eftersom, men resten av turen får jag var betydligt mer försiktig än jag brukar med hur jag sätter ner högerfoten. Egentligen tänker jag att det nog inte är så farligt, för på nåt sätt var det som om hela min kropp var lite off igår. Kände av baksida lår och rumpan hela tiden vi sprang, och vid fika stoppet börjar höftböjarna också att gnälla, och hela jag hinner bli ganska stel under pausen. När vi når Liljeholmen efter 23km känner jag av hela kroppen rejält, och tyckte faktiskt att det var ganska skönt att stanna. Det blev extra mycket stretch, och sedan ett varmt bad för att mjuka upp alla stela delar.

Framme vid Liljeholmen - Mammor som imponerar!

Kroppen till trots var det en fantastiskt fin dag! Kul att träffa både nya och gamla bekanta (ja, alla som jag har träffat minst en gång tidigare räknas till den här gruppen). Dagar som igår känns möjligheten att pressa tider och springa riktigt långt väldigt långt borta, men som Lars Winnerbäck sjunger den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp. Och i morgon är en ny dag...