Det är lätt att vara ambitiös när själva planeringen av passen görs. Den är lite av en annan sak att sedan genomföra alla dessa pass. I slutänden blir det ju aldrig så heller att jag gör allt som står på schemat, för det är ofrånkomligt att verkligheten händer runt omkring mig och då får ju faktiskt träningsschemat anpassa sig efter den…
I går morse stod det kombinerat intervall- och backpass på schemat. 4x1000m, och sedan 5x backen upp till Sten Sture monumentet. Eh, jaha… Hur tänkte jag…? Fast sen kommer jag ihåg exakt hur jag tänkte. Det kändes svårt att få plats med en massa intervall- och tempopass och sedan hitta plats för backpass också, så lösningen blev en kombo. Jag tänkte att jag nöjer mig med 4 stycken tusingar mot att jag får in lite backe också, och så tänkte jag att backdelen kunde gå hur långsamt som helst, bara jag genomförde den. Som tur var kom jag ihåg hur jag hade tänkt precis när jag var redo att strunta i backdelen. Puh, det var nära ögat att jag missade lite träningsvärk där!
Jag har ganska lång startstrecka, så jag sprang knappt 4km uppvärmning innan jag satte igång med intervallerna. 1000m-intervaller är svårt. Inte bara för att det är jobbigt, men jag tycker att det är svårt att hålla ett jämt tempo. De gånger jag sneglade på klockan låg tempot på allt mellan 4:05-5:10min/km. Ganska stor skillnad. Snittet slutade på 4:38min/km. Passet kändes bra, och framför allt var det bra att jag kände mig helt slutkörd efteråt. Då måste det ju ge nåt! När det känns jobbigt brukar jag försöka fokusera på nåt annat, som var jag tittar, hållningen eller andningen. Bara nåt för att ta bort fokus från att jag är trött. Jag försökte producera en känsla av att jag flöt fram, och talade om för mig själv att det kommer att kännas lätt att springa under hösten - jag kommer klara sub50 på milen och Lidingöloppet kommer att vara 30km flow upp och ner för backar. Moahahaha, jag kan ju alltid drömma… Men det sägs ju att tankens kraft är stor. Hur stor återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar