Nu under skiddagarna så har kroppen och resten av mig känns mer och mer som de ska, men jag är fortfarande trött och känner inte nåt direkt driv mentalt. ’Nä, du är ju på semester’ kan du ju tänka. ’So what?’
Hade tänkt åka lite längdskidor i elljusspåret på åtminstone en kväll, men det har det inte blivit. Jag har ju åkt telisar hela dagarna, så att det är ju inte direkt som att jag har legat på latsidan, men jag saknar ändå sen där känslan att längta efter att ge sig ut. Den där känslan som är oslagbar. Känslan av en längtan att ta sig ut, som är så mycket större än bekvämligheten att vilja stanna kvar inne på kvällen. En längtan som är mycket starkare än viljan att ligga kvar under täcket på morgonen. Och nu saknar jag den.
Saknaden har gnagt lite de senaste dagarna. Efter lite grubbel har jag kommit fram till att nyckelordet är tillförsikt. En tillförsikt att känslan kommer tillbaka, för det gör den ju, det vet jag innerst inne. Det var bara lite lätt att glömma bort när jag var upptagen med att sakna.
Ikväll kommer jag att somna med ett hemligt leende över vetskapen att snart är den tillbaka. Japp, så som det ska vara. Söta drömmar om tidiga morgnar då jag längtar efter att gå upp, ge mig ut och bli svettig och komma hem med lera mellan tårna. Det är livet det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar