Stega upp och stega ner

I morse testade jag det efterlängtade stegringspasset. Bestämde mig för att följa mallen för passet Pulstrappa i min bok om pulsträning av Jonas Gustrin. I min tappning hade jag tänkt mig passet som nedan – uppvärmning, gradvis pulsökning upp till 180-185 och sedan trappa ner i samma hastighet, och avsluta med lite nedvarvning. Jo, det kändes som ett bra pass när jag planerade det och la in det i klockan!

Första stegringpasset såg ut så här...

När jag gav mig ut var jag verkligen på G. Kände mig taggad som bara den, och pigg! Piggheten var dock snabbt övergående... Nåt som blev ganska uppenbart direkt är att det inte är helt enkelt att springa ett sånt här pass, i alla fall inte första gången, och i alla fall inte för mig. Hela tanken är ju att pulsen ska öka långsamt och gradvis, men blev lite hackigt – först ökade jag lite för att få upp pulsen, sen gick den upp för snabbt och jag fick sakta ner lite igen, och så där höll det på. Ganska snart känns det slitigt, och allt jag kunde tänka på var att fokusera på andningen och att försöka hålla mig inom pulsintervallet. Idag fanns det ingen plats för nån musik i mitt huvud, utan bara plats för tankar att försöka att genomföra passet.

Ojoj, pulskurvan överst ser ut som en bergochdalbana...
Mycket bra förbättringpotential på den!

Och nog fick jag slita! Ett tag trodde jag att pulsen har fastnat på 169, och jag pressar mig som bara den för att ta mig över 170-strecket. Det känns obefogat jobbigt, för motsvarande puls. Efter några minuter i pulsintervallet 170-175 tar jag beslutet att hoppa över peaken och inte försöka pressa mig över 180 – det är inte rätt dag för det helt enkelt. Och kanske var det lite överambitiöst upplägg för att vara första gången med den här typen av pass, men ett pass mer erfaren kommer jag att kunna modifiera upplägget till nästa pass.

Funderar på att göra en lite vänligare variant på det här passet tills att jag vänjer mig vid den ökade påfrestningen – kanske lägga in längre tidsintervall på varje pulssteg, och inte pressa mig lika högt utan istället lägga in en längre platå på peakpulsen. Japp, så får det bli!

Dagar som denna är det bara att konstatera - vill jag springa snabbare så kommer det kräva mycket svett och mycket slit. Hehe, men som tur är ligger ju både svett och slit högt på 

på min lista över favoritsaker, så det här ska nog bli bra!