När kroppen sätter stopp

Jag hade hoppats på att den här veckan skulle innebära att jag var tillbaka på banan, tillbaka i vardagsrutinerna med jobb, träning, mat och sömn på lite mer bestämda tider. Men kroppen har inte velat vara med på min planering. Har varit otroligt stel i nacken vilket har lett till huvudvärk samtidigt som jag har nåt virus i kroppen som förstör för mig. Jag har känt mig så laddad mentalt, men kroppen har varit av en annan åsikt. I retrospekt så kände jag redan i måndags på yogan att  kroppen inte kändes som den ska, men då förstod jag inte varför.

Igår kväll blev det en liten bouldertur till Solna i alla fall. Hade såklart varit bättre att ta det lugnt, men det är ju det där med att känna av gränsen mellan när det går bra att köra på och när det bästa faktiskt är att låta kroppen vara stilla. Med tiden har jag blivit bättre på att känna av när signalerna bara betyder lite seghet, så där som man kan känna innan man kommit igång, och när signalerna verkligen betyder att jag riskerar att bli sjuk eller skada mig om jag tränar, men det betyder ju inte att jag alltid gör som jag borde i alla fall...

Lika bra att vara förberedd på att det kan bli lite obekvämt
ett litet tag framöver...

När kroppen sätter stopp både av stela nackmuskler som ställer till det, och av virusbesök, då gäller det att beväpna sig med tålamod. Att få massage med ett virus i kroppen skulle kunna leda till mindre katastrof (jo, jag menar bara ur ett träningsperspektiv), så det är bara att ta det lugnt och ta en sak i taget. Nu ser jag fram emot en helg i Göteborg med bara vila på schemat. Jag har varken packat springgrejer eller klättergrejer, och det känns bara bra. Den här gången när jag säger vila, då menar jag det verkligen – vila för allt vad tygeln håller, så att säga. Sova löjligt många timmar, utan att ställa väckarklockan (det gör jag aldrig normalt). Sitta under en varm filt i soffan och hålla nacken varm. Tänka, reflektera och njuta av nuet. Låta tankarna komma till mig, alla de tankar som jag inte har haft tid att tänka de senaste två veckorna. Det tror jag är precis den rätta medicinen för mig just nu. Både för kropp och själ.