Svett som ger glädje

I morse blev det ett distanspass i kylan. Det har varit så stressigt hela veckan att jag kände att kroppen inte var laddad för ett tufft intensivpass. Ville komma bort från gatorna och vägen längs ån som jag har sprungit så himla många gånger i vinter, och sprang åt andra hållet, genom skogen och ut på de öppna fälten.

Jag ser inte så glad så glad ut just här, men det är jag  :)

Det var faktiskt en nästan magisk tur. En perfekt smygstart på helgen. När jag kommer ut från skogen ser jag solen som precis har lyckats ta sig över trätopparna. Det glittrar i snön och faller några enstaka lätta snöflingor. Efter en jobbig vecka känner jag hur lugnet infinner sig. Det har känts trögt ett tag med löpningen, men den här morgonen har jag en riktigt bra känsla igen. Jag ler när jag springer, för jag kan inte låta bli. Efter passagen längst bort med pulsande i packad snö, känner jag hur benen känns lätta och jag kan dra på lite.

Det är en oslagbar morgon. Fridfullt. Stilla. Vackert. Jag hör mina andetag och knarrandet från skorna mot snön. Känner hur det bildas frost i ögonfransarna. Njuter av varje sekund. Det här är löpning när den är som bäst. De är de här turerna jag minns.

I helgen är jag i Wien och hälsar på bästa Niklas. Det kommer definitivt inte bli nån löpning, men desto mer av annat. Då får kroppen vila några dagar, och bara komma ihåg superduperkänslan från i morse. Nu vill jag ha fler sådana turer…   :)

Solen på väg upp...