Är jag redo för att gå Ultra?

Sedan förra helgens långlöp på Lidingö har jag verkligen känt mig nyfiken på det här med att springa längre. Jag har lekt lite med tanken om det skulle vara kul att testa Lidingö Ultra 50K. Det är ju visserligen två mil längre än jag någonsin har sprungit, och på en krävande bana, så att kalla det utmaning är väl dagens underdrift. Men ändå. Jag tänker att det är en inställningsfråga. Jag väljer att tänka på det som ett test, en utmaning, en möjlighet. För ska man testa att springa lite längre, så är det här ett ypperligt tillfälle att göra det med grym uppbackning längs banan. Och en fantastisk banstäckning. Ingen landsvägslöpning här inte. Stigar i vacker natur och nära vattnet. Tanken lockar…

Tidigare i veckan lade jag ut en liten krok hos min klätterkompis Henrik. Han sprang också Lidingöloppet förra året. Nog för att jag gillar att göra saker ensam, men vissa utmaningar kan det kännas bra att dela på, och det här skulle vara en av dom. Vore det inte lite kul att testa om man skulle klara av att springa 5mil…? Han var skeptisk. Hur skulle vi hinna träna? Och Lidingöloppsbanan är ju knappast de lättaste 5milen man kan hitta, och det skulle vara långt även på en flack bana… Ja, svårt att argumentera emot. Men ändå.

Ja, men ändå. Idag efter kvällens uthållighetsklätter säger Henrik plötsligt. Jo men, jag är med. Jag har så klart ingen aning om vad han pratar om (och fick inte direkt nån hjälp att gissa heller…), men sen faller polletten ner! Grejt! Då är det väl mer eller mindre spikat då! Den 7e maj finns det en möjlighet att testa på om man klarar av att springa 50km. Som det ser ut nu är det inte helt omöjligt att vi faktiskt testar   :)

Så här glada var dom som sprang förra året i alla fall!
Dom ser ju ut att ha det ganska gemytligt  :)
Foto: Nils Malm
Bilden lånad från www.ultra50k.se