Flytt av komfortzonen och inspiration

Idag har jag utmanat mig själv. Och nu ska jag berätta hur det gick till!

Den tolfte januari hade MarathonMia ett inlägg med titeln Nyfiken på Ultra? Det var Running Sweden som tillsammans med Lidingö Ultra 50K fixade 30km träningspass på Lidingö, följt av lunch och inspirationsföredrag med MarathonMia. Låter ju skoj som bara den tänkte jag och anmälde mig direkt! Sen funderade jag inte så mycket mer på det.

Förän tidigare i veckan då det kom ett mail med kartor inför lördagen, och tack för senast ni som var med på bla bla passet, och välkomna alla nya. Det var liksom då tanken slog mig -  jag har ju ingen aning om vad det är jag har givit mig in på. Jag har inte ens reflekterat över vad för träningsgrupp det är och inte över hur snabbt vi skulle springa heller. Jag har ju bara sprungit 30km en gång och det var på Lidingöloppet, och då hade jag ju supportteam som hejade fram mig... Jag känner plötsligt att jag lämnat komfortzonen. Big time.

Igår kväll när jag skulle somna var komfortzonen kappt en prick på horisonten. Jag hade redan föreställt mig allt det värsta som skulle kunna hända - jag skulle bli ifrånsprungen av alla, få slut på energi och kollapsa i ett dike, få krypa tillbaka till Rönneberga gård med hjälp av den lågupplösta kartan som jag troligtvis hade blivit dränkt i lervatten. Allt för att hämta upp mina saker och fundera över hur jag skulle ta mig hem. Jag inser ju så klart att det är ganska liten risk att allt det här kommer hända, men ändå. Tänk om.

Men så tänker jag att jag vill ju utmana mig själv. Det ju därför jag anmälde mig. Jag brukar inte springa 30km på träning, och här är ju ett gyllene tillfälle att göra precis det, och att dessutom få testa en helt ny löprunda, tillsammans med andra människor som också älskar att springa.Så klart så är det inget i mitt vad-är-det-värsta-som-kan-hända-scenario som faktiskt händer. Jag har haft en helt fantastisk dag ute på Lidingö tillsammans med dryga 40-talet andra löparentusiaster. Vi blev tre olika grupper så att alla skulle hitta en grupp med lagom tempo. Jag kände ju ingen innan, så det var ju en hel grupp med folk att småprata med och lära känna under tiden vi var ute. På 3 timmar, 16 minuter och 54 sekunder sprang vi 29km och 540 meter enligt Garmin. Och bäst av allt - jag känner mig energisk på slutet när jag får nu-är-det-inte-långt-kvar-vittring och lägger in en liten spurt de sista två km. Kändes hur bra som helst.

Nu är jag bara glad och full av endorfiner. Ska fylla på kroppens reserver och återhämta mig. Eftersom jag var lite stressad igår när jag skulle packa inför dagen så glömde jag kameran. Det var sol och hur fint som helst, men ni får nöja er med låten som spelades i mitt huvud under slutspurten!

Jag lämnar er med MarathonMias ord Du är dina egna begränsningar. Vi kan så mycket mer än vi tror om vi bara tror på oss själva och faktiskt testar de där sakerna som vi är nyfikna på - jag menar, vad är det värsta som kan hända...?   ;-)