Älskade Garmin

I morse, precis när jag skulle ge mig ut, så pep han till. Min Garmin. Batterispänning låg… I vanliga fall hade jag bara lämnat honom hemma och sprungit ändå, men inte idag, för jag ville ju kolla mina nya inställningar! Så ja, jag satte honom på laddning i 20minuter för att få sällskap på turen.

I lördags var det, förutom långpass, också Garmin-kalas. Jo då, var och varannan löpare hade en liten pulsklockekompis med sig. Jag har ju tyckt länge att det känns som om klockan är lite seg på att uppdatera vilket tempo jag springer. Men nu i lördags så hävdade dessutom en kille i min grupp att vi sprang 15 sek snabbare per km än min klocka sa. Skumt… På kvällen kollade jag upp vad det egentligen är för info som jag ser i displayen när jag springer, och självklart har jag sett fel. Det som jag har trott är tempot är totala snittempot på varvet. Inte konstigt att jag har behövt öka så himla mycket för att få klockan att hänga med!

En av mina älsklingar - Garmin Forerunner 405

Så på morgonpasset ville jag ju gärna ha honom med, nu när jag kan få veta vilket tempo jag egentligen håller. Efter ungefär en halvtimme kände jag att det inte var ett distanspass som jag var sugen på. Jag vill jobba på det jag behöver utveckla – att springa snabbt! Så på tillbakavägen körde jag 400-metersintervaller. Fyra stycken. Ganska lagom att börja med, för intervaller är jobbigt. Intervallerna gick i 4:40-4:50min/km tempo. Och då sprang jag bara 400m åt gången… Ska jag klara mitt mål på under 50min på milen så kommer jag behöva lägga in mycket mer kvalitetsträning. Intervaller, backspurter och tempopass.

I morgon bitti ska jag till Lund för att jobba ett dygn. Ska försöka lura med min kollega Christofer på ett tempopass på skånska slätten. Bra att passa på när jag kan få sällskap, och kanske tempohållare…? Vi får väl se  :)

Hur som helst så tänker jag köra korta intervaller igen på fredag. 6 stycken. Jag menar, hur jobbigt kan det vara...?