Det är tisdag och på schemat står det distanspass och återhämtningsperiod (som så klart har färgkodat med grönt i träningsschemat). Men. Förra veckan var intensivperiod (rött i schmat), och jag missade två pass på grund av den bistra kylan, så i morse tänkte jag att jag kör ett intervallpass, fast utan att ta ut mig totalt, det borde väl vara ett mellanting och borde fortfarande passa in på återhämtningsdagar? Jodå. 6x 400metersintervaller. 20 minuter uppvärmning och 20 minuter nedvarvning blev det. Tre dagars kvalitetspass på varandra kändes i benen, även om jag hade vilat på måndagen, och vaderna var stumma som sällan när jag började springa. Men på nåt sätt, så hur stum jag än känner mig när jag börjar lunka, så släpper det för det mesta förr eller senare, och efter 20 minuter så kändes det helt ok. Det blev sex stycken intervaller. De kändes tunga och jobbiga. Jag var trött. Och faktiskt förvånad över att det ändå gick hyfsat snabbt, underlaget och trötta ben till trots! Tiderna såg ut så här:
- 4:10 min/km
- 4:10 min/km
- 4:29 min/km
- 4:42 min/km
- 4:29 min/km
- 4:26 min/km
Sista 100 metrarna på varje intervall kändes helt otroligt jobbiga, och jag använde mig att tricket att tänka på de som de sista 100 metrarna på ett lopp. Om det hade varit ett lopp hade jag orkat pressa mig lite till - hade jag orkat det då, så orkar jag det nu. Det låter så himla simpelt, men på nåt sätt funkar det faktiskt!
Första delen av ned varvningen höll jag 5:30-tempo utan att det kändes snabbt alls! Det är det som är så himla bra med intervaller – gränserna för vad som känns snabbt flyttas, och det ska dom fortsätta att göra :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar