Funkar det med långpass när man inte riktigt har tid…?

Ja!!! Det gör det! Det är bara att springa lite snabbare! Gahhhhh! Vilket pass jag har sprungit idag! Jag är så hög på endorfiner att jag tror knappt att jag kommer att kunna sova…

Idag står det Recoverypass på schemat. Inte så långt, inte så snabbt, så att jag knappt blir trött, bara för att få upp blodcirkulationen och snabba på återhämtningen. Ni vet. Men. Det är ju faktiskt intensivvecka tänkte jag. Och jag ska inte klättra förrän tidigast fredag. Dags för improvisation! Moahahahaha! Klätter-och-springpolare Henrik var också sugen, och vi hade siktat in oss på ett långpass. Henrik skulle dessutom vara på after work klockan sju, och då är det ju inte så jättemycket tid över om man också vill försöka att klämma in en full arbetsdag också. Till saken hör också den att Henrik springer snabbt. Mycket snabbare än vad jag gör. Så jag tänkte lite hurtigt att jag utmanar mig själv att haka på i hans tempo på ett kombinerat långpass och tempopass! Sagt och gjort! Efter drygt fyra kilometer och en puls på 175 var jag säker på att det hela skulle sluta på värsta möjliga sätt, men det gjorde det inte. Tvärtom! Jag känner mig i stort sett alltid glad efter att ha sprungit, men så glad som jag var i dag är jag inte efter varje pass!

Sammanfattningsvis sprang vi 18km, snittempo totalt 5:59min/km. Och då ska det sägas att under långa sträckor var det bristande skare så att det knappt gick att hålla nåt tempo alls! Sista två kilometrarna snittade vi 5:22-tempo, och grafen över tempot mot sträckan visar att sista 700 metrarna låg jag på mellan 4:45 och 5-tempo hela tiden! Tjoho! Jag känner mig odödlig och död på samma gång! Det är banne mig en oslagbar känsla!