Och sen blev det bara svart

Ja, vad ska man tro. Senaste inlägget hade killer i titeln, och sen blev det bara tyst…

I torsdags hade jag bestämt med Henrik att det skulle bli ett superlugnt 17km-pass. Han har nyligen börjat springa igen efter att nyckelbenet har läkt för andra gången, och jag, ja, jag behövde bara ta det lugnt ändå. Benen och rumpan gjorde halvont redan från början, men så kan det ju ofta vara innan jag får upp värmen, så det gjorde mig inte orolig. Efter 5km började det kännas bra! Efter 10 vände det och gjorde bara mer och mer ont i hela låren och rumpan. Tydligen blir det mörkt lite tidigare också nu för tiden, så vi tappade bort oss i skogen och kom ut på ett helt annat ställe än det var tänkt. Då var vi fortfarande optimistiska och pinnade på i sakta lunk. När det är ungefär 6km kvar känner jag att det här är inte löpning längre. Det är så nära gång man kan komma utan att faktiskt ha båda fötterna i marken samtidigt. Försöker få benen att röra sig utan att det ska kännas allt för mycket. Några kilometer senare är jag tvungen att stanna och försöka stretcha för att kunna fortsätta de sista tre kilometrarna. Det är inte vackert. Det är vilja. Eller idioti, beror ju lite på hur man ser på saken…

Tre dagar senare gör det fortfarande ont i låren och rumpan. Det blev inget Hälsselbylopp för mig, men Löplust-Louise hade klipp i steget och sprang så det räckte för oss båda.

Jag vet inte varifrån muskelproblemen kommer, men jag inser att jag måste ha mycket mer tålamod än jag haft hittills. Inte tänka på vilka pass jag skulle behöva genomföra för att kunna springa maran den 27e november. Känner jag att jag kan springa den 27e så gör jag det, men kan jag inte så får det gå det med. Jag kommer ju hur som helst få en kanonhelg i Spanien. Jag måste fokusera på att ta det ett steg i taget, och försiktigt, så att jag inte gör saker värre, och ser till att jag kommer att kunna springa många kilometrar i många år framöver. Jag har sagt det förut, men det hjälpte tydligen inte. Så nu måste jag skärpa mig.

Som min chef brukar säga

Patience is virtue, find it where you can

Seldom in a woman, never in a man