Tålamod och tidsbokning

I går morse tog jag en springtur på prov. I dag kontaktade jag Idrottsskadecentrum (ISC).

Det gör inte ont när jag springer, men det är något som känns hela tiden, och det känns inte som det ska. Inte så mycket att jag inte kan fortsätta, men så pass mycket att det känns som det är en dålig idé. Och tyvärr är det inte bara när jag springer.  Värst känns det nästan när jag sitter faktiskt… Inte som vanlig träningsvärk eller stelhet, utan mer… annorlunda. Så vad är det då??? Jag har ingen aning, och efter gårdagens surfande för att ta reda på vad felet är, är det enda jag har kommit fram till att internet ska användas med försiktighet… Läste om höft/bäckenbesvär och på ena sidan skulle man fortsätta träna och stretcha och på en annan skulle man absolut inte göra det. Efter att ha kommit fram till att egendiagnostisering kanske inte var så lätt som det kunde verka, lade jag ner det här med internet…

Men det är ju uppenbart att skorna matchar jackan! Jo, insidan av plösen är rosa...

Men det är inte alltid som goda råd är dyra! Eller i alla fall inte initialt… Dunderbara Evalena queen of black hade hört gott om naprapaten på Idrottsskadecentrum, som hon kunde tipsa om. Det är ju så uppenbart! Varför tänkte jag inte på det från början??? Jag har ju till och med varit där, så det var ju inte som jag inte visste att de fanns! Nåväl, jaja, hur som helst, så har jag nu förklarat för naprapaten på ISC att jag måste ha bra hjälp så att jag kan bli hållbar i långa loppet, och fick en tid på måndag. Vi får se vad som händer. Känns faktiskt som att de som jobbar på ISC i alla fall har ambitionen att patienterna inte ska behöva komma tillbaka, och det är ju onekligen en bra början i alla fall.

I nuläget övar jag mig på att acceptera att jag får ta det lugnt tills vidare, och att det är viktigare att jag kan springa i många år till, än att jag får springa precis NU även om det känns roligare för stunden. Mest av allt skäms jag lite för hur jobbigt jag tycker att det är att inte kunna komma ut och röra på mig. Dagens i-landsproblem. Om det här är mitt problem borde jag egentligen bara vara glad över hur himla bra jag har det. Och det är jag ju också, fast att jag inte kan låta bli att vara lite ledsen över kroppsläget ändå.

Med två och en halv vecka kvar till Lidingöloppet inser jag ju att mitt deltagande där kanske inte är så givet som jag hela tiden har tänkt, sedan jag anmälde mig i mellandagarna. På många sätt är ju två veckor en väldigt lång tid, och mycket hinner hända. Det här känns som ett gyllene tillfälle att testa att vila mig i form  :)