fredag 23 september 2011

Lidingöuppladdning - dagen D minus en

I morse var jag oproportionerligt uppstressad över morgondagen. Hade ont i halsen när jag vaknade och kände mig bara allmänt oförberedd antar jag. Men, i ett försök att vända tankarna jämför jag nuläget med förra året när jag gjorde Lidingöloppsdebut. När jag stod på startlinjen då, hade jag aldrig sprungit längre än 20km. Jag hade aldrig sprungit ett lopp som var längre än 10km. Jag hade en häl som gjorde ont, och jag hade ingen aning om jag ens skulle ta mig igenom hela loppet. Jag var uppspelt, såg fram emot att springa med skräckblandad förtjusning. Jag hade inga förväntningar alls, bara en förhoppning om att kanske kunna ta mig hela vägen.

I morgon när jag startar har jag ju faktiskt sprungit 30km även på träning, då jag dessutom var relativt otränad, så om inget oförutsätt händer så borde jag kunna lita på att jag kommer att ta mig hela vägen. Jag har ”sprungit” min första ultra-distans (även om det kanske var på gränsen till vad som kan klassas som löpning på slutet…), jag har blivit mer bekväm med att springa långpass, och jag vet att jag klarar att springa det här loppet, även med något bristfälliga förberedelser.

Nu, när dagen lider mot sitt slut har allt vänt. Att jag känner mig lugn kanske är att ta i, men jag ser verkligen helhjärtat fram emot morgondagen. Ikväll har jag varit och lyssnat på Micah True, aka Caballo Blanco, som är en av huvudkaraktärerna i boken Born to Run. Han var bra på att snacka kan man säga... Det var kul att höra hans version av saker och ting, en version på skilde sig en hel del från den vi får i boken. Uppslutningen var bra, och den första jag stöter på är Niklas från Hornstull-Järna-löpningen (japp, jag passar på att nämna den så fort jag får chansen  ;) och långpasset längs gamla marathonbanan. Kul att han var där just idag, eftersom jag (utan att ha sagt något till honom så klart) tänker mig att han är lite som en svensk free runner. Han ler alltid när han springer, och så ser det så där lätt ut, som om han bara flyger fram. Så där som jag önskar att det såg ut när jag sprang!  Precis som jag tänker att det ser ut när Micah True springer   :)   I publiken satt också självaste Rune Larsson, och skymtade också Malin Ewerlöf-Krepp och MarathonMia, och säkert en massa andra grymma löpare som jag inte visste vilka de var.

Den vita hästen.

På vägen hem passade jag på att hämta ut nummerlappen på Lidingövallen och sög in atmosfären som en svamp. Nu känner jag mig redo, jag ser fram emot att springa, känna stämningen, och ta de korta korta stegen upp för Abborrbacken!

Nu så, nu är allt som det ska. Jag känner mig laddad inför morgondagen!




3 kommentarer:

  1. Du är ju makalös. Är du liksom ute och gör en massa saker och bara tar en paus ibland för att blogga om det du nyss gjort! Du får nästan inte länka till min sida för den är ju såååå trög jämfört med denna.
    Kvällens godbit tycker jag var CB's uppenbara känsla för frihet, solidaritet och individens rätt att få vara annorlunda utan att ses som knäpp. Jag gillar sån't och vem vet, kanske sipprar något av det ut i ett lätt och lekfullt löpsteg? Kropp och själ är ett, eller hur.
    Hoppas du får med dig alla helhets-delar från start till mål i loppet och stoooort lycka till. Den som springer med gjäldje har ju vunnit i vilket fall ;)

    SvaraRadera
  2. Lycka till! Jag tänker på dig och är säker på att du får en härlig dag!

    SvaraRadera
  3. @Niklas:
    Hahahaha, vad du är rolig. Men jag gillar din sida! När jag vill få lite lugn och ro går jag in där ;-)
    Nä, men Caballo Blanco ska få sig ett eget inlägg en annan dag, det blev en kortis igår, jag måste ju sova ibland också, haha. Han verkar verkligen vara en skön kille som har funnit det stora i det lilla, och utstrålar verkligen lugn och harmoni. Det är ju en komplimang att jag tänker att du är som han!
    Japp, idag går jag all in på att vara en glädjevinnare :)

    @Louise:
    Tusen tack! Ska bli verkligen roligt att springa nu!

    SvaraRadera