söndag 3 juli 2011

Don’t be a drag just be a queen, eller Berättelsen om hur jag blev Ultra

Stekande sol, pendlande ben, ryggsäckar med snacks och vatten, leenden, rinnande svett, salta pommes frittes och ett par lila foppatofflor. Resan mellan Hornstull och Järna var en upplevelse som innehöll det mesta - toppar, dalar, tvivel, glädje, lättnad, hopp, tillförsikt och till slut LYCKA!

Det här blev visst ganska långt, så för dig som inte orkar läsa hela. Jo, jag tog mig hela vägen och det var såååå värt all svett!

Jag var laddad, peppad och hade sagt till mig själv att visst fixar du det här! Fredag kväll åker jag hem till världens bästa föräldrar för att inte ha så långt att ta mig på lördag morgon. Allt som jag kan förbereda är förberett, nu återstår bara en god natts sömn. Det är varmt i huset och jag kan inte somna förrän vid halv två, sedan väcks jag av tidningsbudet vid halv fem och får lite halvdan sömn fram till klockan sex då klockan ringer. Nåväl, jag känner mig ändå pigg och på g! Klämmer i mig en megaportion med gröt, omelett och en extra macka och sen iväg. Det är dags för Hornstull-Järna!

Det ÄR sant. Så här många människor tar sig upp en lördag morgon för att springa till Järna!
Min enda egentagna bild.
Löplust-Louise och jag. Fortfarande i skydd av skuggan och innan vi tog det första steget...
Foto: Louise Bäckelin (http://loplust.blogspot.com/)
En kvart tidig kommer jag till Hornstull och det är redan ett gäng där, och så också Löplust-Louise! Det fylls på med fler och fler löpare hela tiden och tillslut är det nog uppåt en 60-70 personer när det är dags att dra iväg. I folkmängden hittar jag också Mats som jag träffade tidigare i år på Lidingö, och Moa Herngren vars blogg jag läser. Vi inställer oss i långsammaste gruppen, och sen drar vi iväg över Liljeholmsbron. Redan då känner jag att solen värmer mer än jag önskar när det ändå är så tidigt på dagen, men men, en etapp i taget, och redan efter 5km är det vätske- och kisspaus på en mack. Upplägget på den här sociallöpningen är att rutten går på ett sådant sätt att det är lätt att hoppa av längs vägen och ta sig tillbaka in till stan med pendeln, och många av de som är med har heller inte planerat att springa hela vägen till Järna, utan så långt det känns bra och är roligt.
Dagens sötaste. Det visar sig att vi kommer att springa förbi där Louise bor,
och hon är inte sen att ringa efter heja-klacken! Vilken familj!
Foto: Mats Dänsel
Som debutant i de här sammanhangen känns det väldigt bra att ha små hållpunkter med pauser, så att jag hela tiden kan tänka att det inte är så långt till nästa stopp. Paus nummer två är i Skärholmens Centrum och när vi springer in i gallerian blir det uppenbart vilken otrolig skillnad värmen gör – så fort vi kommer in i svalkan är det som om kroppen bli pånyttfödd och tar ett glädjeskutt av bara farten!

Foto: Mats Dänsel

Det dröjer inte så länge innan klungan dras ut. Här ser jag fortfarande ganska pigg ut  :)
Foto: Mats Dänsel
Mellan Skärholmen och Fittja (18km) steker solen på ordentligt och sista kilometern känner jag mig kokt. Kroppen kämpar för att göra sig av med värmen. Jag svettas mer än jag någonsin gjort tidigare. Det rinner om benen och det svider i ögonen av svett. Försöker svalka ner kroppen och fyller på med is i camelbaken  (tack McDonalds!). Jag har svårt att se framåt och just då kändes det otroligt långt borta att klara hela vägen till Järna. Just då kändes det otroligt att jag ska ta mig någonstans över huvud taget. Efter en cheeseburgare och cola är det dags att pinna på igen!

Jag försöker se glad ut, men ack så skenet kan bedra.
Tro mig, det finns en anledning att armen hakar runt ryggstödet...
Foto: Louise Bäckelin (http://loplust.blogspot.com/) 
Nästa stopp är Salem, 11km bort, och den här sträckan blir det en del landsvägslöpning. Solen är obarmhärtig, men vi försöker hålla oss vid gott mod. Ingrid och Vanja som jag har sällskap av här är med på noterna att jubla helt obefogat över olika saker längs vägen för att få upp stämningen och peppa oss mentalt. Vi jublar över olika sorters vägskyltar och största jublet gör vi när vi kommer in i en passage med lite skugga. Det är verkligen värt ett tjoho!

Salem bjuder på en Calipo (eller vad den nu heter, isglass av cola) och jag knaprar power bars i skuggan. Här i Salem får jag säga hej då till Louise som verkligen gjort en fantastisk insats på sin första semesterdag med ett halvläkt revben. Ingrid och Vanja hoppar också på pendeltåget här. Själv funderar jag över fortsättningen. Det som hade känts så självklart när jag steg upp i morse, att satsa hela vägen till Järna, känns inte lika självklart längre. Jag har fått veta att det som följer är 7km till Östertälje, 4km till Södertälje, 4km till någon camping, och sedan avslutande 11km till Järna. Sista elva utan chans att hoppa av. Point of no return. Det som får mig att fortsätta här är tanken att jag kommer att vara besviken på mig själv att jag inte kämpade längre. Så jag pumpar på min peppmusik i öronen och bestämmer mig för att fortsätta. Mot Östertälje!

Jag tror att det här är mellan Salem och Östertälje, men ärligt talat minns jag inte...
Foto: Mats Dänsel
Salem-Östertälje är nog på många sätt tyngsta sträckan. Jag flåsar helt otroligt mycket trots att pulsen inte är så hög, och jag förstår inte varför. Mannen som jag har sällskap med den här sträckan lägger också märke till att jag inte lyckas återhämta mig ens när jag går i uppförsbackarna. Här börjar jag inse att det kanske är idioti att pressa mig vidare och jag försöker att acceptera att jag får stiga av i Östertälje. Det är ändå 35km i den här värmen. Jag säger till mig själv att det är ju distansrekord och det får jag ju ändå vara nöjd med. Väl framme i vid pendeln köper jag en till glass, och massa dricka att ha på tåget. Jag sätter mig i gruset och biter på glassen. Så hör jag någon säga Äsch, man kan ju inte hoppa av i Östertälje, ingen vet var det ligger. Bättre att säga att man har sprungit mellan Hornstull och Södertälje, det är ju bara 4km till. Fyra kilometer. Då har jag sprungit nästan fyra mil. Klart att jag klarar av att springa fyra kilometer. Musiken har haft oväntat bra effekt hittills, och jag tänker att den kan ta mig till Södertälje också!

Nu vänder det! Jag är verkligen så glad som jag ser ut! Ultra-Peter i bakgrunden.
Foto: Mats Dänsel
Hela vägen till Södertälje poppar jag på mina pepplåtar i öronen och det börjar flyta på. Det känns bra. Jag känner att det vänder. Vips är vi i Södertälje och det är vackert vid vattnet. Jag kan fylla på mer vatten och is i camelbaken och slurpar i mig saffransglass som är så god så god. Här är jag vid så gott mod och det känns så bra att det skulle kännas fel att hoppa av nu, även om det är sista bra stället att lämna sällskapet och en handfull personer avviker här. Här börjar jag tänka att jag ska banne mig klara av att ta mig hela vägen om jag så ska krypa sista biten. Vill de andra springa fortare så kan de göra det, jag menar hur svårt kan det vara att hitta till Järna? Det här är innan jag fattar vilket järngäng jag hamnat i.

Vi ger oss av och när vi når campingplatsen så föreslår Elisabet att vi ska svalka oss med ett bad. Dagens bästa idé, och det är fantastiskt att svalka av kroppen och huvudet framför allt. Här åker tejpen av fötterna när jag badar, men nu är det bara 11km kvar! Jag har fått skavsår av ryggsäcken, och det svider i vattnet, men det är ingenting mot känslan att få ner temperaturen lite.
Så här vackert var det när vi lämnar Södertälje. Tror jag. Vi lämnade nånstans i alla fall...
Foto: Mats Dänsel
De sista elva kilometrarna är nog de jobbigaste jag sprungit hittills i livet. Jag får sällskap av Peter som är rutinerad ultralöpare och verkar helt obesvärad medan jag flåsar som en tok för varje steg. Han har foppatofflor på sig och springer så lätt så lätt och nästan svävar över marken. Peter förklarar att anledningen till att jag har sån kraftig andhämtning trots att pulsen är relativt låg är att jag har fått i mig för lite salt under dagen. Här känns det fint som bara den att ha stabilt sällskap, och jag bjuds på saltlakrits och en halv banan för att fylla på kalium. Jag passar på att trycka i mig en nötcréme och har som fokus att inte låta avståndet fram till huvuddelen av gruppen bli för stort. Jag har musiken på högsta volym och tänker bara framåt framåt tänk vad glad du kommer att vara när du når Järna framåt framåt framåt. Här kommer nästa kanonultralöpare Khedron och konstaterar att gänget har ökat tempot lite och säger att känner jag att det går för snabbt så är det bara att dra av på takten, han kör sista biten med mig. Alltså, så himla ultra-super-schysst och jag blir så himla glad och rörd att jag nästan börjar böla på direkten. Och tro mig, det ligger inte långt borta med tanke på vad trött jag är. På nåt sätt betar vi av meter för meter som blir till kilometer och snart är Järna i sikte. Khedron lyckas få igång kart- och GPSfunktionen på sin telefon och meddelar att är NU ÄR DET INTE LÅNGT KVAR. Plötsligt ser jag ett J för pendeltågstationen och bakom hörnet ligger den. Det känns helt enormt. Jag har tagit mig hela vägen, 55km. Jag är utmattad, lycklig och tacksam. Det är fantastiskt att få genomföra min första ultra tillsammans med det här rutinerade gänget.

Ultra-Khedron. Bättre stöd och pepp sista kilometrarna hade jag inte kunnat haft!
Foto: Mats Dänsel
Jag har liksom inga ord längre. Stämningen är på topp, vi möter upp med massa löpare som kommit fram tidigare men som väntar på tåget som går en gång i timmen. Alla dessa löpare som jag för några timmar sedan inte hade träffat och nu känns det nästan lite vemodigt att våra vägar ska skiljas åt. Vilken resa, vilken upplevelse. Jag klarade det. Jag är ultra!

Lite skavsår från ryggsäcken, en blåsa på foten och värmeutslag på låren. Men det är också allt! Förutom saltmissen, och värmen som jag inte direkt kunde rå över, så har min kropp klarat sig bra. Jag är stolt.

Min bästa pepplåt för att få benen att vilja mer och mer och mer! 
Jag säger bara I’m on the right track baby, I was born this way!

Eftersom jag tydligen mest var fokuserad på att ha med mig kalorier och inte tänkte på så hemskt mycket annat, som att till exempel ladda kamerabatteriet, så har jag lånat lite bilder från Lidingö-Mats och Löplust-Louise. Tack!!!




12 kommentarer:

  1. Härlig story! Och vilken kämpe du är! Jag är djupt imponerad! Du är ULTRA! :-D Själv är jag supernöjd med gårdagens tur till Rönninge. Det räckte mer än väl för mig, men jag är absolut sugen på fler ultrachanser.

    SvaraRadera
  2. Underbar läsning, stort grattis, jag ser framemot att bli Ultra en dag. Började springa i augusti förra året, har gjort 2,1 mil som längst (2:13) och tränar nu för maraton nästa år. Ska dock först springa Tjejmilen i september. Moa Herngren var en stor inspiration när jag skulle komma igång och är det fortfarande, jag följer hennes blogg slaviskt och nu kommer jag även att följa dig :D

    Själv finns jag här: itsnotgoingsowell.wordpress.com

    hälsningar/Kajsa

    SvaraRadera
  3. Louise:
    Å det kommer fler ultrachanser! Nu när jag vet vägen kan vi ju springa själva till Järna :) Nä, seriöst, med tanken på hur stor del av tiden som jag bara stirrade blankt framför mig skulle jag aldrig hitta...
    Jag blev tipsad om en annan liknande grej som hette Årets sista långlopp eller nåt som går 18 december, 6mil tror jag det var. Det är foppatofflor-Peter och hans fru som ordnar. Boka det!

    Kajsa:
    Välkommen hit! Jag kan ju direkt erkänna att jag inte gör så här spektakulära turer varje dag, haha. Men hoppas kunna inspirera i alla fall. Kul att du satsar på maraton! Jag har också maraton som mål och hoppas kunna göra mitt första i november! Lycka till med träningen!

    SvaraRadera
  4. Åh, vad härligt att läsa!! Vilken grym insats!
    Det svider bara liiite i hjärtat att inte kunna säga detsamma men jag är nöjd med min insats och med att jag hoppade av. Nästa år däremot, då ska jag springa hela vägen till bilen!
    (/ Wanja)

    SvaraRadera
  5. Wanja:
    Tack! Var nöjd med din insats! Du fixade ju distansrekord i värmen! Jag tänker att det viktigaste är att ha kvar suget efter mer... :)
    Tusen tack för sällskapet, det var gött att få tankarna på annat och höra dig och Ingrid prata när jag inte orkade säga nåt själv!

    SvaraRadera
  6. Tuffa ultra-tjejen! Kul att du bet ihop och höll ihop hela vägen. Grattis!

    SvaraRadera
  7. FANTASTISKT!!

    Gud jag får rysningar av att läsa den här storyn, och jag minns själv hur det var i början när jag inte visste om jag ens skulle komma fram..! Åh så härligt, och STORT GRATTIS!

    Peter och Khed, bra grabbar att ha som hjälp när det känns jobbigt, thats what ultra is all about :-)

    SvaraRadera
  8. Khedron:
    Jag är såååå himla glad att jag dumpade inköpen och fortsatte efter Östertälje! Och ert stöd var verkligen ovärderligt när jag var så trött att jag knappt orkade svara på tilltal, bara så schysst att veta att ni hela tiden var där. Tusen tack!

    Miranda:
    Tack! Vi är alla barn i början och jag tänker att en dag kanske jag också tycker att det känns lugnt att springa till Gränna på semestern haha :-)
    Japp, ultrakillarna var ultrastabilt sällskap vill jag lova!

    SvaraRadera
  9. STORT GRATTIS till en otroligt bra kämpainsats;) Härligt att se dig hela tiden flytta gränser efter funderingar på avhopp:-) Extra imponerad blir man att DU nästan dubblerade ditt längdrekord i denna stekheta värme;-) Ja, det gick inte ta miste på din lycka när vi kom fram till Järna eller när man här läser din härliga berättelse:-D
    CU!
    /Kalle( han som gav "Kalven" ny enegi:-) )

    SvaraRadera
  10. Kalle:
    Tack! Vad kul att du kommenterade här för jag tänkte när jag skrev att jag visst hade tappat lite vett och etikett på slutet och visste ju faktiskt inte vad du hette... Tack för sällskapet och energi till Kalven :-)

    SvaraRadera
  11. Sjukt bra jobbat! Grattis och välkommen till ultra.

    SvaraRadera
  12. Evelina:
    Tack! Ser fram emot fler långturer - nu har jag fått blodad tand! :)

    SvaraRadera