tisdag 5 juli 2011

Järna vs Hjärna


Det här blir ytterligare ett post-Hornstull-Järna-inlägg, sen ska jag börja tänka på annat också, jag lovar   :-)

Lördagens utflykt var onekligen en stor grej för mig, och jag har funderat vidare på mina upplevelser och intryck. Nåt som det snackas om mycket i sådana här sammanhang är pannben. Det beskrivs lite olika, men oftast ungefär som förmågan att bita ihop när det blir tufft, dvs tjockt pannben = mer bita-ihop-förmåga. I andra sammanhang kanske det mest associeras med att vara lite trög, så alla kanske inte tycker det verkar nåt att sträva efter…   ;-)

Så hur förbereder man sig på att kunna bita ihop? 

Så klart så visste jag ju redan innan jag började springa i lördags att det skulle börja kännas riktigt jobbigt efter ett tag. Jag hade försökt att tänka ut vad jag skulle göra när det började kännas jobbigt. MarathonMia skriver alltid om att hennes pannben-trick är att vara glad, positiv, le och ha roligt, så jag tänkte att Check på den! Klart jag är glad och ler när jag springer!

Många gånger har jag ju upplevt vilket skillnad det gör att ha sällskap och hur mycket mer man orkar då, så jag hade höga förhoppningar på att den sociala biten skulle underlätta och ta fokus från det jobbiga och till alla nya människor jag skulle träffa. Under träningspasset på Lidingö i början av februari med Running Sweden då jag träffade Löplust-Louise och Mats Dänsel sprang vi 30km (mina andra 30 kilometer totalt!), och det var så himla schysst att flytta sig runt i gruppen och snacka med olika människor. Det fick verkligen både tiden och kilometrarna att flyga iväg, och jag tänkte att så klart kommer det att bli samma sak här! Andra saker som jag tänkte på var att hela tiden tänka i delmål, och att visualisera mig själv framme i Järna. En sista sak, som jag gjorde lite med vänsterhanden, var att fixa ihop en spellista med peppmusik och lägga in i iPoden. Jag lyssnar aldrig på musik när jag springer, så trodde inte på det egentligen, men jag tog med den i alla fall.

Nu är det ju så att det är hemsk mycket lättare att tänka saker innan än att sen följa planen… Att vara glad och le, hur gick det med det…? Glad var jag hela tiden inombords (förutom den stunden då jag temporärt bestämt mig för att hoppa av i Östertälje), men att få ut det till ansiktsmusklerna så att de kunde skicka rätt signaler till hjärnan var inte riktigt lika lätt som jag tänkt mig när det väl blev jobbigt. Något på samma tema som dock fungerade bra var ju spontanjubel som jag hittade på längs vägen tillsammans med Wanja och Ingrid. Att ge ifrån sig ett spontant glädjerop hade väldigt positiv effekt på mig och det gjorde att stegen kändes lättare ett tag i alla fall – finfint funkade det! Jag har på känn att detta kan vara en uttröttande teknik om den överanvänds, hehe...

Springa omkring och snacka med alla då? Något som jag tänkte på redan under turen var att jag var relativt tyst och osocial, vilket jag inte brukar vara. Det var ju dessutom tvärt emot min plan ju! Handen på hjärtat – det kändes ganska tidigt under dagen som om jag helt enkelt inte hade tillräckligt med energi för att kunna föra någon vettig konversation. Jag skulle berätta för någon vad jag jobbade med och det snurrade i huvudet när jag skulle komma på vad jag skulle säga! Va?!? Det var ju inte tiotusenkronorsfrågan i kvitt-eller-dubbelt direkt, och ändå var jag nära att gå bet   :-)    Det som funkade bra utan att behöva prata själv var att springa bredvid några andra som pratade, så var det som att ha en konversation, bara utan att delta! Snålskjuts, tada!

Att ha delmål var helt fantastiskt och det var en av de saker som verkligen gjorde skillnad för mig. I alla fall efter Rönninge/Salem. Sträckan innan var 11km med en källa på mitten. Den kändes tuff, och mycket berodde det nog på att det kändes som det var så långt kvar av hela streckan. Framför allt hade jag sett fram otroligt mot att komma fram till källan längs vägen som jag optimistiskt hade visualiserat som ett litet paradis i miniatyr - porlande vatten, nån exotisk fågel, människor iklädda endast fikonlöv och en fluffig gräsmatta som jag kunde lägga mig på i några minuter. Till min oerhörda förvåning (!) var detta inte helt överensstämmande med verkligheten. (Nä?!?!?) Så det var bara att springa vidare. Väl i Östertälje kändes delmålen som små kakor som väntade på att jag skulle bestämma mig för att sluka dom!

Det oväntade mirakelmedlet för ett trött huvud (och ja, det var verkligen huvudet som var tröttast och allmäntillståndet som svajade, inte benen) var peppmusiken! Det var en chansning eftersom jag inte gillar att lyssna på musik när jag springer, och i sådana här sammanhang är det dessutom osocialt, men nåväl – det funkade så himla bra!!! Nästan läskigt när jag insåg vilken effekt det hade för det blev så uppenbart att det går att lura sig själv bara man kommer på hur!

Sist med inte minst, att visualisera målet och känslan när jag nådde det, det var en viktig komponent för mig.

När jag ser tillbaka tänker jag att kanske hade jag kunnat ge mer, men vad skulle jag ha gjort för att lyckas få fram det? För att få det från hjärnan och ut i benen. Det största hindret mellan mig och Järna var att övertyga hjärnan att det fortfarande fanns mer att hämta.

Jag lämnar er med kloka ord av Mia Thomsen och två av mina fungerande pepplåtar –
Du är dina egna begränsningar







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar