Tillbaka till Abisko över Nuolja-Slåttatjåkka-passet

Fjälljogg – etapp 3

Frukosten serveras klockan åtta, så det blir inte tid att dra sig. Men vi äter frukost desto längre och lyckas säkert dricka tre koppar kaffe innan vi är klara. Vi frågar Per som jobbar i stugan om vägvalstips för turen tillbaka till Abisko. Vi kommer fram till att det passar oss bäst att springa söder om vinterleden och sedan runda Kåppastjårro ner mot Björklidens liftsystem, vidare ner i nästa dal och sedan upp över Nuolja och ner på andra sidan mot Abisko turiststation. I dalen innan Nuolja måste vi över ett vad, och Per säger att det går bra att ta sig över var som helst, när ni kommer dit kommer ni ändå vara blöta. Och mycket riktigt, det dröjer inte länge innan mina skor och fötter är nästan så blöta de kan bli, för att stunden efter verkligen vara så blöta de kan bli… Blöta fötter eller inte, det här är en helt fantastisk dag i ett fantastiskt landskap. Vi började dagen i dimma, men vi rör oss hela tiden längre ner och under dagen blir det bara bättre och bättre väder. Terrängen är utmanande, men på ett lite annat sätt än tidigare. Det blir mindre stenigt och istället som en blandning mellan hed och myr. På de flesta ställen är det väldigt mjukt och vi sjunker ner för varje steg och det är stora tuvor som vi sicksackar emellan, eller hoppas på att de inte ska vara för oförutsägbara när vi kliver på dem. Den här terrängen får Lidingöloppsbanan att framstå som rena Autobahn, och jag hoppas att jag fortfarande tänker så när loppet närmar sig… Det är jobbigt, men samtidigt en sann njutning. Eftersom vi inte följer leden, träffar vi inte heller på någon annan medan vi springer. Det går faktiskt inte att ordentligt återge upplevelsen – det är helt öppet framför oss, vi ser Nuolja och Torneträsk, topparna på andra sidan, känner doften av fjäll, vinden och solen i ansiktet, och det känns som att vi har hela världen för oss själva där vi springer fram över fjället.

  

Innan vadet stannar vi för en liten paus. Sedan tar vi oss resolut över på ett ställe där det inte ser så djupt ut. Jag kommer inte ens ihåg att dra upp byxbenen och blir blöt upp till knäna. Men efter vadet börjar stigningen upp i Nuolja-Slåttatjåkka-passet, och det är inte många minuter som det känns svalt om fötterna och benen! Vi springer inte upp, men Anna tar täten i en rasande rask promenad och branten som det som såg ut som det skulle ta en halv dag att ta sig upp för, har vi klarat av på ett kick! Ja, nästan i alla fall… Jag vet inte om det är att vi nått platån, eller om det är att vi har bestämt att stanna på caféet vid toppen av Nuoljaliften, men så fort vi är uppe över krönet börjar vi springa igen och nu pinnar vi på som aldrig förr och fötterna sätts ner snabbt snabbt snabbt mellan stenarna. När vi närmar oss liften börjar vi att stöta på människor som promenerar runt, eller precis har lämnat turiststationen för en längre tur. Vi springer förbi ett äldre par som stannat, och de bara tittar och skrattar när vi kutar förbi. Dom ser lika glada ut som vi känner oss! Det är så himla roligt att springa här och känslan är oslagbar, samtidigt som jag är lite sorgligt medveten om att snart kommer vi att vara nere igen. Men än är vi uppe på fjället och jag ser Anna några meter framför mig och siluetten från Lapporten lite lägre bort. Det är verkligen som att springa i en saga.

Framme vid Panorama café tar vi en snabb kaffe-och-kaka, och sedan bär det av nerför. Vi får ta det lite försiktigt i början där det är riktigt brant, men ju längre ner vi kommer desto flackare är det, så det går snabbare och snabbare. Det känns som om vi vill få ut det sista ut benen och vi springer så snabbt vi kan medan vi fortfarande har koll på var vi sätter fötterna. Så var vi nere. Tillbaka vid turiststationen och stigen där vi startade. Vi slappar lite utanför turiststationen, går en promenad och tittar på kanjonen som ligger precis vid stationen. Vi blir upphämtade av Annas kompis Line, och när vi sätter oss i bilen blir det uppenbart hur trötta vi är. Ännu uppenbarare blir det när Anna somnar efter fem minuter… Line måste verkligen tyckt att vi är festligt sällskap  :)   Efter dusch bjuds det på fiskburgare – Annas norgespecialitet som serveras i ständigt nya varianter. Det blir tidig kväll, för när vi fått äta finns inget som kan hålla oss vakna längre. Jag somnar med ett leende på läpparna.

Att springa på fjället är en fantastisk upplevelse. Jag älskar att vandra på fjället också, men det går inte att få den här dimensionen av frihet när vi bara har våra små ryggsäckar och kan springa fram snabbt och lätt. Det här var min första fjälljogg, men definitivt inte min sista. Jag har fått mersmak, och längtar redan till att kunna göra nästa tur. Som premiärtur tycker jag att tre dagar var ganska lagom. Vi sprang aldrig långt, men terrängen är så pass krävande att det tar sin lilla tid ändå. Men samtidigt var det här tänkt som en lugn semestertur, så det skulle ju inte vara nåt problem egentligen att avverka dubbla de dagliga distanserna, men allt beror ju på vad man har för mål med turen.

Det är inte billigt att bo i fjällstugorna, så det blir automatiskt dyrare än om man hade gjort samma tur släpandes på ett tält och allt som hör därtill, men samtidigt var det absolut värt det. Hela upplevelsen var fantastisk och jag hade inte kunnat få en bättre start på semestern.