Jag har funderat ganska mycket den senaste tiden på varför löpningen inte har känts lika rolig som förut. Efter att jag var sjuk sjuk sjuk var det så jobbigt att komma tillbaka igen och det har mest känts segt och jag har väntat på dagen då det ska lossna, och den har liksom aldrig kommit. Inget driv i benen och inte i huvudet heller, och jag har bara sprungit långsammare och långsammare och det har ändå känts segt, och inte den där omedelbara glädjen som jag brukar känna. Varför???
I huvudet har jag kommit med den ena förklaringen efter den andra. Vad sägs om ’det är våren/sommaren’, ’det är för jag har sprungit den här rundan för många gånger’, ’jag kanske hade ätit för mycket alternativt för lite innan’, eller kanske ’det är för ljust på morgonen’? Alla mycket sannolika förklaringar, eller hur…? Nähä, kanske inte då.
Igår insåg jag att jag har ju tänkt helt bakvänt. Ju segare det har känts, desto långsammare har jag sprungit, bara distanspass, nöta nöta nöta, och tänkt att jag ska springa snabbare när det känns lätt att hålla det långsammare tempot… Visst, det var ju tanken att få upp veckosträckan, men jag glömde det faktum att det måste vara roligt också. Ack ett sånt misstag… Och ibland är det ju så att det inte hjälper att springa långsammare, det blir inte lättare för det.
I morse bestämde jag mig för att köra uppvärmning med barfotateknik, dvs landa mer på framfoten och mer smyga fram (jag kommer att skriva mer om det här senare), och sedan fartlek, dvs variera tempot som jag känner för det när jag känner för det. Inte kolla på tider eller tempo, bara springa omkring och leka! Det var som att trycka på en knapp. Helt galet. Redan efter de första snabba stegen i tempoökningen kände jag glädjen komma tillbaka och ett stort leende på läpparna. Det är ju så här det ska kännas!
Jag vet inte hur långt jag sprang, eller vilket tempo jag höll som snabbast, och jag tänker inte kolla upp det heller. Det jag vet är att det kändes så bra, och att jag fortfarande ler :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar