Kokt redan från start

Efter att ha firat midsommar på västkusten kom jag hem mitt på dagen igår och tänkte ’finemang, blir ju perfekt med ett långpass mitt på blanka eftermiddagen!’. Vädret hade ju varit lite fram och tillbaka, och det kändes nästan lite kyligt när jag gav mig iväg, så tog med en långärmad tröja för säkerhetsskull. Kändes kanske inte som helt rätt val när jag höll på att gå under av att bli kokt i solen, desperat slickande min egen svett…

Hade tänkt mig en runda på 25km, och tänkt ur hur jag skulle utöka 20km-rundan och piffa till sista 5km för att få till det så där bra. Hade med mig vätskebältet med fyra fyllda flaskor, två stycken nötcréme för att testa ut dom, långärmad tröja som sagt, och keps på huvudet som skydd mot solen. Jag hade inte hunnit långt innan jag blev varse att det var betydligt varmare än jag räknat med, och att benen kändes tunga som bly… Efter 6km var det otroligt frestande att svänga av hemåt igen och låtsas som om ingenting hade hänt och att jag aldrig ens haft tanken på att springa längre än så… Men. Tog mitt förnuft (?) till fånga och fortsatte enligt plan. Det var segt, och det gick långsamt, och försökte upprepa i mitt inre att det är när vi gör saker som är jobbiga och tar emot som vi växer och utvecklas. Just den stunden kändes det i och för sig inte som jag ville utvecklas. Det kändes som om jag ville lägga mig ner och äta en pizza. Ja precis så. Och samtidigt.

Sista rakan. Slut på vatten, slut på energi.
Men lite vilja kvar  :)

 Tre timmar senare hade jag dock lyckats ta mig runt och hem igen. Jag önskar att jag kunde säga att känslan var fantastisk, men det var den inte. Jag var mest glad att ha klarat mig igenom passet utan att svimma av vätskebrist, men det var ju också en ganska bra känsla   :)

Sammanfattningsvis:

• Sjukt nöjd med att ha klarat av att springa 25km. Mitt längsta träningspass utan sällskap!
• Nötcréme är jättegott, hade glömt… Mmmm. Gott att smaska på, men vet inte om det egentligen gjorde från eller till under just det här passet, men funkade hur bra som helst att ha med sig och väldigt bekvämt att bara slita upp en förpackning och tycka i sig! (Ja, det kändes lite barbariskt men bra på samma gång.) Ska definitivt ha med mig ett gäng på lördag.

I övrigt har jag lyckats arbeta upp lite nervositet inför helgens utmaning, Hornstull-Järna. Gah! Supersnabba löplust-Louise som också skulle springa har fått en spricka i ett revben efter en go-cart incident och osäkert om hon kan vara med. Jag hoppas så innerligt att hon ska bli bra så att hon kan vara med och springa. Både för hennes egen skull, men jag måste också erkänna att för mig skulle det kännas bra att ha henne där för stöd och peppning. Sen hade jag ju mer eller mindre övertalat Henrik att följa med trots att han borde lägga sin energi på att simma eftersom Vansbrosimmet tydligen är om två veckor, men han har lyckats krascha med cykeln och mosa axeln. Men, det är ju fyra dagar kvar, och gott om tid att läka och att sluta vara nervös!