Varför utsätter vi oss för det här egentligen?

I kväll var jag och springkompis Henrik ute och rekade en ny 20km runda. Tog det lite lugnt och passade på att snacka om livet, löpningen och utmaningar, och hur svårt det kan vara att förklara för andra tjusningen med att springa och utmana sig själv, och testa gränserna för vad man klarar av. Henrik har i och med Vätternrundan i helgen som var nu klarat av En svensk Klassiker, och fler än man kan tro vill veta Varför utsätter du dig för det här egentligen?

Henrik med kartan i "bakfickan". Jag bad
inte att få tillbaka den efter passet...

Jag förstår precis varför. Jag tycker inte att det är konstigt. För mig skulle frågan lika gärna kunna vara Varför inte? Grunden ligger så klart i att vi tycker om känslan att vara ute, att känna endorfinerna bubbla i kroppen, få slita lite ibland och få uppleva ett helt fantastiskt flyt andra dagar. Det får oss att må bra. Den andra komponenten är viljan att tänja på gränser. Se vad vi klarar av. Lämna komfortzonen för en stund för att få uppleva den oslagbara känslan när man har klarat av något som en gång känts så långt borta. Till saken hör ju att gränserna flyttas hela tiden, och i och med det så ändras utmaningarna. Det är sällan någon som höjer på ögonbrynen när någon annan förklarar att de kan springa fem km och nu har som mål att kunna springa sju. Att vilja genomföra En svensk Klassiker eller ett ultralopp genom en öken är ju på många sätt samma sak, bara för en annan person vid ett annat tillfälle.

Medan benen pinnar på funderar jag över vilka utmaningar jag kommer ta mig an framöver. Först upp är och se om jag kan bli Ultra genom att springa 55km den 2a juli då Hornstull-Järna går av stapeln. Det är utannonserat som sommarens softaste långpass, men vi får väl se hur väl det stämmer   :)

Upplevelser. Lika mycket värt som träningsvärk.
Solen går ner och världen är vacker.