måndag 10 september 2012

Dags att dra i handbromsen?


Sunt förnuft. Det låter ju så hälsosamt, hurtfriskt och framför allt enkelt. Men det är ju inte det!!!

Gårdagen bjöd på långpass. Ska man nu springa Lidingöloppet, så brukar ju långpass ingå i förberedelserna, och nu börjar tiden rinna ut… Det har varit glest mellan långpassen, då rump- och lårproblem har satt käppar i hjulen. Tre veckor kvar. Långpass på the one and only Lidingöloppsbanan bokat med Wanja och Henrik. Det fanns ju en del frågetecken. Skulle låret vara redo för längre sträckor, hade jag någon kondition kvar över huvud taget, och vad mer kunde nu dyka upp runt hörnet…?

Tell the hardest truth first har jag för mig att det heter, så jag börjar med det mindre positiva. 1. Det är slitigt och det släpper aldrig, får inget flyt i steget. 2. Rumpan börjar trilskas ganska snart, och den känns mer och mer. Efter 20km får jag ett jättehugg i höger skinka och känner att det markerar slutet på passet. Jag och Wanja promenerar tillbaka till bilen för kaffe i solen medan Henrik kör sista milen själv. Det bra då? Låret kändes lite, men med betoning på lite, så det får nog under omständigheterna klassas som goda nyheter! Borde inte vara nåt problem att springa tre mil på det om tre veckor. Om resten håller vill säga…

Så vad är det för fel på rumpan? Kanske muskelinflammation. Eller överansträngd muskel. (Eller är det egentligen samma sak?) I så fall kanske det är att föredra att bara vila tills det är bättre. Problemet nu är att rumpan känns bättre, men inte helt bra, jag kör på som innan, och så kommer problemen tillbaka. Muskelbristningen i låret mår dock inte bra av att vila helt, så att bara lägga mig på soffan är uteslutet. Det lutar åt att jag får bita i det sura äpplet och låta rehabben vara den träning jag gör, i alla fall kommande veckan. Tips och råd om vad som kan vara vettigt att göra mottages tacksamt!

Och så äta bra, sova bra. Ja, det gamla vanliga. Tur att vi satsade på megatallriken med dumplings efter passet – troligtvis bästa återhämtningen!






4 kommentarer:

  1. Jag gillar ju inte tabletter själv men lite antiinflammatoriskt kanske i kombo med rehab? Cykling?

    Sen, om jag vore du, skulle jag nog, om det inte är betydligt bättre om två veckor, kanske, trots allt (vågar knappt skriva det...) fundera på att skippa Lidingöloppet. Det är ju jättedumt om du springer och det hela kommer tillbaka igen och du måste vila bort hela hösten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet. Jag tänkte tanken själv, men jag vågade inte säga det högt... Det var ju det jag gjorde förra året, och sen fick vila i en evighet och börja om från noll. Har fixat lite antiinflammatoriskt, och hoppas på att det hjälper en del i alla fall.

      Radera
  2. Du resonerar klokt som vanligt Anna! Jag håller tummar och tår för att kroppen kommer kännas med på noterna till Lidingö. Och när det väl börjar närma sig har du säkert svaret inom dig kring hur du borde göra. Även om det kan vara sjukt svårt om maggropen och huvudet inte är överens...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malin!
      Nä, det är ju det vanliga problemet när rösterna i ens huvud pratar i mun på varandra och har helt olika åsikter... ;-)

      Radera