Jag borde vara peppad och full av energi. Men det är jag inte.
Jag är i ett irriterande mellanläge. Jag är inte riktigt sjuk, men inte heller
frisk. Feber i morse och rösten lät som knäckehäxan. Just nu känns det ganska
ok. Jo, jag vet. Det borde vara enkelt att säga att det bara är att skippa Lidingöloppet.
Hur viktigt kan det vara liksom??? Det är vad jag hade sagt om jag skulle ge
ett råd till nån i mina skor. Men är det inte nån annan, utan jag, och jag
försöker febrilt att fatta varför jag så gärna vill springa trots att
förberedelserna har varit snudd på obefintliga och jag inte är 100 frisk.
Lidingöloppet har blivit speciellt, och jag vill känna den där känslan då jag
står på startlinjen i ett hav av löpare som alla kommer att trängas på stigarna
runt ön. Jag vill inte ta beslutet av inte starta ikväll. Jag ska sova, och om
det känns bra i morgon bitti, så springer jag. Annars kommer jag för första
gången att åka till Lidingö för att heja fram andra. Det ska ju också vara kul
har jag hört.
Time will tell. Ska
i alla fall ladda Garmin i fall ifall…
 |
| Tårta = kolhydratladdning...? Ja, nu blev det så i alla fall. Inget annat är ju rätt så varför inte... |
Håller tummarna!!
SvaraRadera