söndag 25 september 2011

Lovely Lidingö!

Hur gick det då igår??? Jo, det gick bra. Jag hade en fantastisk dag på Lidingö, och jag är sååå glad att jag sprang! 3 timmar, 24 minuter, och 21 sekunder av ren glädje!

Natten till lördagen vaknar jag flera gånger och känner nä nu har jag fått ont i halsen, nä tänk om jag inte kan springa. När klockan ringer känner jag inget halsont längre, så förmodligen var det bara släng av hypokondri… Puh!
Efter mastodontfrukost och två stora koppar kaffe, för att få fart på systemet, bär det av till Lidingövallen!


När vi kommer till Koltorps gärde där starten går är det snart dags för eliten att springa iväg, och lite drygt en timme tills det är min tur. Medan jag köar till bajamajor, värmer upp och fipplar med tidtagningchip och nummerlapp så planerar supportteamet sina hejarklacksstopp.

När jag tar mig till startfållan är det som om jag fattar varför jag ändå är där, varför jag trots högst bristfälliga förberedelse ändå har bestämt att jag ska springa idag. Det går inte att beskriva egentligen, hur hela jag blir glad av att stå där, insupa stämningen och se fram emot att få springa den här fantastiskt fina banan tillsammans med flera tusen andra löpare.

Jag har slängt alla tidigare ambitioner angående tid. Jag har, precis som förra året, två tydliga mål – att ha så roligt jag bara kan, och att ta mig i mål.


Första kilometrarna flyter det på bra. Det känns som om alla i gruppen har ungefär samma tempo, och i nerförsbackarna ner jag bara ett hav av huvuden som guppar upp och ner, som en flod rinner fram. Efter fem kilometer börjar jag känna av piriformisen, och efter tio kilometer har jag glömt den helt… Anledningen är höftböjarna som ger sig till känna, och som sedan bara känns mer och mer under loppet. Från den ljusa sidan tänkte jag inte en sekund till på min rumpa efter det… Det sticker rejält i armarna, så vid vätskekontrollen vid ungefär 15 kilometer proppar jag i mig bananbitar och saltgurka och hugger en bulle som jag långsamt pillar i mig följande kilometer. Någonstans där står också Patrik, mamma och pappa och hejar på mig. Patrik ropar att jag passerat 15km på 1:36 och att jag ska öka. Om jag hade hållit samma tempo hade jag kommit in ungefär kring min ursprungliga måltid. Men jag vet att jag kommer att vilja sakta ner, och att den här dagen inte handlar om tider längre, utan den handlar bara om upplevelsen. Jag känner mig inte taggad att ligga på och springa om, jag vill bara njuta av att vara en del av havet av människor som springer fram genom skogen och upplever samma sak samtidigt. På ett sätt tillsammans, samtidigt som varje upplevelse ändå är unik.

Med dryga 22 kilometer passerade, är jag mer och mer besvärad av höftböjarna, som i varje benlyft påminner mig om att det blivit för få långpass. Även om jag inte gillar att springa med musik egentligen, så känner jag att det skulle vara skönt med en distraktion och poppar på lite i öronen. En stund senare tar jag de korta stegen uppför Abborrbacken. I toppen av backen står supportteamet igen, och jag kommer ihåg hur stark jag kände mig här förra året. Nu känner jag mig allt annat än stark, men det gör ingenting, jag älskar Abborrbacken i alla fall.

När det är ungefär fyra kilometer kvar, stänger jag av musiken. Jag vill vara helt närvarande, och det spelar ingen roll om det betyder att jag känner de onda höftböjarna mycket mer. Jag vill ta in så mycket jag bara kan av att vara just där just då. Höra ljudet från ett myller av löpare och deras skor som möter stigen. Jag vill känna precis hur min kropp känns. Det här är en nära-livet-upplevelse som jag inte vill vara utan. För det är precis det här det handlar om. Oavsett om det går snabbt, långsamt, lekande lätt eller om kroppen smärtar, så älskar jag att springa.

Strax innan en-kilometer-kvar-flaggan står Khedron som hejar på mig som bara den. Jag får lite nya krafter och blir så glad att jag nästan springer ner en liten tjej i mitt ”ultra-rapid-spurtande”… Sista biten är det helt fullt med folk längs stigen, även inne i skogen, och alla hejar och ropar att det inte är långt kvar. Sista biten in mot målet är så härlig, stämningen är grym! När jag passerar mållinjen är jag glad att vara framme, samtidigt som jag inte vill släppa känslan jag haft under loppet.

Recovery-banana! 
Jag med två tredjedelar av supportteamet - pappa och Patrik!
I vimlet hittas jag av supportteamet som ser till att jag kan byta till torra kläder och får lite att äta. Under loppet har de flängt runt och lyckats heja på mig på nio olika ställen! Den här dagen är nog minst lika ansträngande för dem…

När vi lämnar Lidingö känner jag mig fylld av glädje och så himla nöjd med min insats. Det har varit en underbar dag, fint väder och fantastisk löpning – jag hade inte kunnat ha det bättre. 





6 kommentarer:

  1. Grattis! Bästa sensommarvädret dessutom.

    SvaraRadera
  2. Grattis Anna! Vilken härlig berättelse! Underbart!

    SvaraRadera
  3. Tack ska ni ha! Längtar redan till nästa år faktiskt...

    SvaraRadera
  4. Herregud så starkt jobbat, och så roligt att läsa om din resa på Lidingö! Tänk att du fixade det trots skadan du kämpat mot -- imponerande järnvilja!! Stort grattis, bara njut nu av din fina prestation.

    SvaraRadera
  5. Du såg grymt glad och pigg ut när jag såg dig. Eller snarare, det var ju du som såg mig först, trots att det var just dig jag höll utkik efter. Såg dig även vid 20 km, precis innan backen upp i skogen men då var du så koncentrerad så du hörde inte att jag ropade. Kul att du hade en bra dag!

    SvaraRadera
  6. @Malin:
    Tack :) Grattis själv! Verkligen fint Lidingölopp, och jag är innerligt imponerad av alla som gör en klassiker.

    @Khedron:
    Hehe, alltså, jag var ganska pigg, men det gjorde så ont i höftböjarna att det gick liksom inte att lyfta benen snabbare. Eller alltså, det är klart det hade gått, men jag prioriterade leendet över några minuter på tiden :)
    De har varit lite av en svag länk på sistone, de där böjarna... Blir till att försöka få fart på dem snabbt, nu är det ju marathon nästa!

    SvaraRadera