Halva rätt!

Och andra hälften rätt på ett annat sätt  :)

Här kommer min positiva tolkning av 10km Blodomloppet 2011 – året då jag på grund av att jag varit sjuk, krasslig och sjuk igen inte hade tränat nästan nåt två månader innan loppet samt ordnade en grand finale uppladdningsmässigt genom att bli magsjuk fyra dagar innan loppet.

Utgångsläget var ju kanske inte så bra som det kunde vara, och tanken innan loppet var att försöka lägga band på mig och inte vilja springa iväg i högt tempo, utan att hitta mitt tempo – ett lugnt tempo – och bara ta mig runt. Utan att försöka springa snabbt eller göra en bra tid.

Kollega Christofer och jag innan start. Det är så klart fullt med människor överallt, men vi har lyckats ta kort mot ett buskage...

Loppet blev väldigt tydligt indelat i två sektioner, första 4.5km eller så, och resten. På många sätt kändes båda delarna bra, så sitt sätt, och här är varför.

Det är bara att erkänna direkt. Jag kunde inte stå emot att springa på lite direkt efter starten. Och det kändes så jobbigt och så befriande på samma gång. När jag tittar på Garmin-statistiken efteråt så inser jag ju att jag håller långt från ett jämt tempo, men ett bra tag så pinnade jag på i 4.55-5.15min/km-tempo, och det är ju faktiskt både ganska bra för att vara jag, och framför allt bra för att vara helt-dränerad-på-energi-jag! Pulsen låg högt och fint på 183-185, men ganska mycket uppför i början, så det gjorde väl också sitt. Upplevelsen av första halvan av loppet var egentligen mest fascination över att jag trots allt faktiskt sprang på. Att det över huvud taget gick!

Efter ungefär halva sträckan så känner jag att det här inte är hållbart, och verkligen inte vad jag hade bestämt mig för innan loppet. Allt stabilt byggs på en bra grund, och jag är lite av en toppkort på ett vingligt korthus. Men någonstans känns det genombra att veta att jag kunde springa på lite, även under de här förutsättningarna. Det är heller ingen tvekan om att där jag befinner mig formmässigt nu är långt ifrån där jag vill vara, men jag känner mig superpeppad att komma tillbaka, och det på ett ordentligt, genomtänkt sätt. Jag avslutar loppet i lugnt tempo, och tänker att jag fick ett bra tempopass med en bra nervarvning efteråt, och det är inte det sämsta!

Nu vill jag bygga en stabil, stark och seg kropp som vill springa länge. Måste bara låta min plan som ligger i skisstadiet bli lite mer konkret, så har jag snart en rikting i alla fall, och det är ju en bra utgångspunkt.