Fredag morgon blev av det lyxigare slaget – start med morgonyoga och sedan ner på stan för en helkroppsmassage. Fredagslyx så det heter duga! Tur att jag njöt ordentligt av fredagen medan jag hade chansen :)
Till lördagen hade jag ett, eller snarare två, superpass planerade. Traditionsenligt skulle jag in till hufvudstaden med pappa och titta på Stockholm Marathon, och planen var att springa dit, ta det lugnt, titta på loppet, skrika som en galning och heja på de som jag kände som skulle springa, äta lite, och sedan springa hem igen! Det var planen ja. Men. Varför är det alltid ’men’ överallt-och-hela-tiden??? Lördag morgon vaknar jag upp och är illamående och innan jag vet ordet av har magen tömt sig både en, två och tre gånger. Det dröjer inte länge innan jag har feber, blir sängliggande och kan glömma både att springa in till stan och att ens komma i närheten av Stockholm Marathon. Så var det med det liksom.
Vet inte varför min kropp är så himla känslig nuförtiden. Hade ju inte känt mig ens i närheten av krasslig innan det bara sa bwam! och så var jag däckad i två dagar. Det känns ju framför allt väldigt lovande inför Blodomloppet-loppet på tisdag – jag menar, först var jag bara otränad, men nu är jag nyligen-magsjukad också, så att säga. Festligt! Får väl se om det ens är värt att försöka att springa på tisdag – just nu känns det som prioritet ett att se till att min kropp vill vara med i långa loppet, på mer än ett sätt. Så vad är ett 10km lopp i sammanhanget?
I dag bjuder jag på en annan festlig tjej – Imogen Heap – en en-kvinnas-orkester:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar