Stockholm Marathon 2012 – Vi hade i alla fall tur med vädret!

Så har jag äntligen gjort det! Genomfört mitt första marathon! På Stockholms gator, genom vattenpölar, till hejarop från en underbar publik, med en känsla som var helt oslagbar.

Morgonen påminde lite om den innan TEC – packa mer kläder, kläder till efter loppet, och vad kommer att vara lagom att ha på sig egentligen??? Inte för mycket, inte för lite. Termometern visade 5 grader, och det regnar. Väderleksrapporten sa kraftig nordvästlig vind. Jag är inte den som fryser lätt, men jag vill inte riskera att få min första riktigt frusna springtur under marathonpremiären…

På med springkläderna, värmekläder över, och en lång regnrock utanpå. Sen drar jag iväg tillsammans med supportteamet Patrik, mamma och pappa för att ta tåget in till stan. Travel in style, hehe. Nä, kanske inte, men funktion går över allt annat idag. När vi kommer till centralen börjar marathonstämningen infinna sig, det är löpare och löpares familjer och vänner överallt. På väg upp ur tunnelbanan vid stadion är det ett långsamt lämmeltåg som rör sig upp ut underjorden. Jag passar på att fixa mig en stödmacka på caféet vid uppgången, och bäst som jag står där och tuggar kommer bästa Löplust-Louise förbi! Hon har tänkt att springa i knästrumpor, kjol, underställströja med t-shirt över, och jag börjar tänka att jag har klätt mig alldeles för varmt. Jag har knästrumpor med långa tights över, en lite tjockare underställströja och vindjacka. Hmm, ska jag strunta i vindjackan…?

Efter att ha försökt att skydda oss från regnet i väntan på start, bestämmer jag mig för att börja i de kläder som jag tänkt, plus vantar, keps med en buff över, vilket för mig visade sig vara ett helt rätt val. 

När starten har gått händer ingenting. Det går inte ens att gå framåt. Det är bara att ta det lugnt och börja jogga lite lugnt när det går. Min plan är att ligga i 6:30-tempo, men jag vet inte om det är för optimistiskt. Kanske kommer jag hamna närmare 7-tempo. Jag tänker att jag får se hur det känns.

Och det känns bra! Jag flyter fram, tänker KALAS, och ligger ganska snart kring 6-minuters tempo. Kanske är jag dum som inte tar det lugnare från början, men när jag på första varvet springer längs Södermälarstrand känner jag att jag kan springa så här hur långt som helst. Jag inser ju så klart också att det inte är sant, men det gör inget, det är så bra det känns! Jag flyter upp på Västerbron och känner mig oslagbar. Jag har inte ens sprungit en mil, men känslan är helt grym, och jag känner att det ska till nåt oförutsett för att jag inte ska fixa det här. Haha, snacka om att ta ut segern i förskott! Vid Stadshuset ser jag supportteamet för första gången. När jag ser dom när jag nästan är förbi, och jag bara springer på. Ett kort tag tar jag av mig buffen, men det blåser så mycket att jag sätter snart på mig den igen. Allt är så klart genomblött, men både vantar och buff värmer bra ändå.

Supportteamet har langat nya flaskor!

Andra varvet ska vi ut på Djurgården och jag springer förbi vid Filmhuset där jag tränat löpsteget med Fredrik dagen innan. Här delas det ut saltgurka som jag trycker i mig med vantar på i gorilla-style [goff goff slafs slafs].Här blåser också min nummerlapp av. Jag vet inte varför jag bryr mig, men på nåt vis vill jag ha lappen kvar och stannar för att försöka få fast den igen. Gärdet och Djurgården är helt klart det mest blåsiga partiet under loppet. Inget att göra åt det, så jag tänker att det är ett bra tillfälle att öva teknik, så jag faller mot vinden och pinnar på. Det är svårt att hålla en ny inövad löpteknik i ett helt marathon, och det gör jag så klart inte, men eftersom det direkt går långsammare när jag faller ut tekniken, så blir jag också direkt påmind när jag blir omsprungen av löpare som jag nyss sprang förbi själv.

Vid slutet av Djurgården börjar jag känna av låren, och för ett kort ögonblick tänker jag att jag kommer att få betala för mitt övermod. Men vad kan jag göra åt det. Ingenting. Så jag springer på, och tänker att jag har starka ben som kommer att ta mig hela vägen. Jag hör några tjejer bakom säga att det är 16km kvar. Jag tänker Ha! 16km! Det är ingenting! Det fixar jag lätt! Tillbaka in i stan står supportteamet lite innan Kungsträdgården och hejar på. Det är fortfarande över en mil att springa, men i huvudet är det bara upploppet kvar. Södermälarstrand igen. Plask plask. Lilla svägen innan Västerbron ökar jag lite och spexar med publiken. Bara för att jag kan och är så himla glad. Uppe på bron ser jag först aquasock-Peter stå och heja och jag skriker allt jag kan för att han ska se mig och vinkar. Lite längre upp känner jag igen Lars ryggtavla. Han slurkar i sig en gel precis när jag springer förbi. Jag klappar honom på ryggen i farten och ropar Kom Lars nu springer vi! Hoppas att han får lite extra kraft. Sedan seglar jag ner på andra sidan bron.

Vid 38km eller så, känner jag att jag har en del kilometer i benen. Jag försöker att tänka på tekniken, men faller ur mer och mer. Men det är bara sista biten kvar nu, och jag tänker inte stanna upp för att rätta till tekniken nu heller. Jag bara kör på. Fint eller fult. I mål ska jag. När banan avviker från hur den gick första varvet vet jag inte ens var jag är längre, men jag ser löpare som sprungit i mål som är på väg åt andra hållet, så nu är det nära tänker jag.  Sista biten är banan kantad av uppmuntrande publik och speakers som ropar att det bara är upploppet kvar. Jag ler, tar lite snabbare steg och springer de sista 200 metrarna inne på Stadion.

I mål. Jag är lycklig. Äntligen första maran. Inte en enda kännig i knäet. Liiite i höger höft, men inget att snacka om. Lusten är tillbaka. Jag är med i matchen. Jag känner mig pånyttfödd som löpare. Attans vad bra det känns!

När jag har stannat tar det inte lång tid innan jag börjar frysa, men jag hittar supportteamet snabbt och får hjälp att slita av de blöta kläderna och att få på nya torra. På med mössa och yllestrumpor. Inga andra skor med mig, men värmen kommer tillbaka snabbt ändå. Jag hade helt klart kunnat planera lite bättre, men allt löser sig bra ändå. Jag tycker mest synd om alla som rest hit och kämpar tappert i alldeles för lite kläder. Det är ju alltid så varmt under Stockholm Marathon…

Nu när jag vet att det inte behöver vara så varmt så kanske jag springer nästa år också. Ja just det! Glömde ju tiden! 4.17.48. Bättre än jag över huvud taget vågat hoppats på. Tiden var verkligen inte viktig alls idag, men den gav onekligen lite extra krydda till en helt fantastisk marathonpremiär!