Så sant, så sant! Efter att ha haft en period med ganska intensiv träning som kom till ett abrupt stopp av tidigare nämnd kräkis, så är det inte annat än att det känns lite mesigt att springa lite långsamma, bekväma och korta pass. När jag inte känner mig laddad för ett backpass eller intervallpass, då kan jag få den ack så felaktiga känslan av att då är det inte värt att träna alls. Wosh vad fel det kan bli.
Efter måndagsturen hade jag faktiskt träningsvärk i går! Det känns ju kul så klart, men det är också lite av en påminnelse. Jag har haft ett uppehåll ett litet tag nu, och det är bara dumt att förvänta sig att jag ska kunna plocka upp precis där jag lämnade och springa likadant. När jag startade att springa igen i höstas efter att jag hade fått inläggen och var friskförklarad från den plantara farsciiten var jag beredd på att det skulle kännas som att börja om från början. Men inte nu, nu trodde jag i ett naivt ögonblick att det skulle vara som om ingenting hade hänt. Meeen, som jag har konstaterat så många gånger förr – det är bättre att skynda långsamt! I stora drag så tänker jag mig träningen så här: Fram till 7e maj så satsar jag på att bara springa, hellre längre än snabbt, men kort och långsamt går också bra. I morse betydde det att jag sprang 3km i 6min/km tempo. Det var definitivt så mycket bättre än ingenting!
Efter 7e maj kan jag satsa på att bli snabb igen. (Även om jag inte vet om jag någonsin vars snabb, hehe…)
Och mest av allt komma ihåg att det är så tusen gånger bättre att göra någonting än att göra ingenting. Även små steg tar oss framåt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar