måndag 5 november 2012

Vi är ljusen i mörkret


I fredags kväll åkte jag till Wanja för att fixa med våra outfits till Österlenmaran. Wanjas man Kim (Jag tror att hans fullständiga namn är världsbäste-fixar-Kim. Jo, det är sant!) hade ordnat med ljusslingor som vi sydde fast på våra springkläder som gör att vi såg fantabulösa ut när vi sprang i mörkret! I helgen pågick nämligen också Österlen lyser, och deltagarna i loppet är uppmanade att bli en del av ljusfestivalen.

Lördag morgon stack vi iväg mot Simrishamn där målgången kommer att vara och där Wanja har bokat in oss på Apotekarns B&B. Måste erkänna att jag inte tänkt så mycket innan på hur långt det var att åka, men det visar sig att det faktiskt är en liten bit till Skåne… Surprise! Väl framme känner jag mig seg som 17 och ganska trött. Funderar på att vila en stund, men får ingen ro i kroppen trots att det bara ska vara ett schysst sociallopp utan nån press alls. Så vi fixar i ordning med kläderna, försöker få ordning på alla sladdar och tar oss sedan till Café Kagan för ett kaffe innan bussen till starten går.

Det är inte så många som har satsat på lysande kläder, och vi blir mer och mer övertygade om att vinna det lilla priset för mest lysande löpare som utlovats. Själva loppet går mellan små byar som ska vara upplysta i och med ljusfestivalen. Första biten går längs en upplyst väg, men ju längre vi springer och ju glesare det blir mellan löparna desto mörkare är det. Där banan svänger är det markerat med rosa pilar i asfalten, men i bäckmörkret kan vi väl konstatera att de här pilarna inte syns så väl… Vi får höra att det är några andra som sprungit fel, men vi klarar oss som tur är. Ljusfestivalen lyser med sin frånvaro, i alla fall under de första 21 kilometrarna, även om det är lite marschaller i byarna. Men jag gillar ju mörker och tycker att vi har det riktigt bra där i den skånska natten. Löpningen känns lite seg i början, men det tror jag mest hade att göra med att vi suttit i bilen hela dagen, och lite anspänning innan start. Kroppen känns riktigt bra och rumpan krånglar ingenting! Yeehaa för det!

Tillbaka i Simrishamn tar vi oss till puben där det har utlovats pizzaslices och lite senare prisutdelning och utlottning av massa fina priser. Nackdelen med halvmaran är att vi får vänta lääänge på prisutdelningen. Trots att vi grundar med cola och pizzabitar så känns det som jag ska somna på bordet efter en klunk öl… Tyvärr får vi ingen utdelning för att vi kämpar för att hålla oss vakna - av alla priser som lottas ut vinner vi inget alls. Inget får vi för bästa ljusdräkt heller, det verkade blivit bortglömt helt enkelt. Strax efter midnatt stapplar vi i säng efter en minst sagt intensiv dag.

Österlenmaran var helt klart ett trevlig upplevelselopp, men även för ett testlopp var det några saker som gärna hade kunnat vara bättre. Det viktigaste var uppmärkningen av banan som var alldeles för dålig - att tappa bort mig i kolmörkret på den skånska landsbygden hade varit lite mer upplevelse än jag var ute efter… Wanja har hela listan med förbättringsförslag i sin blogg, så jag hoppar över resten  :)

Men, nästa år är vi nog tillbaka, men ny version av ljusdräkterna och med kroppar som lätt som en plätt klarar av hela distansen!




2 kommentarer:

  1. Vad fina ni var! Ni borde förstås ha fått pris! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan inte annat än hålla med, hihi. Men det såg verkligen supercoolt ut när det blev helt mörkt runtomkring!

      Radera