Träning som provocerar

Frågan kom upp i förra veckan under ett snack med bäste träningskompisen Henrik. Varför blir människor som inte tränar själva så provocerade av hur vi tränar och väljer att leva våra liv?

Jag kan se att träning och tävlande på elitnivå inte är hälsosamt. Den träning jag håller på med har väldigt lite gemensamt med en elitsatsning. Jag har väldigt svårt att tro att det sättet som jag tränar på skulle kunna kvalificeras som ohälsosamt. Trots detta är det ganska vanligt med kommentarer som ”Det kan inte vara bra att träna så mycket som du gör”, ”Vad ska det vara bra för att springa hela tiden?”, eller bara generella kommentarer om att jag är lite galen. Lite galen kan jag köpa. Inte hålla med om, men jag kan förstå hur vissa av de saker jag gör kan verka galet för nån som inte har nån relation till eller intresse för träning. Att det skulle vara ohälsosamt har jag svårt att se, och ännu svårare att se varför människor orkar bry sig om att öppet ifrågasätta mina val. Människor som väljer att röka, äta snabbmat och dricka öl stup i ett verkar inte på samma sätt behöva försvara sina val. Nä, men ingen har ju hävdat att det är hälsosamt med nån av de grejerna heller, tänker du nu. Så sant så sant. Men jag kan ju tycka att om människor som ägnar sig åt uppenbart ohälsosamma aktiviteter slipper kommentarer kanske jag också kunde få slippa. Visst, jag har en ambition att leva ett hyfsat hälsosamt liv, men om det bara var det jag var ute efter hade det nog sett ganska annorlunda ut. Den främsta anledningen till att jag tränar så mycket som jag gör är att jag tycker att det är roligt och att jag mår bra av det. Att det per automatik för med sig ett ganska hälsosamt liv är lite av en added bonus. Ska jag få ut något av träningspasset morgonen efter så dricker jag inte så många öl på after worken, så är det bara. Och på samma sätt för det med sig att jag äter ganska bra, för all träning blir roligare när kroppen är full av energi från bra grejer.

Men det som förbluffar mest är att människor uppenbarligen inte bara tänker de här sakerna, utan säger dem också. Kanske är det en genuin oro att jag tar i för mycket, eller kanske brist på förståelse för att jag faktiskt kan tycka att det är roligt att springa timme efter timme. Kanske skapar det en upplevd distans som egentligen inte finns där. Kanske för att det jag gör verkar svårare än vad det är. Jag vet inte.

Men det jag vet är att det är mitt liv. Mina val. Jag gillar dom i alla fall   :)

Jo, precis så här glad blir jag av att springa!
Klart jag vill få ha det så här bra så ofta som möjligt.