Kriget mot rumpan

Det har inte blivit så mycket skrivet om träning den senaste tiden. Mest beror det på att det har känts lite för deppigt att tänka på hur dagarna till Lidingöloppet minskar i snabbare takt än kroppen vill bli bättre. Och det är tyvärr inte alltid jag kan säga att jag ger den de bästa förutsättningarna heller…

Status baken: Åtta timmar i högklackat i fredags var döden för en rumpa som min, men vad gör man inte för att se lite snygg ut en gång om året eller så. Fattade ju inte innan heller hur dumt det var… På lördagen hade jag så ont att jag inte kunde sitta ordentligt, och söndag kändes inte bättre. Rehabövningarna gick sämre och både baken och baksida lår var stelare än en isstaty. Måndagen nådde jag nåt slags lågvattenmärke när jag skulle försöka sitta och jobba. På eftermiddagen hade jag så ont att jag la mig på golvet helt enkelt. Funkar ju för begränsat antal arbetsuppgifter och helst bara vid hemmajobb. Nåt positivt måste jag ju ha att säga… Just det! Det som är bra är att baksida lår känns finfint och känns inte alls i stort sett när jag springer! Yey för det!

Efter gårdagens besök hos naprapaten kändes det som hoppet ändå tändes igen, och passade på att shoppa en till yogamatta för att kunna göra rehabövningarna på jobbet också, och en liten boll för egenmassage av rumpan. Testade först med tennisbollar, men de var både för stora och för hårda, så hoppas att igelkottsbollen ska funka bättre.

Så precis när allt började kännas lite bättre så vaknade jag i morse med en hals tjock som tjära. Cheeeesus! Cut me some slack! Men som Patrik påminde mig om, det är faktiskt två dagar kvar – det är luuuuungt!