Dags att dra i handbromsen?

Sunt förnuft. Det låter ju så hälsosamt, hurtfriskt och framför allt enkelt. Men det är ju inte det!!!

Gårdagen bjöd på långpass. Ska man nu springa Lidingöloppet, så brukar ju långpass ingå i förberedelserna, och nu börjar tiden rinna ut… Det har varit glest mellan långpassen, då rump- och lårproblem har satt käppar i hjulen. Tre veckor kvar. Långpass på the one and only Lidingöloppsbanan bokat med Wanja och Henrik. Det fanns ju en del frågetecken. Skulle låret vara redo för längre sträckor, hade jag någon kondition kvar över huvud taget, och vad mer kunde nu dyka upp runt hörnet…?

Tell the hardest truth first har jag för mig att det heter, så jag börjar med det mindre positiva. 1. Det är slitigt och det släpper aldrig, får inget flyt i steget. 2. Rumpan börjar trilskas ganska snart, och den känns mer och mer. Efter 20km får jag ett jättehugg i höger skinka och känner att det markerar slutet på passet. Jag och Wanja promenerar tillbaka till bilen för kaffe i solen medan Henrik kör sista milen själv. Det bra då? Låret kändes lite, men med betoning på lite, så det får nog under omständigheterna klassas som goda nyheter! Borde inte vara nåt problem att springa tre mil på det om tre veckor. Om resten håller vill säga…

Så vad är det för fel på rumpan? Kanske muskelinflammation. Eller överansträngd muskel. (Eller är det egentligen samma sak?) I så fall kanske det är att föredra att bara vila tills det är bättre. Problemet nu är att rumpan känns bättre, men inte helt bra, jag kör på som innan, och så kommer problemen tillbaka. Muskelbristningen i låret mår dock inte bra av att vila helt, så att bara lägga mig på soffan är uteslutet. Det lutar åt att jag får bita i det sura äpplet och låta rehabben vara den träning jag gör, i alla fall kommande veckan. Tips och råd om vad som kan vara vettigt att göra mottages tacksamt!

Och så äta bra, sova bra. Ja, det gamla vanliga. Tur att vi satsade på megatallriken med dumplings efter passet – troligtvis bästa återhämtningen!