How far are you willing to run?

Att det här med att springa snabbt inte riktigt är min grej kommer jag nog på nåt sätt få acceptera, men jag tänkte att det kanske är min grej att springa långt? Och så har jag ju alltid gillat uppförsbackar…

Så, lite i smyg hade jag hoppats att kunna fixa mig en plats i nästa års AXA Fjällmarathon, kanske till och med i duoklassen tillsammans med Henrik? Men nu blev det ju tydligen fullbokat snabbt som attan. Vi står på en kölista visserligen, men det går inte att räkna med en plats där inte… Meen, Louise hade snackat lite på bloggen om utmaningar för nästa år, och så fortsatte vi att snacka lite härom veckan, och ämnet var TEC – Täby Extreme Challenge. Tror faktiskt att det är en ganska så perfekt utmaning! Distanserna är förra året var 100, 75 och 50 miles (106.9, 120.7 och 80.5km) eller 50.29km, och så klart hade tankarna snurrat en del över vilken distans vi skulle anmäla oss till, men 50 miles kändes som den utmaning vi var ute efter. Idag klockan tolv öppnade anmälan till nästa års lopp som går av stapeln den 14 april. Då kommer det vara två distanser, 50 eller 100 miles. Det var ju egentligen bra, för då blev ju valet ännu mer rätt – 50 miles it is! Och egentligen känner jag att det inte ens spelar någon roll om jag fullföljer, jag vill mest bara se hur långt jag kan springa!

Så, jag tänker så här: På nåt vis sprang jag ju 55km tidigare i år, så det känns helt rätt att sikta på 50 miles. Om jag har förstått saken rätt så pågår tävlingen i 30 timmar oavsett vilken klass man startar i, så det verkar ok att ta det lugnt, och det uppskattar jag ju så klart! Det ska ju vara en rejäl utmaning, en sån som man inte vet innan om man kommer att gå i land med eller inte. Oavsett hur det går, tror jag att det är en grym upplevelse att vara med i ett sånt här lopp!

Och vet ni vad mer?!?! De som är anmälda till 100 miles får ha en pacer! (Ja, man fick det förra året i alla fall även om jag i ärlighetens namn inte hittar nån info om det på nya sidan.) En pacer skulle då vara en person som kommer och springer med en när man är trött, fast som inte deltar i tävlingen. Hur coolt är inte det??? Ja, nu är det ju inte som om jag har en uppsjö av människor som jag tänker mig skulle vilja agera pacer åt mig, egentligen noll personer, och dessutom ska jag ju inte ens springa 100 miles, men ändå! Jag kommer ju ändå att delta i ett lopp där det finns andra som har pacers – bara det känns ju lite märkvärdigt.

Så om du läser det här och precis tänkte ”TEC, nä, det känns lite b, men vad coolt att få vara pacer åt Fröken Strävan!!!” så misströsta inte, nästa år kanske jag anmäler mig till den riktiga grejen och då får du chansen  :D

Nu är vi anmälda i alla fall - TEC 2012 - Löplust-Louise och jag! Det kommer att bli jobbigt, spännande och hur roligt som helst!

Bilden är skamlöst stulen från TECs hemsida, www.tec100.se

Höstlunk

Träffade en läkarkompis i fredags, och jag var så klart tvungen att berätta om mina diverse krämpor och så klart hela först-piriformis-och-sen-blev-det-kramp-överallt-historien. Hetaste tipset var att sluta leva som om jag fortfarande vore 20… Va?? Trist liksom. Allt som vi alla egentligen vet, men som ofta av en eller anledning ’glöms bort’. Sov lite mer, jobba lite mindre och se till att ha balans i tillvaron. Att återhämtning gäller alla områden faktiskt, inte bara efter tuffa löppass.

Så igår blev det lugnt och sansat värre. Strosarpromenad med pappa längs mälaren. Bara att passa på att njuta när hösten är så här vacker!

Inte tappa tempo!

Anledningen att jag gillar att träna på morgonen innan jobbet är för att det är då som jag har mest energi. Klart det kan kännas segt precis när jag går upp, men den känslan försvinner snabbt! Efter jobbet gillar jag tillsammans-träning, då det liksom inte går att kasta in handduken i sista sekund och sällskapet gör att jag snabbt glömmer hur trött jag nyss var, men ibland får det bli ensam-träning på kvällen i alla fall.

Idag när jag gick från jobbet kände jag mig seg som 17. Hade lätt kunnat hamna i soffan, men det går ju inte när det står annat på schemat. Planen var egentligen after-work-burgare-och-öl och sedan 21-visningen på Uppsala Kortfilmsfestival, men jag skulle ju träna för böfvelen, så jag skippade del ett och gick direkt på filmerna! Skulle bara se till att inte hamna i soffan istället…

Så, för att inte somna gäller det att inte tappa tempo! När jag kommer hem preppar jag paprika på en plåt, och slänger mig sedan ut för dagens minipass. Sex lugna kilometrar blev det, och det kändes ganska ok! Paprikan hinner grillas i ugnen medan jag kör lite lätt styrka med gummiband, stretch (men jag glömde piriformisen trots att den var viktigast…) och sedan snabb dusch.

Mixar favvosoppan från nya kokboken – grillad o skinnad paprika, soltorkade tomater, pinjenötter, vitlök, basilika, lantbuljong, olivolja, lite salt och vatten! Så himla gott!

Kvällens bästa film var Miten Marjoja Poimitaan, en liten film som utspelade sig i norra Finland och skildrade mötet mellan thailändska bärplockare och lokalbefolkningen. Tänkvärd, stillsam och ett fantastiskt vackert foto. 

Nära sportupplevelse

Bästa pepp-Anna är på snabbvisit i Stockholm, och planen var att ses för middag. För andra än mig var planen även att klättra. Ingen klättring för mig, men ändå en nära-sportupplevelse, då jag hängde på till Klättercentret i Solna och satt i kafeterian och jobbade istället. Men men, hann jobba en och en halv timme till och fick insupa atmosfären och andas luften som var tjock av krita. Inte illa för att ha vilat ytterligare en dag!

Var tvungen att fota den fina skylten som sitter vid handtaget på nödutgångsdörren – det är lätt att få känslan att den öppnats en eller två gånger för mycket…  :/

Rent hus!

Det är ett ovanligt tillstånd som råder. Alla mina träningskläder är rena och ligger fint vikta i garderoben. Nästan lite vemodigt, men på plussidan ser det ju betydligt mer städat ut när det inte hänger hastigt ursköljda funktionsplagg och droppar överallt.

I morse blev jag dessutom av med Hornstull-Järna-stortånageln, som har hängt lite på svaj ett bra tag nu. Men jag ser fortfarande lite lustig ut då den nya nageln som har växt fram har bucklor här och där – en liten fighternagel helt enkelt! Känns lite skönt att ha en kantstött tånagel som påminnelse, så att jag inte tror att sovmornar och kaffe-på-stan kommer att vara för evigt!

Förkylningen är nästan bra, men det är ju ändå fortfarande tema lugnt-o-försiktigt som gäller, så det blir vila både idag och i morgon, men på onsdag får det bli ett litet minispringpass följt av minifunktionell styrka (eller kanske funktionell ministyrka…?).

Frestande så klart att lägga in en bild på ”nya” tånageln, men det blir bildlöst istället. Jag är för feg helt enkelt, och det kanske är tur det, hehe.

En lång dags färd mot natt

Det tar ett tag bara att ta sig till Oslo med tåg från Uppsala. Och sen skulle jag ju vidare till Horten, det lilla samhället vid Oslofjorden där min bror numera bor med sin flickvän. Det börjar redan vi en ombyggnation i Flen där vi får stå och vänta, och sen, ja, när ett tåg väl är sent så är det nedprioriterat och då är det förtur till alla andra tåg. En dryg timme sena når vi i alla fall Olso Sentral, och jag hinner precis slänga mig på det sista anslutande lokaltåget. När jag blir hämtad vid tågstationen i Holmestrand är det midnatt.

Nu är det ju så klart inte så att Norge i sig är en annan tidzon, även om man lätt kan tro det, för när jag dyker upp är det så klart strax dags för middag! Jo, min bror har för det mesta en något annan dygnsrytm än vad jag har, oavsett var han befinner sig... Så vi äter, kollar tv-serier och snackar ikapp. Slappar helt enkelt. Jag är normalt sett ganska rastlös av mig, han är helt tvärt om. Här skyndas det inte. Det är bra för mig att tvingas sitta still ibland, att sluta vara effektiv och utnyttja varje minut. Inte försöka hinna med en massa saker, eller faktiskt, inte ens försöka hinna med nåt.

Så, helt utan att försöka har vi ändå lyckats

• ta en tur till grannbyn och dricka kaffe
• hela första säsongen av Game of Thrones
• promenad till hamnen och dricka kaffe
• vin och mat och vin och mat
• slappa och snacka
• kaffe, kaffe och lite mer kaffe

Nu är vi tillbaka från middag i grannbyn Tönsberg som också är Norges äldsta by! Så flott!

Tågtider. Nu igen!

Det blir en hel del tid som spenderas på tåg. Men som tur är tycker jag att det är helt ok att åka tåg. Speciellt eftersom för det mesta är ju målet att hälsa på någon som jag tycker om. Den här gången är den världens bäste lillebror som ska få besök!

Förkylningen har gått in i nästa fas och det är ganska snuvigt idag, men från den ljusa sidan så borde den snart vara förbi om den håller det här tempot! I alla fall inga problem att ha vilovecka när jag ändå inte orkar nåt  :)

En liten ”rolig” parentes – jag tittade tillbaka på vad jag skrev i början av förra veckan, och jag citerar mig själv (jag vet, det är egentligen bara Ernst Kirchsteiger som citerar sig själv, men nu gör jag det ändå)

“Mitt egen högst oprofessionella analys av läget är att distans i sig inte är nåt problem”

Hahahaha, ja, nog var det en oprofessionell analys alltid - den delen var i alla fall rätt, även om resten var fel! Nåväl, jag fortsätter att stoppa i mig extra allt och hoppas på bättring, och annars kontaktar jag expertisen igen. Nu är det så att säga slutgissat för egen del känner jag... Under tiden passar jag på att ta fredagen ledigt för att få lite mer tid att slappa med bror i lusekoftornas förlovade land!

Så klart hade jag köpt en karta så att jag lätt skulle kunna ut och springa. Ska försöka få sällskap på en promenad i alla fall.   

Är det DU som är Snyggare, Snabbare, Starkare?

Ikväll har Löplust-Louise och jag varit och blivit inspirerade och mätta! Petra Månström, som skriver maratonbloggen på svenska dagbladet, och Ellinor Björk som har bloggen sub40before40, pratade om sin träning. Petra pratade ur ett så-kom-det-sig-att-jag-började-springa-perspektiv och utmaningen att springa Stockholm maraton. Ellinor hade lite mer fokus på prestation och sitt mål att springa milen på under 40 minuter innan hon fyller 40. Kvällens skönaste kommentar kom från en kvinna som undrade vad hon hade sprungit milen på när hon satte upp målet när hon var 36. År alltså. Hennes spontana reaktion när hon hör svaret är Tre minuter! På fyra år??? Hehe, ärlighet när den är som bäst!

Petras mantra när det är jobbigt... Jag kan tänka mig att försöka använda det även när det inte är så jobbigt...

Jo just det, det var en tjejinspirationskväll, så alla som var där var damer/tjejer/kvinnor. Gissar att det var en ganska blandad publik, vissa hade precis börjat springa men det satt säkert några ganska rutinerade löpare i publiken också. (Eh, jag menar, Louise och jag var ju där…   ;-)

Kvällen blev en blandning av prat, frågor och lite diskussion och massa god mat! Mest av allt var det jättekul att träffa Louise igen och hinna snacka med henne också, lite granna i alla fall. Sen tycker jag att det är ganska inspirerande bara att hänga lite med andra människor som gillar att springa, då det är helt normalt att prata om funktionerna på sin sportklocka, vilka krämpor vi har just nu, och om vad ens löpande framtid har att bjuda på.

Precis, vi hann snacka lite framtid också, men mer om det en annan dag! Nu måste jag jobba på sovkontot!

Något överexponerad lasagne, men den var god ändå!

Jag, en ny Barry White?

Precis lagom till min hel-vilo-vecka har jag åkt på nåt lättare virus också. Det började med en lite smått igår kväll och i morse hade jag utvecklat en respektingivande Barry White-röst. Var lite orolig först att det skulle komma från att ha träffat dagisbarn i helgen, och att jag nu skulle få betala priset, men det verkar som tur är vara en lättsam variant. Har blivit insvept-i-filt-jobb-hemma, och det var nog bra för jag har både fått en massa gjort och mår mycket bättre!

Nåväl, fick tag på Mats på Idrottsskadecentrum, eller han fick tag på mig snarare, och vi snackade igenom min situation. Första utlåtandet är att det här inte alls är relaterat till den tidigare piriformis-situationen, utan en ny grej. Måste ge lite cred till mig själv eftersom jag redan planerat i stort sett allt som Mats föreslog som steg ett!

Så den stående planen är:

• Öka intag av järn, magnesium och vitamin B12.
• Dricka mycket vatten.
• Sov mer och stressa mindre (lättare sagt än gjort, men ska göra mitt bästa…)

Om två veckor eller så tänkte ringa till vårdcentralen och kolla om de skulle kunna tänka sig att mäta mina nivåer, så att jag vet hur landet ligger innan jag eventuellt kontaktar Mats igen. Men förhoppningsvis, eller kanske förmodligen, mår jag så himla bra om två veckor att det inte behövs! 

Det finns inget som är så bra som att ta ut segern i förskott – tjoho!

Inställt eller inställning

Så länge det finns en plan, då känns allt lugnt, eller hur?

Jag tänker mig att den här veckan kommer att fungera lite som att trycka på Reset-knappen på vilken annan apparat som helst. Det borde ju resultera i att kroppen blir som ny igen, och sen fungerar allt precis som det ska! Den här veckan ska jag inte tänka på att träna över huvud taget, jag ska bara vila och återhämta mig. Äta massa bra mat, sova mycket, se till att pilla i mig lite extra järn och magnesium. Probiotika som vanligt. Har lite ont i halsen också, och har fått sån där spännande röst, så kanske lite extra vitlök och c-vitamin när jag ändå håller på!

Nästa vecka blir det mjukstart med low impact-grejer, jag tänker mig promenader och kanske lite simning, hur som helst så ska lugnt och försiktigt vara prio ett! Så jag tänker att nej, det är inte så att all träning är inställd, jag har bara inställningen att ta ett litet uppehåll i en vecka, och det är ju någonting helt annat.

Mindre träning - mer tid att äta! Här är i alla fall Stockholms (troligtvis) bästa sushi från Samba Sushi som vi lyxade till det med i lördags.

Och sen blev det bara svart

Ja, vad ska man tro. Senaste inlägget hade killer i titeln, och sen blev det bara tyst…

I torsdags hade jag bestämt med Henrik att det skulle bli ett superlugnt 17km-pass. Han har nyligen börjat springa igen efter att nyckelbenet har läkt för andra gången, och jag, ja, jag behövde bara ta det lugnt ändå. Benen och rumpan gjorde halvont redan från början, men så kan det ju ofta vara innan jag får upp värmen, så det gjorde mig inte orolig. Efter 5km började det kännas bra! Efter 10 vände det och gjorde bara mer och mer ont i hela låren och rumpan. Tydligen blir det mörkt lite tidigare också nu för tiden, så vi tappade bort oss i skogen och kom ut på ett helt annat ställe än det var tänkt. Då var vi fortfarande optimistiska och pinnade på i sakta lunk. När det är ungefär 6km kvar känner jag att det här är inte löpning längre. Det är så nära gång man kan komma utan att faktiskt ha båda fötterna i marken samtidigt. Försöker få benen att röra sig utan att det ska kännas allt för mycket. Några kilometer senare är jag tvungen att stanna och försöka stretcha för att kunna fortsätta de sista tre kilometrarna. Det är inte vackert. Det är vilja. Eller idioti, beror ju lite på hur man ser på saken…

Tre dagar senare gör det fortfarande ont i låren och rumpan. Det blev inget Hälsselbylopp för mig, men Löplust-Louise hade klipp i steget och sprang så det räckte för oss båda.

Jag vet inte varifrån muskelproblemen kommer, men jag inser att jag måste ha mycket mer tålamod än jag haft hittills. Inte tänka på vilka pass jag skulle behöva genomföra för att kunna springa maran den 27e november. Känner jag att jag kan springa den 27e så gör jag det, men kan jag inte så får det gå det med. Jag kommer ju hur som helst få en kanonhelg i Spanien. Jag måste fokusera på att ta det ett steg i taget, och försiktigt, så att jag inte gör saker värre, och ser till att jag kommer att kunna springa många kilometrar i många år framöver. Jag har sagt det förut, men det hjälpte tydligen inte. Så nu måste jag skärpa mig.

Som min chef brukar säga

Patience is virtue, find it where you can

Seldom in a woman, never in a man

Killerbells?

Moahahahaha, vad jag skrattade inombords. Så jobbigt, så svettigt, så tungt. Värsta endorfinkicken!

Nån gång i eftermiddags friskförklarade jag mig själv. Sooo, kettlebells it was! Det jag hade förstått innan var att

1. vi ska göra nåt med järnklumpar med handtag på
2. det kommer att vara jobbigt

Det visade sig att kettlebells var också precis det! Fast jag hade tänkt mig att man skulle ha två stycken bells, men nä man skulle bara ha en. Första styrketestet var att försöka få med sig en kettlebell in i salen. Jag tog den lättaste och den var tung nog. Blev ju direkt tillsagd av den grymt muskliga tjejen som ledde passet, ”Ta en tyngre också!”, så det var ju bara att lyda och se glad ut   :)

Jag svettades som en gris – plus för det!

Det var inte så mycket rörelsekombinationer att komma ihåg – plus för det!

Lagom mycket folk på passet – plus för det! Underlättade min strävan att undvika att svinga ner nån av misstag…

Bara ett litet men. Nåt är ju inte riktigt som det ska med ben/rumpa. Fick kramp i både baksida och framsida lår och rumpan när vi gjorde utfall! Hur är det ens möjligt? Och mest, varför??? Nåväl, det blir till att sova på saken…

Fel med leveransen

”Eh, ja, ursäkta! Det måste ha blivit nåt fel med min beställning. Jag hade beställt En-pigg-nystart den här veckan, inte Feber-och-mos-i-huvudet!”

Svårt att veta vem man ska vända sig till med klagomålen, men den här veckan hann komma av sig nästan redan innan den startade. Fick feber i går eftermiddag, så det blev hemmajobb resten av dagen, och idag blev det halvdag på jobbet och sedan fortsatt jobbande i hemmets lugna vrå. Förutom att jag inte är så pigg så är det ju ganska trevligt att sitta och jobba i mysbyxor och yllesockor, men ska försöka att se till att det inte blir en vana. Nog för att det inte blev nån funktionell styrka idag, men jag vill absolut kunna springa på torsdag. Sååå, har fyllt på förrådet med probiotika och Blutsaft för extra järn. Då borde jag väl få vara med i matchen snart igen… Snälla…

20ml Blutsaft. En kapsel av vänster och två av höger - då har jag proppat mig full
med 15 miljarder bakterier från 7 olika stammar. Svensk vetenskap - jag måste tro  :)