Dagens lopp från
Uppsala till Enköping slutade efter 24km i Örsundsbro. Mest för att jag hade
ont i knäet och höften, och lite för att resten av kroppen också gjorde ont,
och lite för att jag helt enkelt inte kände för att fortsätta. Var det smart,
var jag lat, eller är jag bara för tillfället lustlös?
Lite innan elva var
jag på plats vid slottet för att hämta ut nummerlapp och se mig omkring efter
bekanta ansikten. Hittade Ingrid, Marcus och Micke och hann snacka lite innan
det var dags för start! Loppet började med gemensam löpning till Ekeby där vi
kommer upp på gamla banvallen som vi ska springa på mer eller mindre hela
vägen. Första biten har jag sällskap med Micke. Efter ett tag kommer vi ikapp
Ingrid som jag sedan har sällskap med resten av sträckan fram till Örsundsbro.
Vädret är snudd på
strålande, det enda är att det är en ganska kraftig motvind som gör att vi får
kämpa på rätt så bra där på slätten. Med några kilometer kvar till Örsundsbro
får jag mer och mer ont i höger knä och höger höft. Med nån kilometer kvar
börjar jag lite smått fundera på om jag verkligen ska fortsätta. Det känns lite
oroande att det gör så pass ont i knä och höft. Jag hade så klart kunnat
försöka fortsätta, men det som tillslut gör att jag stannar är att jag har
ingen lust att fortsätta. Ingen lust att springa vidare. Jag funderar lite på
om det är ett smart beslut, eller om jag kanske rent av har blivit lat. Jag
kommer fram till att det mest beror på att jag har hamnat i en motivationssvacka.
Jag är helt enkelt lustlös. Finns det lust finns det vilja så springer jag även
med ont i knäet. Idag fanns det inte.
Väl hemma igen
stretchar jag lite mer, gör övningarna som jag fått av sjukgymnasten och känner
mig uppriktigt ganska ledsen. Vet inte ens riktig varför. Kanske är jag ledsen
för att kroppen gör ont, kanske är jag ledsen för att jag inte känner den lust
och glädje med löpningen som jag har börjat ta för given. Kanske för att jag
inte vet vad jag ska göra åt saken. Anmäla mig till ett lopp till har jag ju
testat nu, och det hjälpte inte.
Jag tror inte att
knäet och höften är så himla farligt, bara jag tar tag i det och gör någonting
åt det. Lite kan det spela in att jag troligtvis har en lättare infektion i
kroppen som gör att jag inte känner mig hundra. Men hur ska jag trolla tillbaka
glädjen i löpningen? Vet inte riktigt ännu. Ska fundera lite och skaffa mig en
ny plan. Jag borde ligga i hårdträning inför Stockholm Marathon, men det känns
inte riktigt aktuellt. Den 2a juni tar jag det som det kommer. Fram till dess
är målet att jag ska stå på startlinjen och vilja springa hela
loppet.
Kanske är det dags
att ta ett litet uppehåll från träningen, eller så borde jag testa nån helt ny
typ av träning ett tag. En sak är i alla fall säker, och det är att det blir
vilodag i morgon :)
Har ni några tips för vad jag kan hitta på? Alla förslag emottages tacksamt…
Lite försnack med Micke. Anmälan och nummerlappsutlämning i bakluckan! |
Så klart vi kostar på oss att göra vågen för supportteamet! |
Har man sprungit dryga 2 mil kan man nog inte placeras i latfacket. Har man ont ska man inte plåga kroppen. Sen är det klart att finns inte viljan där så kanske smärtan upplevs som liiite värre än den egentligen är men jag tycker ändå du tog rätt beslut.
SvaraRaderaDu har ju tränat ganska hårt ich intensivt inför Tec under våren, du kanske har en lätt löparutmattningsdepression. Skippa löpningen ett tag och kör annat, cykla, simma, styrketräna, kanske tom yoga ett tag. Det finns ju ingenting som säger att du måste springa. Springa ska du ju göra för att det är kul! Är det inte kul så pausa. Det kommer nog komma tillbaka!
Men du vet, latfacket är också relativt, och jag känner att det har skiftats lite nu... :)
RaderaDet är ju tre veckor sedan TEC, men tror ändå som du säger att det har med det att göra. Jag tänkte att det var bra att ha Stockholm marathon ganska nära att fokusera om på, men det var tydligen skillnad på att tänka att fokusera om och verkligen göra det...
På jobbet kallar vi det leveranskoma. Tror det kan vara lite samma efter ett lopp, speciellt ett så speciellt lopp som kräver så mycket av både kropp och psyke!
RaderaEnda hjälpen mot leveranskoma är att ta det lugnt och göra nåt helt annat, typ rensa mailboxen så jag håller kvar vid mitt tips om alternativträning!
Bra kämpat ändå! Och helt rätt att sluta när det inte kändes bra. Du har ju inget att bevisa - att du kan springa hur långt som helst när du vill, det vet vi ju redan! Vila dig nu och hoppas att du snart hittar glädjen igen. Den finns där - jag lovar!
SvaraRaderaJa, det får nog faktiskt bli mer än en vilodag, medan jag funderar lite. Tror att jag hann tänka tanken "jaha, är det så här det ska vara nu?" och det var kanske lite dumt... Neeeej, jag är ingen drama queen...
RaderaHej Anna!
SvaraRaderaJamen, 20 km är bra - grattis till det säger jag. Vi är känslomänniskor, ibland är vi glada och ibland är vi ledsna, ibland vet vi inte ens varför vi reagerar som vi gör. Mitt grundtips är att försöka vara snäll mot sig själv och vila och våga vara ledsen. Det är ok. Glädjen kommer tillbaka!
Så sant. Jag ska ta det lite lugnare och försöka att ta det som det kommer. Kan ju vara bra att öva på det ibland också.. Jag vill gärna kunna planera *allt*, och sen ska det bli så...
RaderaVisst, jag är vid stadion och ska ut på 30 km om en halvtimme, vill att det ska bli toppentur, men jag har haft det tufft och man får väl helt enkelt bryta ihop och komma igen vissa gånger. Äh..nu kommer vi igen!!
RaderaJapp, det gör vi! Ha det gott oå turen!
Radera